Blebb

Hopp

2012-01-27T16:55:00.005+01:00

Läser om Den Oemotståndliga Revolutionen av Shane Claiborne. Väldigt, väldigt bra. Särskilt när man i några dagar gått runt med en gnagande hopplöshet, för att de med makt bara använder den till att göra mer elände (som om det inte fanns tillräckligt av den varan). Han skriver:

"Ibland träffar vi evangelikaler (för det mesta från präktiga villaförorter) som anspråksfullt frågar hur vi "evangeliserar människor". Jag brukar säga att vi tar hit människor som de så de kan lära sig Guds rike från de fattiga, och att vi sedan skickar ut dem med uppgift att berätta för de rika och mäktiga att det håller på att födas ett nytt sätt att leva i marginalerna."

Problemet med svensk demokrati

2012-01-26T16:44:00.005+01:00

Denna vecka utfördes ännu en massdeportation till Irak. I vanlig ordning var Aktion Mot Deportation där och försökte stå i vägen.

Alltid när sånt här diskuteras väller det fram kritik. Civil olydnad är tydligen odemokratiskt eftersom den politik som förs är vald av folket. Det låter ju fint, eller nåt. Grejen är dock att det omöjligt kan vara så fullt ut. Detta beror på hur demokratin, förlåt, jag menar de allmänna valen, fungerar i praktiken.

Om någon har missat det så går svenska val till på följande sätt: alla som vill och kan tar sig till sin vallokal och röstar på ett parti. Kanske man t o m kryssar någon man tycker är vettig. I vilket fall är det inte så att man gör sin röst hörd i alla enskilda frågor, man väljer ett helt paket. Vilka frågor som avgör vilket paket en viss människa väljer är naturligtvis individuellt. Men jag känner mig ytterst skeptisk till att alla de som röstade på något allians-parti i förra valet gjorde det för att de tycker att exempelvis massdeportationer till Irak (trots kritik från bl a FN, och vädjanden från Iraks regering att sluta skicka tillbaka flyktingar) är en fruktansvärt bra idé. Jag skulle tro att de flesta röstade på allians-partier av helt andra anledningar. Exempelvis vet jag många som röstade på KD till väldigt stor del pga deras familjepolitik ("Hej! Jag heter Emelie och är uppvuxen i en värdekonservativ kristen subkultur!").

Att man röstar på ett parti betyder inte att man håller med dem om allt (de håller ju liksom inte ens med varandra inom de sketna partierna), det betyder att man tycker att deras politik inom vissa frågor är vettig, och att man av någon anledning valt att prioritera de frågorna. Eller, om man är lite mer idealistiskt lagt, så tycker man att den övergripande ideologin är den bästa. Men det betyder fortfarande inte att man håller med i varenda fråga.

Att stora delar av befolkningen ägnar några minuter vart fjärde år åt att stoppa en lapp i en låda är inte synonymt med sann demokrati. Detta innebär att för att vi ska ha en demokrati som är en demokrati på riktigt (dvs folket styr) så måste enskilda människor vara aktiva i opinionsbildningen och protestera mot sånt som är fel, inte bara i valtider utan jämt. Ett sätt att göra det är civil olydnad.

Så, tills ni kan visa någon kvantitativ vetenskaplig studie som visar att majoriteten av de som röstade på alliansen i senaste valet gjorde det för att de tyckte att Tobias Billströms linje i flyktingfrågor är så himla bra, hitta ett annat argument.

Mer om civil olydnad och demokrati: http://copyisright.se/?p=1505

Sånt jag kan kolla på hur många gånger som helst

2012-01-24T19:54:00.009+01:00

Jag hade tänkt skriva ett inlägg idag. Men jag är på mitt deprimerade humör då det inte ens är värt att försöka. Så jag ger er den här istället. Bara för att jag också vill dansa i färg och spendera massivt med tid i en replokal.

Skadad

2012-01-12T17:04:00.000+01:00

Jag är för tillfället sjukt trött, snyter mig var tionde sekund och undviker till varje pris att skriva på hemtentan om utveckling och väpnad konflikt. Så vad gör jag då för att fly frågorna om fattigdom, vapen, naturresurser och rebellgrupper? Jo, jag läser om att franska experter fastslagit att det var hutuextremister som 1994 sköt ner presidentplanet i Rwanda (den händelse som fick hela folkmordet att sätta igång), nickar och tänker "ja, det var väl vad man kunde förvänta sig". För den som inte fattar: jag flyr plugg om väpnad konflikt genom att läsa om väpnad konflikt. Jag måste vara helt skadad.

Skånska när den är som bäst

2012-01-01T00:01:00.001+01:00

Gott nytt år!

Är Jesus för mig?

2011-12-25T03:27:00.002+01:00

Hittade följande utkast i mitt bloggarkiv:

ibland blir jag lite irriterad på gud, för att jag absolut skulle födas in i det absoluta toppskiktet. varför ska just jag vara en sån där priviligerad människa som kan ha vilka politiska åsikter jag vill, vilken religion jag vill eller för den delen ha ett förhållande med någon av samma kön, utan att torteras till döds på de mest vidriga sätt? frihet innebär också ansvar så länge andra människor dödas av ovan nämnda orsaker och mycket mer. jag är fri, alltså är jag skyldig om jag inte protesterar när andra misshandlas, förföljs och dödas. vad är det som gör dig och mig mer värda än de människor som mot sin vilja skickas tillbaka till länder där de förföljs?

Skrevs någon gång i september. Men nu när jag natten till juldagen läste igenom det kunde jag inte låta bli att tänka att det nog är det här som gör mig så ambivalent när det kommer till julen. För även om jag tycker att mycket med julen är mysigt så kan jag aldrig riktigt slappna av i det. Julen har för starka betoningar av sånt jag verkligen inte kan relatera till för att jag ska kunna sitta bekvämt och bara njuta av den. Jag kommer antagligen aldrig att behöva föda barn i ett smutsigt stall, och lägga mitt nyfödda barn i en krubba. Jag kommer antagligen aldrig att behöva fly från mitt land precis efter att ha fött barn, för att en galen makthavare vill döda mitt barn. Jag kommer nog inte ens vara medborgare i ett ockuperat land. Eller riskera att bli socialt stigmatiserad pga att jag blivit med barn innan jag var gift.

Jag kan helt enkelt inte relatera till särskilt mycket i historien kring Jesu födelse. Hur mycket jag än försöker så är klyftan för stor. Samtidigt vet jag att det finns massor av människor över denna jord som lever under liknande omständigheter år ut och år in. Och det får mig att undra - är det här verkligen för mig?

God Jul?

2011-12-24T14:25:00.000+01:00

"Often, we Christians will call the birth of Jesus a humble one, when in reality it was a humiliating one. Giving birth in a barn is not quaint. It is an affront. Giving birth among the beast is not, I would imagine, a joyful experience, but a degrading one. Giving birth as a member of an occupied nation, an oppressed people is not exactly what we think of as a history-changing event."

- David R. Henson

"Varför är inte barnkonventionen inskriven i lagen?"

2011-12-15T00:23:00.000+01:00

Det undrar Carl, 15 år. Och ja, det kan man verkligen undra. Kan Billström tänkas ha något tillfredsställande svar på det?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14079571.ab

Att tro eller... tro

2011-12-11T12:59:00.002+01:00

"Some theologians thus use the word 'faithing' rather than 'believing' to get to the heart of what Paul meant when he spoke of how we approach the divine. In this reading we are not believers but rather faithers. The notion of believers or unbelievers thus falls away in light of the question as to whether we are faithers or unfaithers. In other words, whether we engage with the world as infused with meaning, wonder, enchantment, mystery, divinity and beauty, or whether we don't. It refers to a way of participating with reality in a different way, not believing an alternative mythology."

- Peter Rollins

I hear the bells...

2011-12-09T23:12:00.001+01:00

"Don't tell anyone, but sometimes I wonder if the best thing that could happen to this country is for Christ to be taken out of Christmas - for Advent to be made distinct from all the consumerism of the holidays and for the name of Christ to be invoked in the context of shocking forgiveness, radical hospitality, and logic-defying love."

- Rachel Held Evans

"Then pealed the bells more loud and deep

God is not dead nor doth he sleep

the wrong shall fail, the right prevail

with peace on earth, good will to man."

- Henry Wadsworth Longfellow

Julen alltså, den frustrerar mig. Å ena sidan gillar jag verkligen julen. Jag gillar att det är rött och grönt överallt, snö som glittrar, och ljus så långt ögat når. Jag gillar julkonserter i gamla kyrkor där man sitter och funderar på om man kommer bli tvungen att amputera några tår efteråt för att det är så kallt. Jag gillar att sitta och fundera över vad det egentligen innebär för rika svenskar som jag att Gud blev människa, och till på köpet valde att bli det i en fattig familj som dessutom blev en fattig flyktingfamilj efter hans födelse. Jag gillar att se på Karl-Bertil Jonssons jul och fundera över vem i den historien det egentligen är som stjäl (blev det för revolutionärt där kan du strunta i den meningen).

Men det finns så himla mycket annat som jag inte gillar. Alla måsten. Att man låser in sig med de som råkar ha samma gener som sig själv, och därigenom exkluderar alla de som är ensamma. Att man lägger så mycket tid och möda på att laga mat och baka hur mycket elände som helst bara för att det ska vara så. För att inte tala om den överdrivna konsumtionen i allmänhet och julklappshetsen i synnerhet. Allt detta man gör bara för att man ska, helt utan att reflektera över om det inte hade funnits ett bättre sätt att fira kungars Kung på.

Å ena sidan är julen både brutalt revolutionerande och så fruktansvärt mysig att man nästan får huvudvärk (att man lyckats kombinera de två sakerna i en och samma högtid tycker jag är ganska stort faktiskt). Å andra sidan blir julen så ofta mest ett stort och självcentrerat stressmoment. Kan vi inte bara ta bort det där sista och göra julen så bra som den skulle kunna vara?

(dock tänker den där delen av mig där min konstiga humor sitter att skinkan för all del kan vara kvar, bara för att det är så himla ironiskt att vi firar en judisk rabbis födelse genom att äta fläskkött)

Trygghetsparadoxen

2011-12-03T21:24:00.000+01:00

Har man levt mer än tre dagar har man antagligen varit nära att dö minst en gång. Har man, som jag, levt i nästan 22,5 år så har man varit nära att dö betydligt fler gånger. Gått ut i vägen utan att se sig för. Åkt bil i icke-svensk trafik. Fått mat i fel strupe.

En sån där gång när jag säkert hade kunnat dö var när vi var på Gotland förra sommaren. Vi var vid några raukar och jag var nere vid vattnet och klev från den ena lagom blöta stenen till den andra. Och vattnet var sådär som vatten är när det samlas i större massor ute i det fria och utsätts för och blir en del av naturkrafterna. Det slog hårt mot klippor liksom för att visa sin makt. "Jag kan ta tag i dig och dra dig ut i det oändliga blå om jag vill, så passa dig." Vid ett tillfälle när en våg slog emot den sten/klippa jag råkade stå på just för tillfället så skvätte det upp så mycket vatten att hela min framsida blev blöt.

Inte en enda gång kände jag mig det minsta rädd eller oroad. När jag drog mig tillbaks var det mest för att tanken "tänk om det händer nåt" gav mig dåligt samvete. Hur sjutton skulle mina föräldrar ha pallat det? Men själv kände jag mig bara helt trygg. Faktum är att det nog är det starkaste Gudsmötet jag haft de senaste två åren (möjligen undantaget när jag satt i pingstkyrkan i Linköping och grät en hel kväll och talade om för Gud hur mycket han hatade mig och jag honom... Gud är bra för han vet hur han ska ta sånt på rätt sätt).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här vetskapen, men det verkar som att det är i de farliga situationerna jag är lugn, och de tillfällen då inget farligt kan hända som jag oroar mig. För när jag är hemma eller i skolan eller nånstans där jag vet vad som gäller finns det en miljon saker att oroa sig för. Men när man verkligen är helt utlämnad åt krafter man inte kan kontrollera, då är det liksom inte lönt. Som när jag satt i Guinea i en bil tillsammans med två klasskamrater och en chaufför som vi inte kunde kommunicera med annat än med kroppsspråk och väntade och väntade på resten av gänget som vi inte fick tag på via mobil. Egentligen fanns det ju hur mycket som helst som hade kunnat gå åt skogen där. Men jag var helt trygg. Omfamnad.

Jag kanske skulle bli krigskorrespondent.

"Chase the things that breathe life into you.

Don't edit what those things are allowed to be.

Let God show up to you wherever God must."

- Mandy Steward

2011-11-25T14:58:00.000+01:00

"in the morning it comes, heaven sent a hurricane

not a trace of the sun but I don't even run from rain

beating out of my chest, heart is holding on to you

from the moment I knew...

you're the air in my breath filling up my love soaked lungs

such a beautiful mess intertwined and overrun

nothing better than this, oh, and then the storm can come

you feel just like the sun

just like the sun"

Sara Bareilles - The Light

Dansa

2011-11-08T02:12:00.001+01:00

"My most recent faith struggle is not one of intellect. I don't really do that anymore. Sooner or later you just figure out there are some guys who don't believe in God and they can prove He doesn't exist, and some other guys who do believe in God and they can prove that He does exist, and the argument stopped being about God a long time ago and now it's about who is smarter, and honestly I don't care. I don't believe I will ever walk away from God for intellectual reasons. Who knows anything anyway? If I walk away from Him, and please pray that I never do, I will walk away for social reasons, identity reasons, deep emotional reasons, the same reasons that any of us do anything."

- Donald Miller

"Livet är djupast ett gensvar på Guds närvaro."

- Magnus Malm

"Are we making a connection or are we missing each other? Are You loving me or are You breaking me or are those the same thing with You sometimes? Is that Your voice or my voice or are our voices sometimes interchangeable in our unity?"

- Mandy Steward

"I took the stars from my eyes, and then I made a map

and knew that somehow I could find my way back

then I heard your heart beating, you were in the darkness too

so I stayed in the darkness with you"

- Florence + The Machine

Som jag nämnt tidigare är jag inne i en process då min tro genomgår en del förändringar. Man kan säga att jag ifrågasätter allt det där jag aldrig ifrågasatte innan jag blev kristen. Kan tyckas vara en konstig ordning att göra saker i, men sånt är livet - inte riktigt som de lärde vill ha det. Jag kan förstå att när man ser det utifrån ser det ut som att jag har en troskris. Men jag tycker inte det. Tvärtom känns det som att min tro växer. Plötsligt är min Gud så mycket större. Så mycket vildare och farligare - som Aslan, fast mer. Och det jag ifrågasätter och ibland t o m kastar bort är ärligt talat ganska perifera grejer. Jämförelsevis.

Det svåraste i den här processen är att lära mig att följa min längtan. Att inse att det jag vill, det vill jag av en anledning. Och våga utforska det. Svårt som attan, men så otroligt fundamentalt för allt jag någonsin kommer göra med mitt liv. Det låter kanske som vår tids stora klyschor "följ ditt hjärta!", "gör vad du vill!" men nej, det går betydligt djupare än så. Den längtan jag talar om ligger på ett helt annat plan. Att följa den längtan är - börjar jag inse - min enda chans att komma fram till den Gud längtan står till.

Man ser skillnaden mellan denna längtan och min ytliga vilja på att längtan ofta för mig igenom mörka dalar och taggiga snår. Längtan tvingar mig att konfrontera de delar av min svaghet som står mellan mig och Gud. Längtan manar mig att ta hjälp av de människor som har bra redskap för att göra det. Längtan får mig t o m att se den processen som ett äventyr.

Ibland får den mig att göra otippade saker. Som att fatta ett medvetet beslut att inte läsa bibeln alls på obestämd framtid. Eller göra mind maps över allt jag inte gillar med Gud (och sen försöka göra en till om varför jag fortfarande dras till Gud och inse att det enda jag kan skriva är en rad ur en lovsång). Eller läsa fruktansvärt ytliga tidningsartiklar bara för att rensa hjärnan från alla djupa tankar om vad som egentligen är poängen med allt och hur Gud funkar.

Jag börjar älska den här processen mer och mer. Sedan jag insåg att det inte är Gud jag ifrågasätter utan mina egna föreställningar är det nästan svårt att inte bli smått upprymd över allt jag lär mig och utforskar, och vilket äventyr livet är när man låter det vara det. Och jag kan inte låta bli att undra om det här delvis kanske kan vara Guds svar på alla gånger jag bett "lär mig lita på Dig". Hade jag inte haft förvissningen om att Gud leder och att jag är precis där jag ska hade jag aldrig kunnat älska det här. (sensmoralen lyder: be inte Gud att lära dig något om du inte kan tänka dig att låta Honom vända upp och ner på allt)

Just därför blir jag så fruktansvärt frustrerad när människor utgår ifrån att det är så himla jobbigt det här. Som att det är ett problem. Som att man borde tycka synd om mig för att jag hugger av repen som binder mig och springer ut och dansar på en öppen äng. Jovisst, det är kanske synd om mig - på dagen lyser solen och på natten tar stjärnorna över, och ibland råkar jag snubbla och skrapa upp knät lite grann. Men det är mer synd om alla de som aldrig får dansa i det där ljuset, utan bara sitter vid sidan av med sina hela knän och fina formuleringar.

"Gud är närvarande i det fördolda, och han är god. Jesus går omkring i vårt trånga hus av rädsla och kontrollbehov, och öppnar vänligt men bestämt det ena fönstret efter det andra. Han släpper in en frihetens vind som syresätter oss så vi först känner en lätt yrsel: är han galen? Eller är det vi som varit galna? Så går han fram till dörren, vänder sig leende mot oss och frågar: vill du följa med mig ut i en större värld?"

- Magnus Malm

Att plugga eller att inte plugga...

2011-10-26T15:14:00.003+02:00

En bra grej med att läsa utvecklingsstudier är att jag kan sitta och hålla på med sånt här istället för att plugga - och komma undan med att det ju faktiskt kan betraktas som frivilligt extraplugg. "Man får inte va dum, då blir man snart vuxen", som Magnus sa.

Mailaktion mot deportation

Eleven Myths About Global Hunger

Säkerhetspolitik likställs alltför ofta med försvarspolitik

Andra människors pengar

Am I part of the 99% or the 1%?

The powers that be, the gift of enemies, and #OccupyWallStreet

En människa är en människa och är värd stöd, oavsett var hon är född.

2011-10-25T20:19:00.002+02:00

Just precis nu pågår en blockad av förvaret i Märsta. Jag är inte där, trots att jag inte alls bor långt ifrån allt sånt längre. Vet inte riktigt vad jag har för ursäkt för att inte vara där, men jag har svårt att tänka mig att den håller en närmare granskning.

Josefine Arenius skriver väldigt bra om saken här.

Två exempel på hur helt åt skogen vårt system är hittas här och här.

Vad i hela fridens namn håller det här sketans landet på med egentligen? Och varför protesterar folket bara när offren är gamla, dementa och europeiska? Ursäkta min cyniska ton, men ibland är det svårt att tro annat än att det här landet fortfarande behöver jobba på det där med utrotandet av rasism.

Gosh, I want that t-shirt

2011-10-25T14:43:00.002+02:00

"In the New Testament salvation is not primarily about escaping hell. Salvation has a sense of Shalom, wholeness, and it's about participating in the life of God."

"Ordning är för amatörer", visst var det så?

2011-10-24T23:54:00.002+02:00

Försökte skriva en dikt nyss. Skriver verkligen som en kratta nuförti'n. Ännu ett bevis på att det bara går utför efter studenten. Fast störtlopp har sin tjusning de med. Även om man inte riktigt hinner njuta av utsikten. Den är liksom bara ett virrvarr av vitt, grått och mörkgrönt. Men bristande överblick kanske är underskattat. Till skillnad från känslan att "om jag gör något fel nu kanske jag dör".

Jag läser en bok om en tjej som vill dö. Hennes familjs flygplan störtade. Så hon försökte hänga sig högst dramatiskt i slutet på en pjäs, men repet var för elastiskt. Så nu flyger och flyger hon, men inga av hennes plan behagar störta. Det är nog för att hon flyger i för säkra delar av världen, flygplansmässigt. Hennes resonemang att man ska låta vissa människor dö är mer övertygande än argumenten för att alla ska leva. Antingen har hon rätt, eller så är logik sjukt överskattat. (jag röstar nog på det sistnämnda, än så länge)

Så, vad är det jag vill ha sagt egentligen? Jag har ingen aning om vad jag håller på med, men jag känner iaf vinden i mitt hår ibland. Det kommer man ganska långt på.

Helgen i korthet

2011-10-17T23:59:00.000+02:00

ps. västerbottningar har det lyxigt - de behöver inte lära sig skillnaden på var och vart.

Konstiga uppdelningar

2011-10-05T22:45:00.001+02:00

Imorgon har vi seminarie och till dess ska jag ha kommit på ett sätt att rädda världen (väldigt förenklat och väldigt överdrivet). Problemet är att jag har alldeles för höga krav på mig själv (därav förenklingen och överdriften i förra meningen) samt har nån slags idé om att jag måste hitta på nåt nytt. Jag menar, varje gång jag får en tanke inser jag sekunden efter att nån annan redan gör det där. Typ.

Men så läste jag det här. Halvvägs igenom slog det mig: varför ser jag så på "min tro" men inte mina andra värderingar/åsikter/idéer? Varför ser jag religiösa frågor som frågor där det är ok att inte ha alla svar och där jag faktiskt tycker att det är väldigt sunt att inte vara helt "färdig", men har en himla massa krav på att veta allt, kunna allt, förstå allt och ha en massa banbrytande idéer på alla andra områden?

Extra konstig blir den här inkonsekvensen då jag faktiskt inte tror att Gud gör den uppdelningen mellan olika frågor. Alltså, det finns inte "heliga områden" av livet och "oheliga områden" av livet. Det finns bara livet, och Gud bryr sig om hela det.

Hmm. Dags för nytt tankesätt i vardagen kanske.

Likriktning

2011-10-03T23:45:00.008+02:00

En grej jag upplever som lite konstig är hur man inom en del kyrkor värderar predikan (i betydelsen "nån snubbe står och pratar ett tag") oerhört högt och exempelvis lovsång mycket lägre. Ärligt talat har nog lovsång format min tro mer än predikan har. Varför? För att i lovsången är fokus på Gud och i predikan på vad sjutton den där tråkiga medelålders vita mannen (som har vissa svårigheter med att relatera till min verklighet som 22-årig vit kvinna) där längst fram säger.

När jag säger att lovsång format min tro mer än predikan menar jag inte att mina teologiska åsikter grundar sig på lovsångstexter. Men de grundar sig inte på predikningar heller. De grundar sig på att jag suttit själv och läst, strukit under, tänkt "så där kan det ju inte vara!", läst lite mer... och så vidare. Men det är ju bara åsikter. Det är bara tankemodeller jag använder för att beskriva den Gud jag mött. Den Gud jag mött främst genom andra medier än en ruskigt bra predikan.

Det här hänger säkert ihop med att jag lär mig bäst genom att läsa och skriva samt göra saker. Det där är ju individuellt, vissa lär sig genom att lyssna, vissa genom att studera grafer... Men jag lär mig genom att läsa, skriva och göra. Det innebär att för att jag ska lära mig hur Gud är ska jag läsa, skriva och göra. Till exempel, för att jag ska förstå Guds kärlek måste jag läsa om den (finns ju ett och annat att tillgå på den punkten, men vi kan ju börja med det Johannes skrev), skriva om den (exempelvis korta tankar, citat och böner i mitt block, längre reflektioner på datorn eller kanske rent av ett blogginlägg) samt omsätta den i praktiken (typ... åka ut i Guineas djungel och be för sjuka barn. eller "bara" ta mig tid att prata med den ensamma kvinnan på busstationen).

Igår när jag var på en gudstjänst satt jag och skrev annat under tiden predikan hölls. Sånt som jag och min själavårdare talat om, sånt jag känner mig ledd att utforska... bra grejer. Samtidigt som jag försökte hålla koll på vad han sa där framme (det var för övrigt en rätt bra predikan - utmanande men samtidigt uppmuntrande). Betyder det att jag är oandlig? Gör det mina tårar under bönestunden mindre värdefulla, mindre äkta? (eftersom jag ju tydligen "inte var särskilt intresserad av gudstjänsten")

Det är lite knepigt det där med att vi liksom vill värdera vissa sätt att lära känna Gud högre än andra. Och vissa personlighetstyper. Och vissa arbeten. Personligen tycker jag att mångfalden gör det hela så mycket mer intressant.

Varför ser så många kyrkor så lika ut i utformandet av gudstjänstlivet? Varför är det mer ok att sjunga ut sin tillbedjan än att dansa den? Varför envisas vi med att försöka uttrycka oförklarliga mysterier med ord, alltid ord? Är vi så enkelspåriga? Hur kan vi föra fram alternativa sätt att ta till sig kunskap i kyrkan? Är det verkligen flummigt att se på tavlor som ett alternativ till en (talad) predikan?

Helande

2011-09-30T23:53:00.008+02:00

"Pursue your healing with abandon. Your psyche will be relentless in orhestrating the exact circumstances, people and places you need to put your soul in order. When you consciously choose to yield to this process, you will scare the shit out of everyone around you because from the outside it will look you're losing your mind. You're not. You will find the wholeness you seek."

Istället för att plugga eller göra något annat vettigt läser jag om hur man är farlig. Väldigt mycket visdom, väldigt svårt att göra. Alla som börjat bete sig som civiliserade vuxna borde ge det en chans.

En anledning att jag inte älskar texten mer än jag gör är att jag nånstans inser att jag redan börjat göra en massa av de där sakerna (så den blir mer ett erkännande av att jag redan är på rätt väg än något som vänder upp och ner på hela min värld... som typ Den Oemotståndliga Revolutionen). Mitt förra inlägg på den här bloggen är ett klockrent exempel på hennes första punkt (näpp, jag tänker inte skriva ut den, intresserade får snällt följa länken). Och det är ju jättefint att vissa så att säga "erbjuder sitt stöd" när man gör sånt, men det säger mer om er godhet än om hur dåligt jag mår. För ärligt talat vet jag inte när jag sist mådde så här bra.

Det är just därför. Jag säger som det är (vilket inte är samma sak som att beklaga sig). Jag gör saker jag egentligen inte vågar. Jag accepterar att jag inte har alla svar, och antagligen aldrig kommer ha det. Jag har inte bättre koll än förr, men jag har slutat låtsas - och det gör mig fri.

Sånt som är trasigt

2011-09-28T23:25:00.001+02:00

Igår började jag läsa om Vägvisare av Magnus Malm. I början av boken dyker detta citat av Dag Hammarskjöld upp:

"Det är när vi alla spelar säkra som vi skapar en värld av yttersta osäkerhet."

Med bakgrund av detta tänkte jag bekänna en sak: Jag är ganska misslyckad.

Jag är lat. Jag är så rädd för att misslyckas att jag inte gör det jag helst vill göra. Jag är så rädd att ha fel att jag aldrig uttrycker mina åsikter. Jag är så rädd för att bli bortstött så jag öppnar mig aldrig för nån (ok, vissa sällsynta personer). Det är få saker jag avskyr så mycket som att inte vara tillräckligt påläst, vilket såklart inte blir lättare av att jag: i egenskap av kvinna måste vara mer påläst än en man för att tas på allvar; i egenskap av oerfaren 22-åring måste vara mer påläst än någon i exempelvis mina föräldrars generation för att tas på allvar; på grund av min uppväxt inom trosrörelsen måste vara mer påläst än någon från något mer "nyanserat" sammanhang (som... EFK?) för att tas på allvar. Nu protesterar vissa säkert - "så är det inte aaalls!" - men det förändrar ju inte att det är det som är min upplevelse.

Och förresten. Trots att jag effektivt indoktrinerats i tänket att "kränkt" är ett löjligt ord som löjliga och uppmärksamhetstörstande människor med anknytning till RFSL använder när de inte fått grovhångla på krogen så känner jag mig faktiskt lite kränkt när någon kallar mig "gumman" - även om det är mina föräldrar som säger det högst kärleksfullt. Dessutom är jag totalt hopplös på att prata med folk, även om jag faktiskt vill. Senast ikväll borde jag ha gått på en grej i en kyrka i stan, men fegade ur för det är ju så himla jobbigt att prata med människor jag inte känner.

Jag tror inte att jag kan nånting, även om vänner och familjemedlemmar och lärare påstår att jag gör det. Jag tror inte att mina tankar är det minsta intressanta för nån annan än typ... mig. Och så tror jag, precis som en löjligt stor del av alla flickor/tjejer/kvinnor i den här världen, att mitt värde på nåt sätt avgörs av hur jag ser ut.

Ända sen jag blev kristen har det vanligaste ordet i mina böner varit "förlåt". I många långa perioder har mina bönestunder uteslutande bestått av det ordet. Inget "tack", ibland något "hjälp" och alldeles för sällan "alltså, du är så himla bra, Gud!" Hur har Gud tillåtit mig att vara så fruktansvärt självupptagen att det enda jag sagt till honom är att jag är så himla dålig? Som om det inte fanns viktigare saker att prata med kungars Kung och herrars Herre om. Som hur man tar ner himlen till jorden, till exempel.

Allt det här är ju bara så himla dumt. Och ännu dummare är all energi jag lagt ner på att dölja det. Energi jag kunnat lägga på andra, vettigare saker. Så nu lägger jag korten på bordet. Jag har ingen aning om vad jag håller på med! Jag är en fruktansvärt trasig människa. Det tror jag för övrigt att du också är, fast kanske på andra sätt. Men jag tror att vi kan förändra världen ändå, lite grann i alla fall. Och om vi slutar låtsas att vi är så himla hela kanske vi tom kan göra den bättre.

Är det inte konstigt att efter att jag börjat erkänna det här för mig själv och andra har jag också blivit mer kapabel att se allt det jag är bra på? Är det inte konstigt att när jag slutar dölja hur trasig jag är kan också allt det hela komma fram? Genom att erkänna hur förstörd jag är inser jag hur mycket potential jag har.

Balansera

2011-09-26T01:09:00.000+02:00

"Doubt is a difficult animal to master because it requires that we learn the difference between doubting God and doubting what we believe about God. The former has the potential to destroy faith; the latter has the power to enrich and refine it. The former is a vice; the latter a virtue."

- Rachel Held Evans, Evolving in Monkey Town

Lagen är till för människorna och inte tvärtom, som en klok man en gång sa

2011-09-22T13:35:00.005+02:00

De kanske säger att Sverige är ett himla fint land. Ett land där ickevåldsligt motstånd inte bemöts med misshandel från polisen. Ett land som värnar om mänskliga rättigheter. Ett land som inte utvisar människor till förföljelse och en tämligen säker död. Jo tjena. Dra den om Rödluvan och vargen också när ni ändå är igång.

Läs. Förfäras. Protestera.

Välja rotlöshet

2011-09-18T23:53:00.001+02:00

Ligger i min säng. Kniper intensivt ihop ögonen. Tänker bort ljuset från lampan som är riktad rakt emot mig, intalar mig att det inte alls är så himla varmt.

Plötsligt är jag på en liten, liten väg mellan Ekängen och Rystad. Det är mörkt. Det luktar sådär härligt som det oftast gör från Tekniska Verken. Snön glittrar i det skumma ljuset från lyktstolparna och de få bilar som glider förbi. Jag går och går och går i mina många lager kläder och min fula reflexväst. Det är fruktansvärt kallt, kylan biter i mina kinder och kryper innanför mina många lager kläder. Min mp3-spelare dör, den fungerar tydligen inte i så här låga temperaturer. Men där går jag. På en väg som aldrig verkar leda fram till Rystad, eller ens Malma.

Jag känner mig tom. Varför ligger jag här i en varm säng i Uppsala och undrar vad sjutton jag håller på med? Varför gick jag mellan Ekängen och Rystad en sen vinterkväll? Varför har jag spenderat tiden sen gymnasiet med att flytta runt, från plats till plats? Varför fortsätter jag välja den här rotlösheten?

Vad jag än gör och var jag än bor känner jag mig aldrig hemma. Ja, här är väl den perfekta möjligheten för fina kristna människor att påpeka att det är för att vårt hem är i Gud och bla bla bla. Jo, kanske det.

Men jag vet inte. För varje plats jag flyttar till blir jag mer förvirrad och splittrad. Och varje gång jag kommer hem igen känner jag mig mer och mer malplacerad. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte umgås med människor jag känt hela mitt liv utan att känna mig malplacerad och missförstådd? Varför kan jag inte lära känna nya människor utan att känna mig som en bluff? Varför är enda sättet att känna mig accepterad att isolera mig från varenda människa på hela denna sketna planet? Varför blir jag bara irriterad på och skeptisk till Gud när jag lyssnar på predikningar? Varför kan jag inte gå på en jazzmässa i missionskyrkan utan att störa mig på att jazzen låter för vit?

(Ok, det där sista hörde kanske inte till ämnet. Men det är irriterande likväl.)

"Varför fortsätter jag välja den här rotlösheten?" Däri ligger det. Jag väljer det. För de alternativ som hittills presenterats är värre, även om de är tryggare. Och jag vägrar att kapitulera inför någon som inte vunnit. Jag vägrar att leva för något som suger livet ur mig. Jag vägrar att tjäna en kung som krigar precis som alla andra misslyckade regenter (alla som känner ett behov av att döda andra människor är misslyckade i mina ögon). Är konstant förvirring priset jag måste betala så är det väl så då. At least it makes me feel alive. Eller nåt.

Hosanna

2011-09-13T02:39:00.001+02:00

"is it true that songs can do what bombs have always missed?

to strike the lips of power that all men have longed to kiss

that all may know if You don't save then everything is lost

Your roadmap to freedom is from infancy to Cross"

2011-09-11T00:35:00.001+02:00

Ibland känns det som att jag håller på att tappa bort mig totalt. Sen inser jag att det bara är mina förutfattade meningar som faller isär.

Det kanske man kan leva med.

"And why, why would Another keep tempting me to step out further and further on a limb that I keep thinking will break me off from my faith completely? How far out can one walk before one falls…or flies?"

- Mandy Steward

Been there, done that.

2011-09-08T01:00:00.003+02:00

"I rejoice in those who He has endowed with the gift to logically organize their beliefs. Barth, Augustine, Williams, and many others litter my shelves and I read little passages of their ideas daily in turn, sit back with a cup of coffee, and think to myself how amazing the fabric of our family is. Our big, strange, loud, crazy family of believers.

Well, that's on what I consider to be more of a good day. On some days, there's a lot of angry, "NO!"s written in the margins and furious texts to my best friend about the latest bit of heresy I have uncovered."

Preston Yancey - In which I may be the very worst theologian

Trött

2011-09-06T12:27:00.000+02:00

Jag är trött för jag har pluggat alldeles för stora delar av natten.

Jag är trött för jag har seminarie om två dagar, har hur mycket som helst att läsa och vet inte alls vad jag tycker om nånting.

Jag är trött för jag vet inte riktigt vart jag är på väg.

Jag är trött på att ha fler frågor än svar.

Jag är trött på att varje gång jag tar mig an någon av frågorna så häller Gud ännu fler över mig istället för att svara.

Jag är trött på lärda teologer som har sån himla koll på allt, men inte verkar ha fattat meningsmotståndares argument.

Jag är trött på att tråkiga utläggningar i systematisk teologi värderas högre än konst som berör och engagerar.

Så det är skönt att påminna sig själv om att kallelsen är en kallelse till Gud själv. Inte till allmän förträfflighet, svar på alla frågor som någonsin skulle kunna tänkas uppkomma, intolerans eller hög IQ. Egentligen gillar jag ju att följa en snubbe som besvarar frågor med frågor, och sätter människors behov framför religiösa ordningsregler. Även om det är lite jobbigare än att följa de med alla svar.

"Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer

eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden."

- Joh 3:8

Horizonlight

2011-09-04T00:46:00.000+02:00

http://twobirdsmusic.wordpress.com/

Hittat i ett av hårddiskens bortglömda hörn: min Kung

2011-09-03T21:19:00.005+02:00

Valkiga händer. Torra och dammiga fötter med kraftiga förhårdnader. Håret är fett och smutsigt, med olösliga tovor. Fläckarna på manteln kommer aldrig gå bort, men det verkar inte störa honom det minsta. De kraftiga benen vittnar om många månaders vandring genom öknar, byar och städer, och detsamma gör lukten av svett och damm. Ansiktet är härjat av solens skarpa strålar och vandringens prövningar. Men ögonen lyser av vitalitet, passion och livsglädje.

Det är min Kung.

Gång på gång möts han av förakt. Gång på gång försöker hans motståndare sätta dit honom. Hans närmaste visar på regelbunden basis att de totalt missförstått hans uppdrag - och deras eget. Men de marginaliserade, de oönskade, de som inget är - de kommer till honom i floder. De är hans glädje. Hans vänner. Han tar ställning för dem när den tillfixade, felfria eliten kommer för att kritisera. Och i gengäld får han deras kärlek.

Det är min Kung.

Han är Kung över Riket Annorlunda. Hans väg till sin tron går via hans egen död snarare än hans motståndares. Och han upprätthåller sin roll som Kung genom att tvätta sina undersåtars fötter.

Det är min Kung.

Snubblade över ett citat jag tyckte var så bra.

2011-08-21T10:40:00.001+02:00

"There comes a place on our spiritual journey where renewed religious activity is of no use whatsoever. It is the place where God holds out his hand and asks us to give up our lovers and come and live with him in a much more personal way... We are both drawn to it and fear it. Part of us would rather return to Scripture memorization or Bible study or service - anything that would save us from the unknowns of walking with God.

But if we listen to our heart again, perhaps for the first time in a while, it tells us how weary it is of the familiar and the indulgent."

- The Sacred Romance

Tyckte det beskrev "platsen" där jag är just nu så bra. Jag längtar, vill vidare, djupare... men jag vet inte hur. Haven't got a clue. Och det skrämmer skiten ur mig ibland. Vid andra tillfällen gör det mig bara trött och lite hopplös. (och vid ytterligare andra tillfällen, vanligen nattetid, får det mitt hjärta att värka av längtan och mina fingrar att spritta av rastlöshet)

Det är visst det som är meningen, att jag inte ska ha en aning. Att jag ska virra omkring här utan att veta vart jag ska, så att jag faktiskt måste hålla krampaktigt i Guds hand för att inte gå vilse helt. Som sagt skitläskigt, men samtidigt gillar jag tanken.

Jag behöver en gitarr, varför har jag inte en gitarr? Det känns ibland som att den enda platsen jag kan kommunicera med Gud ärligt utan att bara prata med en död vägg är genom att skapa. Och de där tillfällena då jag bara måste göra något, skapa något, säga något, be något... de är alltid när det är uteslutet att spela piano. Fail, fail, fail. (fast jag tycker såklart att mina familjemedlemmar ska få sova om nätterna, om det är vad de vill göra vid den tidpunkten...)

Som sagt gillar jag tanken på det där livet, men det räcker ju inte så långt. Det krävs så mycket mer än att gilla tanken. Kreativitet. Risktagande. Öppenhet. Bra och fina grejer, men de är så frustrerande uttröttande ibland. Kanske för att jag inte kan spela piano när jag behöver. Kanske för att jag spenderar alldeles för lite tid på lovsångsmöten där jag bara kan vara.

Jag har börjat märka att vissa saker alltid återkommer i mitt sökande efter Gud. Musik och god litteratur är två av de vanligast återkommande inslagen. Predikningar däremot orkar jag knappt lyssna på längre. Om det inte är någon anmärkningsvärt klok människa som vågar visa sig sårbar som predikar, typ Magnus Ardeby (det hade helt seriöst varit värt teamåret bara för att få ta del av hans visdom och längtan). Det är intressant det där hur vissa medier alltid finns kvar i ens liv, rent av flyttar in permanent - medan andra bara kommer förbi på en kort fika och sedan drar vidare på nya äventyr. Ibland har jag lättare att hitta Gud i musik av uttalade ateister än i (för mig) förutsägbara predikningar av starkt övertygade frikyrkopastorer.

Jag tror att det får vara så. Jag tror inte att Gud är beroende av alla dessa etiketter för att kunna verka i våra liv. Jag tror inte att Gud behöver tydlig förkunnelse för att kunna tala tydligt till människors hjärtan. Att Gud talar tydligt betyder inte att det kan översättas i ord. Ibland är det närmaste man kan komma en beskrivning av det Gud har talat en ordlös och högst udda melodi som bygger på bluesskalan. Tror jag.

Allt det där gör det så mycket svårare att följa rätt Jesus. Men också så mycket mer spännande.

I once had a gun

2011-08-21T04:23:00.001+02:00

"and I was so smart, so strong, so tall,

so clear in my mind

then there was you

you were my fall

and my saving grace"

http://twobirdsmusic.wordpress.com/

Dying to Live

2011-08-19T05:26:00.000+02:00

Varför det är så lockande att sjunka

2011-08-18T21:15:00.001+02:00

I förra inlägget skrev jag att jag funderar på att söka mig tillbaks till den där Gudsnärvaron jag levde i en bit bakåt i tiden. Och även om det är något jag verkligen vill så är det liksom inte bara att vilja och göra. Det handlar inte om att vid ett tillfälle göra ett val och utföra en handling. Att bara hugga tag i Gud och slänga bort allt det andra är inte en engångsgrej utan något som pågår under lång tid med mycket blod, svett och tårar. "Även idag vill jag följa Dig." Därför blir det näst intill omöjligt i praktiken. Det är inte ett projekt som tar en månads halvtidsarbete. Faktiskt kräver det ganska många års övertidsarbete - och då blir det ändå aldrig klart, även om man mot förmodan skulle lyckas med att aldrig göra några misstag.

Jag skrev i förra inlägget att jag brukade gå på vatten. Göra sånt jag egentligen inte hade någon kvalifikation för, och ändå gick det. Tja, utöver detta var det också den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag har aldrig så desperat velat hoppa av något som när jag teamade. Jag längtade så fruktansvärt mycket efter att det året skulle ta slut. Det är lätt att såhär i efterhand romantisera och tycka att allt var så himla bra då. Det var det inte. Det var skitjobbigt. Ofta ville jag bara lägga mig ner och ge upp.

Alltså, det är klart att det var fantastiskt och utvecklande och jag hade en himla massa lyckliga ögonblick och älskade den församlingen något otroligt. Och det är klart att det var värt det. Av någon mystisk anledning är allt jobbigt jag går igenom värt det när jag väl kommer ut på andra sidan. Men det där jobbiga som var så värt det och lärde mig så mycket förklarar också varför jag så mycket hellre bara ligger kvar här och drunknar.

Så det jag gör just nu är helt enkelt att jag försöker hitta sätt att kommunicera med Gud och plöja igenom all den där skiten utan att... tja, ge upp efter en kvart. Det är svårt och kräver enorma mängder kreativitet - mängder jag knappt vågar tro att jag besitter - men jag är hoppfull. I alla fall ibland. Och så är jag mer rädd för likgiltighet än smärta, det talar nog till min fördel.

Gå på vatten

2011-08-16T22:49:00.001+02:00

För ganska exakt två år sedan begav jag mig till Aneby för att ha två utbildningsveckor innan jag och dåvarande fröken Smedh drog vidare till Linköping där vi sedan teamade i en församlingsplantering ett år. Året innan hade jag gått bibelskolan i Aneby. De där två åren vände verkligen upp och ner på allt. Kändes det som i vilket fall.

Under team-året gjorde jag konstant saker jag inte kunde. Och vet ni vad? Jag kunde visst. Eller, det funkade i alla fall. "När jag är svag så är Han stark", som en klok man skrev i ett brev en gång för länge sedan. Jag gick på vattnet.

Sen tog team-året slut, och jag drog vidare. Till Skellefteå. Eller rättare sagt en väldigt trevlig liten by en bit norr om Skellefteå. Och den där känslan försvann. Gudsnärvaron försvann och upplevelsen av att gå på vatten försvann. Kanske var det som den där gången då Petrus gick på vattnet. Det gick en bit, men sen förlorade han fokus och började sjunka. Det senaste året har jag sjunkit, men jag kan fortfarande ana Jesus stå kvar där på vågorna. Om jag sluter ögonen kan jag liksom se hur Han står där och skakar på huvudet åt mig. "Varför tvivlar du på Mig?"

Jag vet inte om det är önsketänkande - ibland känns det så - men jag tror att Han står där med utsträckt hand och liksom vill dra upp mig igen så att vi kan vandra vidare tillsammans. Jag överväger starkt att sträcka ut min hand och ta tag i Hans starka.

Den ofrivillige semesterfiraren

2011-08-08T01:18:00.000+02:00

Sitter isolerad ute i skogen. Sånt ska tydligen få en att slappna av, men jag känner mig mest stressad och frågar 23 gånger/dag när vi ska åka härifrån. Aldrig, tydligen. Jag försöker läsa, skriva och fundera kring saker. Saligprisningarna (hittas i Matteus 5) är bra, de vänder upp och ner på saker. Det får bli dagens "läs och fundera"-tips.

Värt att fundera på

2011-07-25T02:59:00.001+02:00

"And so the church cannot be a family based on blood. And the church must be more important that any family based on blood. Family is not family anymore. Church is family instead."

- Sarah Hinlicky Wilson

I'll make you a mixtape that's a blue print of my soul, it may sound grand, but babe, it's all you need to know

2011-07-17T15:44:00.006+02:00

Jag kan inte skriva. Det pågår inte mycket i mig just nu som man kan uttrycka i ord som man sedan offentliggör. Hade jag haft något vett i skallen hade jag spenderat all min vakna tid vid vårt härligt ostämda piano. Och läsa teologi när jag inte fick spela mer för min familj. Men för att inte Johanna ska slänga ut mig ur hennes bloggrunda så uppdaterar jag ändå.

Den här har gått på repeat de senaste dagarna. För den uttrycker delar av min verklighet just nu så himla bra.

ps. Pianospelet på I think I love från samma skiva är så underbart så man nästan dör när man lyssnar på den.

Lyckopiller

2011-07-08T00:43:00.001+02:00

Sen jag för snart ett år sen flyttade till Skellefteå har jag verkligen kärat ner mig totalt i gospel. Det är inte alltid jag håller med om texterna. Tyvärr finns det vansinnigt mycket gospel som bygger på ytlig och självcentrerad teologi. Men det hindrar ju inte musiken från att vara alldeles oemotståndlig. Sväng, dynamiska kontraster deluxe, extas, fuldans, tonartshöjning på tonartshöjning, vampar i all oändlighet - Ajj lööv it!

Ännu mer dumheter

2011-07-07T23:15:00.000+02:00

Något jag tror är en villfarelse är att de som inte har tillräckligt, rent materiellt, är någon slags offer som vi rika västerlänningar ska tycka synd om och betrakta som vårt välgörenhetsprojekt. Missförstå mig rätt, det är vårat ansvar att hjälpa dem på alla sätt vi kan. Men att se det som att de är sjuka och vi har medicin är ett misstag. Eftersom vi fortfarande känner behov av att leva på ett sätt som tar död på vår nästa (dvs, välgörenhetsorganisationer behövs fortfarande, trots att vi skulle kunna utrota fattigdomen på nolltid om vi bara ville) måste jag dra slutsatsen att vi är otroligt trasiga och desillusionerade vi med.

Vi människor är individer, men vi är också beroende av varandra. När någon lider brist på något område - vilket som helst - så är det vårat ansvar att göra vad vi kan för att möta det behovet. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, ni vet. Men något vi måste inse är att vi alla är fruktansvärt trasiga. Jag är det iaf. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om några av de som är bäst lämpade att hjälpa mig med det är såna människor som vi betraktar som "välgörenhetsobjekt" och "offer".

Alla har brister och sår. Men alla har också något att komma med. Vi kan inte leva i tron att vi, de rika, har alla svar och de, de fattiga, desperat behöver vår hjälp. Vi behöver deras hjälp också. Vi behöver varandra, hela bunten.

Dock kommer vi ju aldrig kunna upptäcka det om vi låter dessa dyrbara människor svälta ihjäl, och dö pga smutsigt vatten... so get to work!

Dehumanisering

2011-07-07T16:27:00.002+02:00

Var i Stockholm i helgen. Bland annat. Trevligt, men också jobbigt på sina sätt. En av de jobbiga sakerna var att se människor som tiggde. Det är alltid jobbigt, man vet inte riktigt hur man ska bete sig. Men det som slog mig var att många av dem satt på knä med handflatorna emot varandra i sant underordnande anda. Som om varenda bortskämd medelklassvensk som gick förbi var någon sorts kunglighet man måste blidka.

Så vidrigt.

Så förnedrande.

Och dessutom bygger hela skiten på en lögn. Jag ville bara gå fram till dem, ta tag i deras händer och slita upp dem från marken.

Sträck på dig! Stå upp sa jag!

Du står inte lägre än jag.

Du är inte mindre värd än den där översminkade tjejen med märkeskläder och skyhöga klackar.

Du är inte mindre begåvad än den där framgångsrika affärsmannen.

Och du är troligtvis inte mer trasig än någon av oss heller...
Du är en människa skapad i Guds avbild - så sträck på dig för sjutton!

Men kan man göra det? Det kan man ju inte. Ställa till världens scen där mitt på drottninggatan, som om man var nån sorts Jesus i templet. Eller? Vi ska ju vara Jesu händer och fötter. Skulle inte Jesu händer dra upp människor ur deras förnedring? Skulle inte Jesu blick möta deras med värme och respekt? Skulle inte Jesu mun tala om för dem hur värdefulla de är, hur mycket de har att komma med? Jesus skulle inte vara rädd att ställa till en scen. Han gjorde det på regelbunden basis. Varför har jag såna problem med det? Varför är jag så himla beroende av att vara accepterad av... ja, vem egentligen?

Rambling. Stopping.

In the words of Coldplay

2011-07-05T12:05:00.001+02:00

"nobody said it was easy

no one ever said it would be this hard"

"Kristen"?

2011-06-29T13:39:00.000+02:00

Instämmer helthjärtat. Det är skönt när fullständiga främlingar sätter ord på det som pågår i ens eget hjärta. Det blir liksom inte lika ensamt då.

" I can’t hold onto a title that I’ve been asked to honor, when the title is leaving me bitter and angry and lying to myself."

"I am in shock that my religion has kept me so far from Him. And even more in shock that I was absolutely sure for years that I knew Him because I knew the rules of my religion."

Måste man skryta om att ens åsikt inte är socialt accepterad har man problem.

2011-06-28T20:46:00.005+02:00

Vet ni vad som stör mig enormt? "Politisk korrekthet." Och nu menar jag inte fenomenet. Jag menar överanvändningen av uttrycket. Ärligt talat känns det ofta som om jag hör fler människor kritisera politisk korrekthet än jag hör människor argumentera för sånt som påstås vara politiskt korrekt. Som om det mest politiskt korrekta är att vara emot politisk korrekthet, ungefär. Vilket ju i sig är ganska underhållande.

När hävdar man att någon är politiskt korrekt? Vad jag märkt gör man det när man vill kunna skita totalt i att bemöta vad någon säger genom att konstatera att personen i princip är intelligensbefriad. För har man en åsikt som råkar vara politiskt korrekt (vad sjutton nu det är) så tycker man ju inte så egentligen, utan säger det bara för att andra tycker det, det låter bra och man orkar inte tänka igenom frågan själv. Typ. Hur man nu kan veta det om någon annan. Som om man inte kan ha en viss åsikt om man har tänkt igenom frågan. Men bara för att en viss ledarskribent råkar vara av en viss åsikt betyder inte det att åsikten per definition är fel.

En annan förklaring till användningen av ordet är att man försöker göra sig själv till martyr. Det är bland det mest pinsamma jag vet. "Buhu, det är så synd om mig, alla tycker jag är dum i huvudet bara för att jag tänker själv och inte bara köper vad de säger..." Vet ni? Jag tror inte det är så. Är ens åsikt logisk och man kan argumentera för den så behöver man inte spela martyr. Det är inte synd om dig för kändis-tyckare inte håller med dig. Det är inte synd om dig för att folk inte tycker om din självrättfärdiga attityd. Det är inte synd om dig för att ingen vill leka med dig efter att du dumförklarat dem utan att förklara varför.

Och det värsta är när ungdomar som tycker att de är så himla smarta och har lösningarna på alla världens problem slänger sig med uttrycket på ett sätt som får en att undra om det där inte bara är något de hört sina föräldrar säga (eller ungdomsledare, eller pastor, eller...). Apropå att det är (?) PK att kritisera det som är PK.

Argumentera. Bemöt deras argument. Förklara hur du menar. Och - nästan viktigast av allt - lyssna på vad folk säger. Ingen kommer lyssna på dig särskilt seriöst om inte du lyssnar på dem och faktiskt överväger att de eventuellt skulle kunna ha en poäng. Men vifta inte bort det de säger som politisk korrekthet. Man kan faktiskt på helt egen hand komma fram till samma åsikt som många andra, tro't om du vill.

Ärligt talat har jag svårt att hitta saker som är löjligare än uttalad politisk inkorrekthet. Oavsett om den hävdar att man ska utvisa varenda invandrare som inte kommer från typ Norge eller om den hävdar att vi ska öppna gränserna helt. När man måste skryta om att ens åsikt inte är socialt accepterad har man seriöst något problem.

Keep your feet on the ground...

2011-06-26T02:42:00.000+02:00

Är jag uppvuxen på fel plats..?

2011-06-24T19:53:00.002+02:00

Jag har en fin tradition på den här bloggen: Att dissa västerländskt julfirande. För att vara lite konsekvent borde jag rimligen skriva något i samma anda om midsommar. Särskilt med tanke på att jag kommer ifrån Leksand där människor utan problem kan jobba på julafton men aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra det på midsommar. Alla vet att årets största händelse är midsommarafton, och våga inte säga emot. (det som möjligen skulle kunna vara större skulle vara om LIF vann elitserien... troligt att det händer liksom)

Men vet ni? Jag orkar inte bry mig om att tala om hur destruktivt det är. Vill folk fira fruktbarhetsriter från religioner de inte tror på så får de väl göra det. Kan upplysta ateister fira kristna högtider som jul och påsk så... Dock är det ju lite tråkigt att det inte regnat nåt idag. Är det nån gång det ska regna är det väl när man sysselsätter sig med fruktbarhetsriter, eller? Känns som ett dåligt tecken annars. I övrigt tror jag att de jobbar på ganska bra i högtidens anda (något de inte riktigt lyckas med när det kommer till de "kristna" högtiderna). Enorma mängder alkohol och sex på offentlig plats, vad kan passa bättre liksom? Vad sjutton grodorna har med saken att göra har jag dock aldrig förstått.

Jag tror jag blir galen

2011-06-21T06:39:00.000+02:00

HERREN sade till mig: "Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne som jag, HERREN, älskar Israels barn, fastän de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor."

Hos 3:1

"cause I am so easily satisfied

by the call of lovers so less wild

that I would take a little cash

over Your very flesh and blood"

Random stuff that make me think..

2011-06-13T18:44:00.001+02:00

http://newwaystheology.blogspot.com/2011/06/angels-are-cop-out.html

Ni vet när människor möter andra människor som gör helt otroliga saker för en? Alltså när den första personen råkat ut för något elände och så dyker det upp nån random främling som gör hur mycket som helst och löser hela det trassliga eländet? Och alla fromma kristna som sen hör historien säger "ja, det måste ha varit en ängel". Den här snubben analyserar och problematiserar den slutsatsen. I think he may be on to something.

http://www.altervideomagazine.com/2011/06/10/the-whole-sweep-of-scripture/

N.T. Wright pratar om bibeln och hur man ska förhålla sig till den. Utmanande och sjukt peppande. Länge sen jag hörde eller läste eller såg något som gjorde mig så peppad på att läsa bibeln faktiskt.

http://kathyescobar.com/2011/06/06/while-the-world-is-crying-out-for-hope-were-talking-about-theology/

Jag stör mig lite på att det inte är några versaler i början av meningarna. Och egentligen har ju detta sagts fem miljoner gånger redan. Minst. Men det kändes som en bra grej att bli påmind om. Vill du inte läsa hela faderuttan kan du ju fundera en stund över rubriken: While the world is crying out for hope, we're talking about theology. Någon mer än jag som känner igen sig?

http://utrotahungern.wordpress.com/2011/06/08/bistandskritikens-misstag/

Micael skriver om kritik som finns mot bistånd. Intressant. Viktigt. Läs!

http://www.patheos.com/community/exploringourmatrix/2011/05/26/trusting-the-bible-vs-trusting-human-reason-from-the-archives/

Många kristna, i synnerhet såna som tycker att det är alldeles obeskrivligt viktigt att vara renlärig in i minsta detalj, har en tendens att hävda att de "bara läser som det står". Frågan är dock, kan man "bara läsa som det står" när det handlar om en samling skrifter som kommit till under lååång tid och skrivits av olika människor i olika situationer och kulturer? På språk som inte talas längre? (dagens grekiska är knappast särskilt lik den som talades för 2000 år sedan)

http://www.internetmonk.com/archive/imonk-classic-believing-the-bible-a-place-to-start-or-stop

Ännu mer bibel, hur vi ser på den, hur vi lever med den. Här är frågan, är bibeltexten det som avslutar diskussionen eller påbörjar den? Sätter den punkt för våra funderingar eller tar den oss ut på upptäcktsfärd?

http://rachelheldevans.com/living-material

Jag har mer och mer börjat inse att det är precis så här jag behöver tänka om jag ska leva som jag vill.

Every new beginning comes from some other beginnings end

2011-06-10T23:09:00.002+02:00

Idag har min bror tagit studenten. Min pluttiga bror som inte vet något om världen. Han som, när någon sagt att maten var god, måste skjuta in ett "och inte bara det - den var mättande också!" Han som mimade till TNT i sina "maffia-kläder" på Vattberget. Han har tydligen gått och blivit stor. Han kan tydligen gå en högskoleutbildning i höst. HELT sjukt.

Så jag har tagit tillfället i akt och varit så där vansinnigt nostalgisk. Tagit tonvis med bilder och tänkt tillbaka på den där otroligt varma dagen för tre år sedan (ok, den kanske inte var otroligt varm, men den kändes som det när man stod på ett flak och skrek). Ångrat att jag gjorde så lite av den tiden. Saknat de underbara människorna. Klassen. Lärarna. Att kunna se på en människa man aldrig pratat med vilket program de går, grundat på klädstil. Håltimmarna i den blåa korridoren. Alla gånger jag och Lissel kom försent till svenskan och Peter inte ens brydde sig om att säga något. Adams sjuka funderingar. Hänget i skolgatan och alla drick-yoghurtar som köptes i cafeterian. De ryska verb-ändelserna. De ändlösa skratt-attackerna. Alla klyschiga och vansinnigt dåliga filmer på studentgalan. Tårarna och skrikandet på studentdagen. Det alkohol-kladdiga golvet på Lucky.

Nånstans önskar jag att jag fortfarande levde i den världen. Med den finaste klassen man kan önska. SPSK for life. Samtidigt är jag oändligt tacksam för att jag inte är samma person idag som sprang ut på skolgården och sjöng studentsången (och bytte tonart typ fem gånger... om man nu hinner byta tonart så många gånger på den korta tiden). Att jag fått byta åsikt i fråga efter fråga efter fråga. Att jag tappat bort människor och släppt in nya. Att jag fått inse vad jag är bra på - och vad jag verkligen inte ska ägna mig åt. Att jag insett att det inte går att bura in Gud i min teologi.

Det är galet att man kan lära sig så mycket och utvecklas så mycket som jag gjort sedan studenten. Och det var bara tre år sen! Tänk vad mycket som kan (kommer!) hända de kommande tre åren.... spännande.

Uppbrott och sånt

2011-06-08T13:43:00.001+02:00

För exakt en vecka sen slutade jag skolan. Jag är alltså numera hemma i ljuva Dalom igen. Jag vet ärligt talat inte om jag gråtit så mycket när jag slutade något som i år. Skulle vara på studenten i såna fall.

På sätt och vis är det lite otippat att jag grät så mycket just i år. Året har förvisso varit väldigt bra och utvecklande på många sätt. Men mängden gråt i förhållande till åren innan känns inte proportionerlig. Jag antar att jag just vid den här avslutningen insåg (mer än vanligt) hur lite tid jag har, hur snabbt ett år går och hur otroligt dumt det är att jag slösar bort så mycket tid på oväsentligheter.

Och så känner jag mig lite rotlös och förvirrad. Jag tror man brukar det när man förändras konstant på ett sätt som man helt enkelt inte kan undvika att vara medveten om. Å ena sidan vill jag bara komma fram till målet, å andra sidan är resan så spännande så jag vill inte missa en enda sekund.

A little more

2011-06-06T19:58:00.000+02:00

"with all this motivation I still find a hesitation

deep in my soul

despite all my demanding I still find You understanding

show me grace, show me grace"

"Ja, jag vill leva, jag vill dö.... på jorden?"

2011-06-06T18:24:00.001+02:00

De senaste åren, i synnerhet det senaste året har jag blivit mer och mer skeptisk till om jag vill kalla mig svensk. Inte för att jag hellre tillhör något annat land, utan för att jag redan har ett annat Rike och en annan Kung. Det står i bibeln att man bara kan ha en herre, och jag tror faktiskt att den principen gäller alltid och inte bara i relation till mammon. Argumentationen antyder att det kan vara så (se Matt 6:24).

Därför hade jag tänkt tiga ihjäl den här dagen. Iaf tills jag kommit fram till hur jag egentligen ser på det där med lojaliteter till andra riken än Riket. Men så skrev Micael ett inlägg på Kristen Underjord som jag kände mig smått manad att länka till. Så jag gör det. Det handlar om vår relation till nationaldagen samt pingst och hittas här.

ps. Åh, åh, åh! Det här är också bra, på samma tema.

Jo, jag vill gå vidare, bara inte än.

2011-06-03T06:21:00.000+02:00

Jag förstår såna där människor som lägger sig tidigt på kvällen och går upp tidigt på morgonen. Det där ordspråket som säger att "morgonstund har guld i mun" är verkligen sant. Jag har spenderat denna morgon med att ta en promenad som avsked av denna vackra plats. Idag är nämligen sorgedagen då jag lämnar den här halvan av landet. Jag tycker allt att det är ett ganska dumt påhitt, men vad ska man göra?

En del av mig börjar känna att det inte är hela världen att allt trevligt i livet tar slut. De senaste åren har jag hoppat runt en del, och inget tyder på att det kommer sluta så där väldans snart. Men större delen av mig skriker "NEEEJ!" Jag vill inte. Vill inte! För det är något visst att bo mitt ute i ingenstans tillsammans med en himla massa människor och uppfinna nya livsformer (något måste vi ju ha lyckats skapa i vårt kaosartade kök). Det enda jag inte kommer sakna är ventilationssystemet som skriker i mitt rum.

Jag börjar känna att det ska bli skönt när jag bosätter mig nånstans och tänker att här ska jag inte bo ett år, eller tre år. Utan kanske tio år. Tjugo. Mer? Samtidigt är det alldeles för mycket jag vill, för många tankar som spretar åt alla möjliga och omöjliga håll, så jag befarar att det tar ett tag innan jag hamnar där. Men hoppas kan man, och längta.

Men nu ska jag återgå till de enorma mängderna grejer jag ska hinna göra innan jag åker. Buhu.

In honor of mama

2011-05-29T00:52:00.000+02:00

Ok, mors dag. Jag ska erkänna att jag tycker att den här typen av dagar är ganska töntiga. Mors dag. Fars dag. Alla hjärtans dag. Vad är poängen med dem? Konsumera mera, tycker jag det verkar som. Så jag brukar bojkotta dem. Men jag tänkte att jag kan ju göra ett undantag. Jag menar, kvinnan har ju offrat en del för att klämma ut en. Och dessutom var det igår 23 år sen de där föräldrarna gifte sig. Det är faktiskt coolt. Så då är ju frågan hur detta undantag bäst bör se ut. Min omedelbara och - knowing my mama - självklara tanke är denna:

ps. Kolla in basistens tröja som bara skriker 70-tal. Sååå najs.

Vad som egentligen är bibliskt

2011-05-28T22:22:00.003+02:00

En av mina favoriter i bloggvärlden är Rachel Held Evans. Hon har gått igenom ungefär de trosförändringar jag verkar gå igenom nu, så det är väldigt lättande för mig att läsa hennes tankar. Skönt ärlig kvinna med en rejäl dos sunt förnuft. Den här veckan har hon skrivit två väldigt tänkvärda bloggposter om bibeltolkning, där hon utgår ifrån diskussionen kring "biblisk kvinnlighet" (en diskussion som typ inte existerar i kyrkan i Sverige, men gör det desto mer på andra sidan Atlanten... Rachel jobbar på en bok på temat, som nog kan bli riktigt intressant när den är klar). I like!

In Search of a Better Conversation About Biblical Womanhood (Part 1)

Better Conversations About Biblical Womanhood (Part 2)

Om man inte tycker sig ha tid att läsa vad hon skriver så är hennes huvudpoäng att ingen "bara läser bibeln som det står", utan att alla tolkar, alla väljer vilka bibelord man lägger tyngden på, och att ingen fullt ut förstår vad allt i bibeln betydde för dem de olika texterna skrevs till från början. Osv.

"Let’s not forget that, technically speaking, it is biblical for a woman to be sold by her father to pay off debt, biblical for her to be forced to marry her rapist, biblical for her to remain silent in church, biblical for her to cover her head in prayer, and biblical for her to be one of many wives."

Sånt som verkligen betyder något

2011-05-25T09:41:00.001+02:00

För några månader sedan drog sidan Utrota Hungern igång, och jag blev ombedd att skriva någon rad där då och då. Det har jag inte gjort. Jag har helt enkelt inte vetat riktigt vad jag ska skriva (till mitt försvar kan jag säga att jag förvarnade Micael, som startade sidan, om att jag kanske inte skulle skriva så mycket). Helt ärligt beror det på att jag har ganska konstiga prioriteringar just nu.

Men nu har jag iaf tagit tag i det och skrivit ett helt blogginlägg (otroligt duktigt, eller hur? min kapacitet är ju helt enastående). Så jag tänkte att det kunde vara på sin plats att skrika lite här också.

Det här inlägget som Micael skrev är läskigt, men så viktigt. Hur tänker vi egentligen? Hur tänker jag? Vad är det för fel på oss?

Bild från http://www.1billionhungry.org/

2011-05-25T00:45:00.000+02:00

"she is feeding you, and you lie with her

and for the first time your right arm becomes useful

as you sin with it you wanna cut it off

but instead you thank God for all of the wrong you do"

Flyleaf - The Kind

Mission?

2011-05-24T16:52:00.005+02:00

Elof verkar lite småsur på Ray Comfort och Kirk Cameron. Eller iaf deras missionsstrategi. Jag förstår honom.

Sarah Markley berättar om ett möte med Greenpeace utsända evangelister (vi kan kalla dem det för bildens skull), och konstaterar att vi kristna tyvärr nog beter oss likadant i vår mission (inte jämt, men på hyfsat regelbunden basis). Även där måste jag instämma. För inte alltför länge sen stod jag utanför centralen i Stockholm och lyssnade på en snubbe från just Greenpeace. Han berättade en hel del intressant, och informerade mig bland annat om att Greenpeace inte tar emot bidrag från staten (jag kan inte låta bli att tänka att det ger dem lite högre trovärdighet än alla de kyrkor som glatt tar alla pengar de kan från staten, utan att fundera över vad det gör med deras lojalitet... men det är en annan diskussion, för en annan bloggpost). Hade han inte så ihärdigt försökt få mig att fylla i uppgifter där och då för att stödja deras arbete är det faktiskt möjligt att jag hade gått in och läst på deras hemsida i efterhand. Men nu har jag inte det, för hela mötet fick liksom en fadd eftersmak.

Viktigt att fundera över. Hur kommunicerar jag det jag lever för? Gör jag människor intresserade eller driver jag bort dem? Ger jag intryck av att det handlar om att checka av en lista på saker man ska hålla med om? Får jag budskapet att handla om ord, ord och mera ord?

Eller som Elof skriver:

"kom igen

det kristna budskapet handlar om liv."

Det där med religiositet

2011-05-20T23:11:00.002+02:00

Hittade just det här inlägget, som skrevs i början av april men aldrig publicerades. Det mesta jag kan förmå mig själv att skriva just nu är för internt och för känsloladdat (på fel sätt), så jag tänkte att då får det bli något som legat på lagring ett tag. Håll till godo.

Kunde inte sova inatt, så jag drog igång datorn igen. Efter ett tag gled jag in på en sån där kristen sida och läste lite.. Jag borde verkligen ha lärt mig vid det här laget att inte läsa västerländska kristnas dumma västerländska kommentarer. Men nu gjorde jag det iaf. Och jag blev mest ledsen. Det känns verkligen som att vi missar målet ibland. Som om vissa träbitar på fullt allvar skulle vara heliga för att vi ställer dem längst fram i kyrkolokalen och kallar dem altare..! Som om sättet att visa att vi älskar Gud är att vi klär upp oss på söndagarna (det rimmar förresten ganska illa med att sälja allt och ge till de fattiga... just saying).

Missförstå mig rätt, jag har inget direkt emot kyrkolokaler och kristna attiraljer. Men jag tror inte att det är någon fundamental skillnad på träbitar och träbitar. Och jag klarar mig bättre utan de där träbitarna som vissa hävdar skulle vara heliga, för jag associerar bara till vidskeplighet och mänskliga försök att se lyckad ut när jag ser dem. Jag tycker bättre om totalt vanliga köksbord helt enkelt.

Och inte heller har jag något emot att människor i respekt klär sig snyggt när de kommer till Gud. Men personligen föredrar jag i regel att falla ner inför Gud med smutsiga mjukisbyxor, en urtvättad t-shirt och fett hår som jag inte försökt reda ur på en halv vecka, för det hjälper mig att vara äkta, och se hur underbar Gud är och hur mycket jag behöver Honom. Och jag tror att det Gud först och främst vill ha av mig är mitt hjärta, så som det faktiskt ser ut - även om det är smutsigt och buckligt och ihåligt (och i ärlighetens namn är det oftast så det ser ut). Inte en massa fina ord och ett tillfixat yttre. Om jag försöker fixa mig själv och "vara bra" hela tiden så får inte Gud något utrymme att forma och använda mig.

Och jag har inget emot att predikanter ser "respektabla" ut, men jag har lättare att ta till mig vad snubben (för det är det ju oftast) säger om han ser ut som om han hade kunnat hitta de där jeansen på en second hand och inte som nån höjdare som platsar på Wall Street.

Men ja, det är ju bara jag.

Jag antar att det jag försöker komma fram till är att jag inte tror att umgänge med och efterföljelse av Gud går att buras in i vissa uttryckssätt som alltid gäller för alla. Jag tror att Gud är för mångfacetterad för det. Och följaktligen att alla dessa sköna typer som Han tydligen skapat till sin avbild också är det. Och jag tror att vi gör ett misstag när vi intalar oss att bibeln skrevs som den skulle skrivits på 1900-talet och att den enda fungerande (?!) församlingsformen är en västerländsk föreningsform där man har tråkiga söndagsmöten som ingen vill komma på.

Åh vad jag hatar mig själv-inlägg

2011-05-15T19:54:00.000+02:00

Jag hade kunnat säga att jag är jävligt patetisk. Men nu är jag en hjärntvättad frikyrkounge och har därmed en irrationell rädsla för alla ord som på något sätt kan kopplas till onda andemakter. Så jag nöjer mig med att säga att jag är väldigtväldigtväldigtväldigt patetisk.

Känner mig så otroligt maktlös. Inför kyrkan. Politiken. De kommande hämndaktionerna från al-Qaida. Kapitalismen som tar död på hela mänskligheten. Korkade sociala normer. Ovissheten. De nedrans parasiterna i vattnet (ok, just dem kan jag faktiskt leva med). Och en himla massa annan skit som inte ska slängas ut på en blogg som vem som helst kan läsa.

Fast mest av allt känner jag mig så sjukt maktlös inför min egen likgiltighet. Hur kan jag sitta här lugnt medan dyrbara människor över hela världen just nu svälter; blir sjuka av sitt dricksvatten; våldtas av militären; dör pga brist på myggnät; tvingas ut på bananfä... förlåt, besprutningsfält; dödas pga etnicitet, sexuell läggning, religion, politisk aktivism.... Vad är det som får mig att tro att min existens är dyrbarare än deras? Hur kan jag inte bry mig? Vad är det för fel på mig?

Och varför sitter jag och skriver frustrerade blogginlägg om det istället för att bara göra nåt, trots min emotionella lamhet?

Han den där Judas

2011-05-14T02:07:00.002+02:00

Såhär alldeles för långt efter påsk tänkte jag ta tillfället i akt och tipsa om en intressant fundering jag just hittade. Om Judas. Få berättelser i bibeln ger mig sån ångest som redogörelsen kring Judas förehavanden, mest pga alla otrevliga tolkningar människor gjort genom historien.

Det är bara att inse. Precis lika mycket som jag hade kunnat förneka Jesus, som Petrus, hade jag också kunnat förråda honom, som Judas. I ärlighetens namn tror jag att de flesta gör båda sakerna i viss mån på regelbunden basis.

God natt.

"Varför skulle annars våren tveka?"

2011-05-12T19:40:00.000+02:00

Har varit på Sverige-turné med min klass i en vecka. Är måttligt asocial nu. Gör som alla andra och lyssnar på Veronica Maggios senaste (Snälla bli min ger mig andningssvårigheter, så bra är den). Kan konstatera att sommarvärme i Göteborg har sin charm, men att Frostkåge ändå är något alldeles särskilt. Känns bra att tänka så. Om en månad kommer jag vara tillbaks i ljuva Dalom, för att kanske aldrig mer gå av eller på ett tåg i metropolen Bastuträsk (Gud förbjude).

Den här årstiden är lite som ovan nämnda platta. Bitterljuv. Fantastiskt vacker men hjärtskärande. Visst gör det ont när knoppar brister, som en klok kvinna skrev. Det gör ont att saker tar slut. Det är befriande att saker tar slut. Det är spännande att nya saker tar vid. Och samtidigt fruktansvärt läskigt.

Jag har ingen aning om vad jag kommer göra om tre år. Eller vem jag kommer vara. Vet knappt om jag vill veta. Men jag börjar inse att det kanske avgörs av vilka beslut jag fattar idag. Terrifying.

Apropå att det var påsk förra helgen

2011-04-30T21:33:00.001+02:00

"when blood and water hit the ground

walls we couldn't move came crashing down

we were free and made alive

the day that true love died

the day that true love died"

Död åt dödandet

2011-04-29T10:00:00.002+02:00

http://www.demokratikriterium.nu/

Inte för att det är ok att döda folk för att man råkar leva i en demokrati. Men ändå.

Jag bara undrar

2011-04-29T00:23:00.004+02:00

Varför är vissa barn mer värda än andra?

Varför ska barn som redan har mer än de behöver begravas under ett hav av plastsaker från BR när andra inte får varken rent vatten, mat eller utbildning (eller myggnät)?

Om Jesus älskar alla barnen, och vi ska älska det Jesus älskar, varför älskar vi inte alla barnen utan bara de med rätt nationalitet?

Varför är det ok att vara vän med rika hycklare men inte ärliga pundare?

Varför vänder alla bort blicken och låtsas att de inte ser när den skumma alkohol-stinkande tanten på resecentrum går förbi?

Om Jesus offrade sitt liv för henne, och vi ska göra det Jesus gjorde, varför är inte vi beredda att offra vårt anseende och några av våra dyrbara minuter för henne?

Varför ställer jag bara frågor istället för att leva svaren?

Varför sitter jag på min säng, tryggt ute i skogen, långt från allt vad marginalisering heter, och frustreras av ett hyckleri som mest av allt är mitt eget?

Om Jesus är Herre och inte kejsaren i Rom, eller regeringen i Stockholm, eller mammon, varför lever jag fortfarande i fruktan för härskare utan makt?

Om Riket redan är här, varför är det fortfarande så omöjligt att hitta det?

Ännu ett vansinnigt intelligent blogginlägg

2011-04-27T18:11:00.007+02:00

Jag lever. Är så där utpumpad som jag bara blir av att umgås med människor konstant i över en vecka. Därför är operation återhämtning nu inledd. Dvs jag har gått en promenad och sitter nu vid datorn och lyssnar på Lily Allen och gör absolut inget vettigt. Betydligt trevligare än att ta tag i skolarbete och fixa inför en spelning på söndag.

För att det här blogginlägget ska innehålla någon sorts intelligent tanke slänger jag med detta. Hmm...

Åh, just det! Snön är borta. Måste vara de nedrans parasiterna som ätit upp den.

2011-04-11T14:00:00.000+02:00

Dagens påminnelse.

Lägesrapport från Frostkåge

2011-04-11T01:50:00.009+02:00

Har spenderat helgen med att lyssna på Natasha Bedingfield. Finns klart sämre saker att sysselsätta sig med. Pirate Bones är väldans tänkvärd. (No More) What Ifs också. Måste säga att den tjejen förtjänar mer uppmärksamhet än hon får. Måste bero på skandal-bristen.

Den här veckan väntar vårt sista riktiga musikcafé, förhoppningsvis besök av en skön bibelskolevän, gig i Umeå, en heldag på buss och en efterlängtad helg i "Sveriges tråkigaste stad" - Katrineholm.

Förresten har kloka Johanna skrivit om kloka kids. I relate.

Och resten av kvällens(/nattens) bloggläsande har bestått i att beta av den här listan. Delvis iaf. Fanns mycket att hämta där faktiskt.

Nu borde jag sova.

Synden och dagens upplysta samhälle

2011-04-09T18:14:00.002+02:00

Jag har helt lyckats missa det här. En präst i SvK har skrivit en debattartikel i Kyrkans Tidning där hon skriver att kyrkans tro att Jesus dog för våra synder som det perfekta offerlammet är grotesk. Plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm, säger hon. Inte helt otippat har människor reagerat ganska starkt på det. Vad har en sån människa att göra i kyrkan, undrar man indignerat. Som sagt, inte helt otippat. Det är en tro som många har sin trygghet i, enorma känslomässiga band till eller helt enkelt aldrig tänkt tanken att ifrågasätta. Det är klart att man reagerar starkt när det ifrågasätts.

Men som jag skrev i förra inlägget så är jag inne i en period då jag ifrågasätter det mesta, så jag ser inte riktigt varför jag ska bli upprörd (dessutom har jag läst Jonas Lundströms blogg på regelbunden basis sen i somras, så jag är ganska van vid att trosfrågor av den digniteten ifrågasätts ;)). Man måste kunna diskutera saker. Även om det är mycket jag inte håller med om i det hon skriver så kan jag inte låta bli att se att hon har en del poänger i ett svar hon skrev efter all uppståndelse. Ett axplock:

"Kyrkan är i kris, både ekonomiskt och andligt. En del röster menar att det beror på urvattningen av budskapet, andra hävdar att vi behöver ha mer "jippon" i kyrkan, för att locka folk. Jag menar att vi måste våga lyfta de obekväma frågorna. Försoningsoffret är en sådan. Det fanns en tid då kyrkans män hävdade att jorden var platt. Jag hoppas att ingen tror på det idag?"

"Lika gåtfullt är det att man fortsätter hävda, att utan detta "försoningsoffer" finns inget att hämta i Jesus liv och att Jesus då skulle ha glömts bort och begravts under historiens damm för länge sedan. Det är skrämmande att dessa utsagor får stå oemotsagda år ut och år in."

"Vi är födda med förmåga att tänka, reflektera och ifrågasätta, och ändå är det en skrämmande liten del av oss, som använder sig av denna förmåga. Vad beror det på? Rädslor men också bekvämlighet. Det är otäckt att sticka ut hakan och hävda något som strider mot det etablerade, men det är också bekvämt att följa strömmen och göra det som andra gör, vare sig det är bra eller dåligt. Den "tysta" kyrkan är mer skrämmande än den som högljutt står på barrikaderna och kämpar för sanning, rättvisa och frihet. Att man inom kyrkan hävdat saker i århundraden, innebär inte att dessa utsagor är "sanna"."

Jag måste verkligen hålla med henne om att det är sjukt konstigt att människor tycker att Jesu liv (med tillhörande död) var meningslöst om han inte dog döden som det perfekta offerlammet. Jesu lära är så revolutionerande så jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle hända om alla som kallar sig kristna idag faktiskt tog honom på orden och började älska sina fiender (inkl. de som har skägg, pratar arabiska och hotar att bomba oss), vända andra kinden till, låna ut utan att förvänta sig att få tillbaka, sälja allt man äger och ge till de fattiga osv. osv..

Det hon misslyckas med är att lägga fram hållbara argument för det hon hävdar, alltså att Jesus inte dog för att tvätta bort vår synd. Det verkar mest handla om att så kan man ju inte tro i dagens upplysta samhälle. Och det resonemanget förutsätter ju att dagens samhälle faktiskt är mer upplyst i såna här frågor än förr, vilket jag ser ytterst få tecken på. Faktum är att jag ser ganska få tecken på någon upplysning alls, men ganska mycket som talar emot det - typ det faktum att kristna i västvärlden tillsammans har tillräckliga resurser för att ge hela världens befolkning mat, och ändå svälter det ihjäl människor just nu.

Men ja, även om jag inte håller med henne i sak så gillar jag att hon ifrågasätter. Mest för att det ger mig ännu ett tillfälle att fundera igenom en fråga och försöka komma fram till vad jag tror. Inte för att jag har någon brist på sådana..

Här finns för övrigt fem olika förklaringsmodeller till varför Jesus dog, om man inte gör som nämnda präst och bara ser till de "naturliga" förklaringarna som humanisterna gillar.

God natt-tipset

2011-04-06T23:57:00.000+02:00

En blogg jag började läsa för inte alltför länge sen är Rachel Held Evans blogg. Fruktansvärt bra, tycker jag. Den här veckan skriver hon om hur relationer påverkas när ens tro förändras, av tvivel och annat. Väldigt, väldigt träffande ämne för min del, då jag just nu är inne i en period då jag ifrågasätter det mesta och inte riktigt kommit fram till hur mycket jag vill släppa in andra i den brottningen. Nästan allt utom Guds existens och Guds godhet och helighet är under omprövning. Eller ja, Guds godhet och helighet är väl också det, i meningen att jag ifrågasätter innebörden och konsekvenserna av det. Och det är jobbigt på sitt sätt, men det är nästan jobbigare att våga prata med människor om det, eftersom tvivel tydligen är livsfarligt (enligt vissa kristna traditioner... typ min älskade, hatade trosrörelse). Segt att det ska vara så.

I alla fall. Idag skriver Rachels pappa ett gästinlägg om hur man ska tänka som förälder när ens barn har tvivel. Vansinnigt bra. Om jag får barn nån gång vill jag vara en sån förälder. Ett annat skönt inlägg, som inte är ett gästinlägg (hehe), är det här som skrev i samband med Love Wins-cirkusen. Tänkvärt och träffande, to say the least.

God morgon-tipset

2011-04-06T09:33:00.000+02:00

På dagens schema står rep, rep och åter rep. Perfekt sysselsättning en grå dag då det återigen snöar, och förkylningar fortfarande vägrar släppa. Jag taggar upp mig själv med Big Bang Theory-klipp och samlar mig med ljuva toner från Ellen Vingren och Emanuel Sandgren (Two birds). Här kan man lyssna på det. Don't miss!

Jag orkar inte skriva något vettigt

2011-04-03T17:24:00.002+02:00

...så jag delar med mig av lite vettig humor istället. Någon rad är rent ut sagt romantisk.

Hehe.. heh...

2011-04-02T20:46:00.001+02:00

Har nämnt Rob Bells bok Love Wins, med tillhörande internetkrig, förut. Tänkte, generös som jag är, dela med mig av de två bästa inläggen jag sett i den debatten.

Det ena hittade jag via Josefine Arenius. Blev lite smålycklig när jag insåg att recensionen skrivits av samma man som skrev den bok som först vände upp och ner på min gudsbild: Donald Miller. My Review of Love Wins.

Sen har vi också en fantastisk intervju med Rob Bell. Han hade mycket vettigt att säga, faktiskt.

Sånt man kan brottas med under lektionstid eller när man inte känner för att sova

2011-03-30T03:59:00.000+02:00

Det är intressant att sjunga gospel. Vid ett antal tillfällen har jag funderat över de olika sångerna vi sjunger i kören och kommit fram till att teologin är helt åt skogen. Eller i alla fall lite grann i den riktningen. Är det inte själva texten så är det något som sägs på inspelningen. Men lika ofta tvingas jag sjunga ut ord jag redan borde sjunga till Gud i min ensamhet. Ord jag håller tillbaka för att det är tungt att bära sitt kors. Det är nyttigt på sitt sätt. Även om det såklart hade varit bättre om jag sa de där orden frivilligt från början.

Idag (igår) gick vi igenom en ny låt. Den här. Den är inte så "gosplig" men jag gillar den. Har lyssnat på den ett antal gånger under dagen (fast mest natten). Massa igenkänningsfaktor i textrad efter textrad. Gaah! Frustration deluxe. Jag vill, men jag vill inte. Jag vill inte ha att göra med konstiga, kristna människor som tror att de vet bäst hur alla andra ska leva sina liv. Jag vill inte behöva ta ansvar för andra människors lidande (hur mycket det än är mitt fel att de är i den situationen). Jag vill inte brytas ner så att den där Gud-snubben kan bygga upp mig igen. Jag vill inte behöva gå upp "tidigt" på söndagsmorgnar för att gå på stela gudstjänster.

Ändå spelar det liksom ingen roll hur mycket jag springer. Det är så där som det är i mardrömmar och den man springer från springer jättesnabbt och man själv inte kommer nånstans över huvud taget. Fast utan att man vaknar med ett ryck. Jag antar att Gud tog mig på allvar när jag lovade att leva resten av mitt liv för Honom. Himla skit.

"think I'm gonna walk away

You're messing up my life today

this time I refuse to pray

still You keep calling me"

Tankeväckande och livgivande

2011-03-27T01:13:00.004+01:00

En av mina absoluta favoriter bland de kristna bloggarna är Mina tvivel och min tro som drivs av Samuel Larsson. Helt underbar blogg, som uppdateras alldeles för sällan. Men hellre sällan och bra än ofta och inte så bra. I alla fall så var jag just inne där och insåg att han skrivit ett vansinnigt bra inlägg i torsdags. Om Jesus Frälsaren. Jag har svårt för att bestämma mig för om jag tycker bäst om de tankar han uttrycker eller sättet han uttrycker dem på. Både ock är finfint i vilket fall.

En annan av mina favoritbloggar är Lärjungabloggen, av och med Henrik Steen. Han har skrivit om att våga vara positiv. Träffande. Väldigt träffande. Det är för övrigt en bra blogg att läsa över huvud taget om man vill vara positiv. Anmärkningsvärt lite gnäll, mest saker man blir peppad av. Och utmanad, absolut. Men på ett sätt som får en att ta nya tag. Härligt!

Sen tycker jag att Anton Fagerstedt slänger in ett av de intressantare inläggen i himmel/helvete-debatten. Står vi ut med livet i himlen? Tänkvärt, to say the least.

Några andra tänkvärda och berörande rader jag läste för snart en vecka sen är dessa som författades av Jonas Lundström. En något alternativ trosbekännelse. Sista stycket är helt lysande. Nej, jag håller nog inte med om allt. Men jag älskar det ändå. För det får mig att tänka. Och det slår an en ton i mig, en längtan efter det där som jag bara fått ana lite smått men aldrig kommer kunna släppa. Mmmm.

Det var allt jag hade att komma med denna natt. Nej förresten, jag slänger med det senaste tillskottet i vår kör-repertoar. Det blir ju inte mer party än så här.

"Your love is too deep to navigate

and it's too high to climb

But still it's available

time after time, after time, after time,

after time..."

Apropå helvetesdebatten

2011-03-25T20:33:00.001+01:00

Är det inte lite konstigt att så fort någon ifrågasätter helvetet i definitionen evig tortyrkammare så förutsätts att universalismen (där Gud säger "du kommer med mig vare sig du vill eller inte") är det enda alternativet? Inte överallt, men i väldigt många diskussioner upplever jag att det är så. Det finns faktiskt ett antal andra sätt att se på saken. Dels har vi tankar om annihilation och dels har vi andra definitioner av helvetet än den som beskrivs i grekisk och nordisk mytologi. Jag ser inte riktigt det intelligenta i att enbart argumentera för den ena eller andra av ytterligheterna när det finns så väldigt många hållplatser mellan dem.

Sen är det skillnad på att tro att alla blir frälsta och att tro att alla blir frälsta. Just saying.

Men för att lämna den här debatten som ärligt talat mest känns som kristen sandlåda just nu så tycker jag att Jonas Lundström skriver väldigt bra om bön idag. Jag blev inte ens provocerad när jag läste (rent övertygelsemässigt alltså). Kan inte riktigt bestämma mig för om jag är lättad eller besviken över den saken...

Love Wins

2011-03-24T16:30:00.001+01:00

Fint va? Så heter Rob Bells senaste bok. En bok som fick honom utsedd till villolärare av människor som inte ens läst boken. Boken var ett av de mest omtalade ämnena på Twitter någon dag då John Piper slängt iväg en tweet med texten "Farewell Rob Bell" och en länk till ett blogginlägg där det kallt konstaterades att han var universalist (vilket han själv och de som läst boken förnekar). Detta grundat på att han använder en viss retorik och ställer jobbiga frågor i marknadsföringen av boken. Fantastiskt. Den kristna världen skulle vara så väldigt underhållande om den inte var på allvar...

I alla fall hittade jag just en väldigt intressant bloggpost om boken, där det konstateras att Rob Bell inte påstår något som inte redan C.S. Lewis påstått. Värt att tänka på. Varför dömer folk ut Bell som heretiker samtidigt som de prisar Lewis till skyarna (typ)?

Idag har jag för övrigt skrivit en låt och mimat till mig själv på sceniska. Och nu lyssnar jag på Paparazzi av Lady Gaga för att vi ska arra om den till fusion. Varsågod för info.

Idiotin är slående

2011-03-21T22:07:00.001+01:00

Jag har inte en aning om vad jag ska skriva om, men jag vet att jag måste skriva. Jag behöver det. Om jag inte börjar skriva snart igen kommer jag kvävas. Krossas under tyngden av verkligheten. Eller iaf må ganska dåligt i några dagar till.

Det är konstigt. Det är få saker som får mig att känna mig så död som ord, bokstäver. Ändå är skrivandet mitt andningshål, min livlina. Paradox? Nah. Nu när jag tänker efter är det inte så konstigt. Det är skillnad på ord och ord. Och överdoser är aldrig bra, även om det man får en överdos av är det som håller en vid liv. Mat. Vatten. Syre. Sömn. Motion. Bokstäver...

Ibland tänker jag att teologiska diskussioner är bland det mest förödande för min relation med Gud. Att allt detta tjat om läror hit och dit bara är en fälla för att få mig att inte ha ett enda riktigt samtal med Gud på typ en månad. Jag tror aldrig jag har ägnat så mycket tid och energi åt invecklade teologiska tankegångar som det här året. Ändå kan jag inte minnas när jag sist spenderade tid med Gud. Hade det varit ett förhållande hade det varit som om jag plötsligt slutat lyssna på vad min pojkvän sa och istället övergått till att enbart föra statistik över vilka kläder han hade på sig och hur mycket han åt varje dag.

Jag längtar.

2011-03-13T19:21:00.001+01:00

Har just tagit en promenad. Sparkat i pudersnön och lyssnat om och om och om igen på Terese Fredenwalls Can't Lose You. Den texten ger mig hopp för mänskligheten. Den hjälper mig att se vem jag vill vara, vilket liv jag vill leva.

"I am fine with being lost, but I can't lose you"

2011-03-09T19:40:00.001+01:00

Det här är så fantastiskt bra. Och kommentarerna så tragiska så jag nästan vill ge upp.

Favorit i repris

2011-03-09T13:37:00.002+01:00

Har lagt upp den här förr, men den är så bra så jag tycker vi tar den en gång till.

ONE: Lamb of God, You take away the sins of the world
ALL: Have mercy on us
ONE: Lamb of God, You take away the sins of the world
ALL: Free us from bondage to sin and death
ONE: Lamb of God, You take away the sins of the world
ALL: Hear our prayers prince of peace
ONE: For the victims of war
ALL: Have mercy
ONE: Women, men, and children
ALL: Have mercy
ONE: The maimed and the crippled
ALL: Have mercy
ONE: The abandoned and the homeless
ALL: Have mercy
ONE: The imprisoned and the tortured
ALL: Have mercy
ONE: The widowed and the orphaned
ALL: Have mercy
ONE: The bleeding and the dying
ALL: Have mercy
ONE: The weary and the desperate
ALL: Have mercy
ONE: The lost and the forsaken
ALL: Have mercy
ONE: Oh God have mercy on us sinners
ALL: Forgive us for we know not we do
ONE: For our scorched and blackened earth
ALL: Forgive us
ONE: For the scandal of billions wasted in war
ALL: Forgive us
ONE: For our arms makers and our arms dealers
ALL: Forgive us
ONE: For our Caesars and our Herods
ALL: Forgive us
ONE: For the violence that is rooted in our own hearts
ALL: Forgive us
ONE: For the times that we turn others into enemies
ALL: Forgive us
ONE: Deliver us oh God
ALL: Turn our feet to the way of peace
ONE and ALL: Hear our prayer, grant us peace
ONE: From the arrogance of power
ALL: Deliver us
ONE: From the myth of redemptive violence
ALL: Deliver us
ONE: From the tyranny of greed
ALL: Deliver us
ONE: From the ugliness of racism
ALL: Deliver us
ONE: From the cancer of hatred
ALL: Deliver us
ONE: From the seduction of wealth
ALL: Deliver us
ONE: From the addiction of control
ALL: Deliver us
ONE: From the idolatry of nationalism
ALL: Deliver us
ONE: From the paralysis of cynicism
ALL: Deliver us
ONE: From the violence of apathy
ALL: Deliver us
ONE: From the ghettos of poverty
ALL: Deliver us
ONE: From the ghettos of wealth
ALL: Deliver us
ONE: From the lack of imagination
ALL: Deliver us
ONE: Deliver us oh God
ALL: Turn our feet to the way of peace
ONE: We will not conform to the patterns of this world
ALL: Let us be transformed by the renewing of our minds
ONE: With the help of God's grace
ALL: Let us resist evil wherever we find it
ONE: With the waging of war
ALL: We will not comply
ONE: With the legalization of murder
ALL: We will not comply
ONE: With the slaughter of innocents
ALL: We will not comply
ONE: With laws that betray human life
ALL: We will not comply
ONE: With the destruction of community
ALL: We will not comply
ONE: With the pointing finger and malicious talk
ALL: We will not comply
ONE: With the idea that happiness must be purchased
ALL: We will not comply
ONE: With the ravaging of the earth
ALL: We will not comply
ONE: With principalities and powers that oppress
ALL: We will not comply
ONE: With the destructions of peoples
ALL: We will not comply
ONE: With the raping of women
ALL: We will not comply
ONE: With governments that kill
ALL: We will not comply
ONE: With the theology of empire
ALL: We will not comply
ONE: With the business of militarism
ALL: We will not comply
ONE: With the hording of riches
ALL: We will not comply
ONE: With the dissemination of fear
ALL: We will not comply
ONE: But today we pledge our ultimate allegiance to the Kingdom of God
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the peace that is not like Rome's
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the gospel of enemy love
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the kingdom of the poor and the broken
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the King who loves His enemies so much he died for them
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the least of these with whom Christ dwells
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the transnational church that transcends artificial borders of nations
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the refugee of Nazareth
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the homeless rabbi who had no place to lay his head
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the cross rather than the sword
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the banner of love above any flag
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the one who rules with a towel rather than an iron fist
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the one who rides a donkey rather than a war horse
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the revolution that sets both oppressed and oppressors free
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the way that leads to life
ALL: We pledge allegiance
ONE: To the slaughtered lamb
ALL: We pledge allegiance
ONE: And we together proclaim His praises from the margins of the empire to the centers of wealth and power
ALL: Long live the Slaughtered Lamb

Angående de flesta debatter i kyrkan

2011-03-08T20:38:00.000+01:00

Varför fokuserar vi så mycket på gränserna när det finns ett centrum att söka sig närmre istället? Varför fokuserar jag så mycket på gränserna?

Jag vill, jag vill. Men jag vill inte.

2011-03-08T14:57:00.000+01:00

"99% av alla kristna är okunniga om Jesus budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv."

- Jonas Lundström

Om man lägger ner sina impulser att känna sig påhoppad och kränkt, om man slår bort sin omedelbara önskan till självförsvar, och om man trycker undan sitt fördömande och självrättfärdiga "ja, se hur illa det ligger till med kristenheten" så blir det faktiskt en ganska uppfriskande tanke. Inte för att det rör alla andra, utan för att det rör mig. Inte för att min (eventuella?) Gudslängtan blir ignorerad, utan för att den blir ifrågasatt. Och det är sunt. Man behöver ifrågasätta sig själv ibland. Eller typ jämt (även om jag nog kan vara lite för bra på att ifrågasätta mig själv ibland).

I en kommentar till blogginlägget blev Jonas tillfrågad om han anser sig tillhöra den lilla gruppen som faktiskt tar Jesu ord på allvar. Hans svar? "Okunnig och ointresserad av Jesus ord budskap är jag inte, men en efterföljare? Det vete fåglarna." Typ där hamnar jag också. Jag förstår inte att det ska vara så himla svårt att ta sin övertygelse på allvar.

Jag vill, jag vill. Men jag vill inte. För det gör ont att ge upp allt och älska sin nästa som sig själv.

Jag borde bli fullkomligt galen på mig själv...

2011-03-07T19:15:00.001+01:00

..men det blir jag inte.

En åsikt är inte fel för att den är politiskt korrekt, en åsikt är fel för att den är korkad oavsett vem som har den och varför

2011-02-28T22:59:00.001+01:00

Alltså, något jag verkligen inte förstår är hela den här idén med att vara politiskt inkorrekt. Ok att man är trött på att folk har vissa åsikter bara för att vara politiskt korrekta. Men lösningen på det problemet är väl inte att ha politiskt inkorrekta åsikter bara för att. Det är ju precis samma sak! Lösningen om man har anorexia är inte att börja äta konstant och onyttigt och dö vid 40 års ålder pga av fetma istället. (duuh...)

Lovsångslänkar

2011-02-28T21:47:00.000+01:00

Henrik skriver om den konstiga skiljelinjen vi inbillar oss finns mellan psalmer och lovsånger. Alltid skönt när någon annan sätter ord på ens frustration. Tycker att han har en poäng i att det borde vara de 150 psalmerna vi har i bibeln som kallas psalmer, och alla andra sånger kallas lovsånger (eller vad vi nu vill kalla dem).

Nu ikväll ramlade jag in på det här blogginlägget om att lovsång inte borde betraktas som sång utan som bön. Fina poänger och tankestoff även där.

Vi har för övrigt gigat hela helgen, så jag är alldeles slut. En av de sånger vi sjungit i helgen och många gånger tidigare är denna sönderspelade Kirk-klassiker. Tycker den uttrycker hela poängen med lovsång ganska bra. Mm-mm-mm!

"I give You my life,

my heart, my soul

- take control!"

Sånt jag läser för att hålla mig vid liv

2011-02-26T11:49:00.000+01:00

"Det finns många religioner, och många religiösa sekter inom den kristna tron. Tror jag att somliga av dem är mer skrifttrogna än andra? Ja. Men det spelar inte minsta roll ifall de låter formler ersätta ett personligt förhållande med Jesus. Det är honom vi behöver. Han är Guden som vi måste klänga oss fast vid för att bli räddade. Och han är en person, inte en lista över föreställningar, inte en teologi."

- Donald Miller, Letar efter Gud vet vad

My two cents on the Fyrke issue

2011-02-26T01:10:00.001+01:00

Tänkte kolla om det hänt något i världen det senaste dygnet, så jag gled in på Dagens hemsida. Ser en rubrik om att adoptera en terrorist (dvs be för honom/henne, vad jag förstår) samt inser att Fyrke-debatten tagit steget från den lilla kristna bloggosfären till den lilla kristna dagspressen.

Jag tycker att debatten är svår. Främst för att jag själv har varit där. Jag har haft det där paketet åsikter som bara inte får ifrågasättas, och har någon mage att göra det har personen därmed bevisat sig vara en liberalteolog som bör viftas bort med största respektlöshet. Och just eftersom jag själv varit där men lämnat den synen har jag onödigt svårt att inte enbart bli frustrerad över att de inte fattar. Vilket leder till att jag gör just det jag anklagar dem för att göra - dumförklarar och viftar bort. Därför har jag undvikit att säga mitt i den här frågan.

Men jag tycker ändå att det är ganska löjligt (förlåt, förlåt, förlåt, men jag tycker faktiskt det) att försöka få debatten att handla om vad Jonas Lundström tror om saker och ting (som att det inte är någon mening med att lyssna på de som inte har samma åsikter som man själv), istället för det han lyfter i blogginlägget. För det han lägger fram är en erfarenhet som delas av massvis av människor, och jag tror att långt ifrån alla de delar Jonas synsätt i många av de frågor Fyrke-förespråkare velat få det att handla om (jag är en sån - jag håller helhjärtat med om det han skriver i blogginlägget, men har läst en hel del annat av den mannen som jag inte håller med om alls...). Kan man inte diskutera det diskussionen handlar om istället? Att man försöker (?) styra in samtalet på treenighet och homosexualitet känns som ett utmärkt sätt att bevisa hans tes på. Det är inte de frågorna som är frågan, så att säga.

I alla fall. Nu när jag satt och läste vad Dagen hade att säga om saken kom jag att tänka på det här blogginlägget (som spinner vidare på det här) jag läste igår kväll (kan bara konstatera att Fyrke inte bara är ett EFK-fenomen, eller ens ett frikyrko-Sverige-fenomen). Och det är just i det där som de skriver om som jag landar när jag funderar kring det här:

Hur kan jag leva ut evangeliet som jag förstår det när jag läser bibeln utan att bli bitter på alla människor som hävdar att jag har så fruktansvärt fel och borde vända om från mina onda vägar? (eller nåt åt det hållet) Hur gör jag för att orka fortsätta lägga om människors sår när kyrkans män konstant river upp nya? Hur protesterar jag mot kyrkans kärlekslöshet och fördömande utan att bli kärlekslös och fördömande själv? Och hur protesterar jag mot kyrkans kärlekslöshet utan att glömma bort all den kärlek som faktiskt finns där?

Svårt, men jag hoppas på att det inte är omöjligt. Allt förmår den som tror, eller hur var det? (ja, jag är uppvuxen i trosrörelsen..)

Sådär. Det finns vansinnigt mycket mer man kan säga. Men nu tror jag att jag ska återgå till att följa debatten på håll och hoppas på att det hela inte gör mig alltför bitter på den etablerade kyrkan.

Dagens kärleksförklaring

2011-02-21T14:27:00.000+01:00

"Allt det här attraherar mig mer och mer.

Min egen existens kommer lite på avstånd.

Perspektiv.

Perspektiv borde vara något man kunde köpa och ta intravenöst."

Läser om Naiv. Super. av Erlend Loe. Ett fantastiskt litet mästerverk. Lättläst, ytlig, djup, humoristisk och allmänt bra skriven. På samma gång.

Jag köpte den nån gång förra året på Centralen. Antagligen skulle jag till Katrineholm. Antagligen var tåget ett antal timmar sent. Eller så var det i tid och det jag kom med från Uppsala var sent. Anyway, it was love at first sight. Eller nåt åt det hållet. Jag förstår inte att det tog så lång tid innan jag tog tag i att läsa honom. Jag älskar storyn, alla sköna tankar som läggs fram, hur huvudpersonen blir kompis med lillkillen i huset bredvid och faxkonversationen mellan honom och hans bra vän. Jag vet inte riktigt om den har någon sensmoral, eller om man kan sammanfatta den på något annat sätt än "klockren". Men det är en bok som får mig att tro på det goda i världen. Och det komplicerade men vackra. Den passar ganska bra ihop med dagens väder, med andra ord (solen riktigt vräker ner).

"Jag lägger ifrån mig boken och ser om jag kan komma på något.

Något nytt. Likgiltigt vad.

Jag sluter ögonen och dricker några slurkar gin och tonic.

Först tänker jag inte på något speciellt, men sen tänker jag på Lise.

Det är väl på sätt och vis en ny tanke.

Den får stanna.

Men det kommer mer. Jag ser bilder. En skördetröska och en strand. Och en fisk. Jag vet inte om jag vill kalla det tankar, men det är iallafall nytt.

Jag tvivlar på att jag är tillräckligt fantasifull för att leva evigt."

Nu är det fika. Fast jag går ju folkhögskola, så det hade ni väl redan räknat ut.

Himmel och pannkaka... eller, helvete

2011-02-20T16:22:00.000+01:00

Sitter och läser ändlösa bloggkommentars-diskussioner om helvetet. Fantastiskt jobbigt och uttröttande ämne. I synnerhet i Stefan Swärds kommentarsfält. Hujedamig. Mer respektlösa och onyanserade kommentarer får man leta efter (anonymitet är livsfarliga grejer). Men så finns ju de där sköna människorna som slänger ur sig klockrena kommentarer som man skulle vilja ha som korsstygnsbroderi på väggen. Ehh.. eller nåt.

I alla fall, om någon missat diskussionen så härjar den runt på Stefan Swärds blogg samt på Joachim Elsanders blogg som en grupp överförfriskade 17-åringar. Dvs. det kan gå ganska vilt till. Fast det har nog lugnat ner sig lite nu efter att de båda EFK-pastorerna pratat i telefon och klarat ut saker. Det är inte lätt när man övertolkar det folk säger...

Någon gång i mitt liv ska jag komma fram till vad jag tror i den frågan. Det är planen iaf. Men än så länge går det inget vidare. Universalismen känns liksom lite för totalitär för att stämma överens med Jesus. "Skit samma att du inte vill vara med mig, du ska vara det ändå", liksom. Lite som våldtäkt motiverad av påstådd förälskelse. Evigt lidande får jag inte heller att stämma överens med Jesus. Dessutom är jag i allmänhet skeptisk mot sånt jag fått höra är sant och sen insett att det inte finns så entydiga bibliska belägg för det som man blivit informerad (det är förstås inte ett hållbart argument för att det är fel, men det känns ändå vettigt att hålla sig lite på håll i såna lägen). Att man "lever vidare" på en plats där Gud inte finns låter också allmänt konstigt. Kan en plats finnas utanför Gud? Har Gud gränser? Kan något leva utan att Gud är där? Är inte Gud livet?

Jaja. Nu ska jag återgå till de där kommentarerna. Eller läsa Letar efter Gud vet vad av Donald Miller.

Ja, tydligen är det svårt

2011-02-19T19:56:00.005+01:00

Har just tagit tag i att läsa Marcus Birros krönika Att älska är svårt. Jag har skjutit upp det i flera dagar, för jag har haft en känsla av att det nog är ungefär samma martyr-inställning jag matades med hela högstadiet och gymnasiet i Världen Idag som gör sig gällande i den där krönikan. Men nu har jag alltså tagit tjuren vid hornen och läst, så nu är jag så där jobbigt splittrad. Det börjar ju så bra. Och jag blir lite smått lycklig över att han tar upp attacker på Islam som exempel, och inte bara gör det till en "kristen" grej.

Men så kommer det. Det jag hela tiden visste skulle komma. Det där alldeles för nedlåtande "du skulle bara ana vad du missar". Och även om jag kan tänka att han har rätt i sak, så har han fel i attityd. Ett nedvärderande av andras sätt att se på saker gör inte att de blir mer intresserade av att "lösa mysteriet". Tvärtom finns det en risk att de helt väljer bort mysteriet utan att ens prova. Vi har redan skrämt bort människor tillräckligt, det finns inget behov att göra det ännu mer. Mysteriet är liksom för vackert för att inte ens få en chans pga våra otaktiska formuleringar.

Hade det inte räckt att bara förklara att det är djupt kränkande att spotta på det folk anser vara heligt? Att det är på samma nivå som när man förklaras vara sjuk och en skamfläck för att man råkade bli kär i någon av samma kön? Att ens tro inte bara är en fin accessoar utan faktiskt (ofta) är det som ger hela livet mening och riktning? Ett "snälla sluta sticka en kniv i mitt hjärta och sen säga att det var ett skämt"? Hade inte det räckt alldeles utmärkt, utan att trampa folk på tårna i onödan?

Blebb

2011-02-19T12:07:00.002+01:00

Så... jag drog alltså igång den här bloggen 2007... och jag har ingen aning om hur eller varför det blev så, men på någon vänster blev namnet på bloggen Blebb. Jag har funderat på det där nån gång men inte riktigt lyckats komma på vad det var. Kan vara nåt med ljudet, men jag är inte säker.

En rolig grej med det här är att för ett tag sen (vet inte riktigt när, men innan det här skolåret iaf) så dök det upp en kille i typ samma ålder som jag som också har det namnet på internet. Ännu roligare är att han kommer från Skellefteå, som jag bor i (utanför) nu.

I alla fall. Nu har jag slutligen hittat en betydelse av ordet. Den hittar man här. Min första tanke när jag läste den var "haha, och jag som tycker att Hosea är typ den bästa boken i bibeln, eftersom jag kan relatera så bra till den." Håhåjaja.

Tomtar och troll

2011-02-18T19:34:00.001+01:00

Jag har just läst ett sånt där skönt blogginlägg som sågar "religiösa" vid fotknölarna och konstaterar att det där med att tro på en Gud är ganska banalt. Uppfriskande måste jag säga. Jag behöver nog göra det ibland. Bara för att påminna mig om att Paulus har rätt. Talet om korset ÄR en dårskap. Och man är nog ganska pantad om man på fullt allvar kan påstå att det bästa sättet att hantera sina fiender på är att älska dem. Att dessutom motsäga sig idén att allt kan förklaras med empiriska naturvetenskapliga undersökningar... det finns ju gränser för hur världsfrånvänd man får vara.

I övrigt har folk ofta rätt i mycket (inte allt) när de hävdar att "religiösa" är dumma i huvudet. Se bara på mig liksom. Det är därför jag gillar Jesus. Och Johannes döparen. Hade vi inte haft Jesus hade nog han varit min stora idol i livet. Fast å andra sidan blir hans livsgärning ganska meningslös utan Jesus, så den logiken håller ju inte. Men ändå.

Idag

2011-02-17T17:50:00.001+01:00

Dagens kyrkokultur-läsning från min sida är en liten analys kring lovsångskulturen i Sverige, som Mattias Martinsson skrivit på sin blogg. Det är mycket tänkvärt. Hög igenkänningsfaktor.

Dagens musik står däremot Sara Groves för. Mm-mm-mm!

Och nu ska jag bege mig till villan och spendera massa tid vid något instrument och vara kreativ.

En spinna-vidare-tanke

2011-02-16T22:44:00.000+01:00

Alltid intressant när man lyckas skriva något som engagerar människor. Som det här inlägget jag skrev i helgen (känns dock lite problematiskt att alla reaktioner jag fick var positiva... borde inte min slutsats vara fel då, eller? just kidding..). Jonas skrev en intressant kommentar om att anledningen till att vi ständigt upprepar att Gud älskar oss kan vara att vi inte riktigt kan tro det. Så vi försöker övertyga oss själva. Det satte igång en massa tankar i min hjärna (även om de stack iväg lite från det han skrev).

Varför har vi så svårt att tro det? Varför är vi så fruktansvärt kärlekstörstande? När man ser på hur människor beter sig känns det verkligen som att vi är sjukt desperata efter kärlek, och när den väl erbjuds så tror vi inte riktigt att det är sant (eller så blir vi rädda och flyr, men det är ett annat blogginlägg). Kan det, iaf delvis, hänga ihop med individualismen? Den gör att vi blir sjukt upptagna av och medvetna om våra egna behov. Och eftersom alla är sjukt självupptagna så krossar man varandra hela tiden, medvetet eller omedvetet. Alla har blivit brända så många gånger och vågar inte tro på att kärlek kan vara på riktigt längre, så vi sitter i kyrkbänken (och överallt annars också) och slickar våra sår. Men hade samhället varit mindre jag-fixerat borde väl de flestas behov bli mötta ändå, utan att man gick runt och letade efter sitt eget självförverkligande. Eller? Kan en av anledningarna till att vår törst efter bekräftelse verkar vara osläckbar vara att vi lägger allt vårt fokus på den där törsten?

Isf är nog inte det vi behöver göra nu, som ofta föreslås, att istället prata en himla massa om hur syndiga vi är och om hur vi måste vända om eftersom Gud är helig. För då har vi fortfarande kvar fokuset på oss själva, vi har bara gjort fokuset mer negativt. Förlamande skamkänslor (inte skuldkänslor, såna är konkreta och manar till handling) istället för sövande myspyskänslor. Men problemet är ju inte att vi säger att Gud älskar oss, utan att alla är helt upptagna av sig själva. Lösningen måste vara att låta strålkastaren lysa upp Gud - och andra. Tillbe Gud för att Han är underbar och värd all ära. Tjäna och älska varenda medmänniska jag stöter på, för han/hon är Guds avbild som Han kallat mig att älska. Leva evangeliet helt enkelt. Ja!

Därmed inte sagt att man inte ska fortsätta konstatera att Jesus älskar alla barnen, eller att vi är syndiga och behöver vända om. Men jag tror ni fattar vad jag menar.

2 saker

2011-02-15T21:58:00.000+01:00

Till att börja med tycker jag att ni ska kolla in bloggen Utrota hungern. Viktigt, viktigt. Massor av människor dör varje dag på grund av svält. Och här sitter vi i våra väluppvärmda stugor och slänger en himla massa mat för att vi inte hinner äta upp den innan den blir dålig. Inte ok nånstans. Jag ska för övrigt blogga där lite då och då, vi får se hur mycket det blir av den varan (tror det behövs fler som skriver, så känner du dig manad är det bara att hojta).

För det andra skriver Micael, som dragit igång ovan nämnda sida, på sin blogg om varför exempelvis Timbros biståndskritik inte håller. Viktig läsning - check it out.

Döden

2011-02-14T21:27:00.000+01:00

Idag är en rätt tung dag. I morse flög en av mina klasskamrater hem för att hans pappa fått en hjärtinfarkt. Senare under dagen nåddes vi av beskedet att han dött. Mycket tankar. Stämningen i klassen är ganska låg.

Det är ändå rätt så fint det där. Relationer. När en av lemmarna lider lider de andra med den. Fruktansvärt synd bara att den där lemmen ska behöva lida från första början.

Men vad gör man? I en kultur som lärt en att känslor är privata, ensam är stark och att man aldrig får tränga sig på. Hur kan man hjälpa någon när man förväntas hålla sig undan? Svårt.

Försöker minnas något klokt som sades under Döden-veckan vi hade förra året (då jag teamade på TMU). Men jag inser att det finns inga lösningar. Inte på ett bra tag. De kanske kommer om några månader. Om något år. När de är redo. Men inte än.

Just nu måste det få vara meningslöst.

Jaha, vad fint, men vem är du? Vill jag ha dig?

2011-02-12T13:59:00.001+01:00

Nuförtiden hör man vansinnigt mycket i kyrkorna om att Gud är kärlek. Det är sällan man går på ett ungdomsmöte där inte predikan går ut på att Jesus älskar alla barnen. Visst slänger man in problemet med människans synd, nämner i förbigående att Gud är rättvis och helig och kan inte ha med synden att göra. Men hela skiten går enbart ut på att tala om hur fruktansvärt älskade alla de där bortskämda fjortisarna är. Vilket de naturligtvis är. Bibeln är vansinnigt klar på den punkten.

MEN - räcker det verkligen med det? Jag menar, mitt liv ställs ju inte på ända eller blir plötsligt fulländat bara för att nån random snubbe älskar mig. För att den där kärleken på riktigt ska påverka mitt liv så måste jag ju vilja ha honom. För att spinna vidare på den bilden, så finns det få saker jag tycker är så jobbigt som när någon jag är helt ointresserad av är kär i mig. På någon nivå är det säkert smickrande, i ungefär en tredjedels sekund. Sen är det bara jobbigt. För jag vill inte ha den där kärleken.

Jag vill veta varför i hela fridens namn Guds kärlek är åtråvärd. Varför förväntas jag vilja ha den? Varför förväntas jag bli alldeles överlycklig över faktumet att nån random snubbe jag inte ens kan se älskar mig? Jag menar, om jag inte skulle vilja ha Gud, borde inte det faktum att han älskar mig så fruktansvärt mycket som han gör snarare få mig att må dåligt? Jag menar, om Jesus dog för att jag är så älskad, fast jag inte vill det - snacka om tung börda.

Har inte Gud någon annan egenskap än att han älskar alla trots att de inte förtjänar det? Finns det inte någon annan anledning att älska honom än att han älskat mig först? Är Gud verkligen så tråkig att det enda som är värt att nämna är att han älskar mig?

Hm. Det är spännande, det där med att skriva. Det tar så oväntade vändningar. Jag skulle ju inte alls skriva om det här.

"Liv och blod för vårt fädernesland" *

2011-02-10T22:20:00.000+01:00

Något jag inte riktigt förstår är när kristna har en nationalistisk hållning. Det är ju totalt ologiskt. Jag menar, har vi inte redan ett Rike? Har vi inte redan en Kung? Har vi inte någon mycket mer värdig att tillbe än moder Svea?

Betyder inte "Jesus är Herre" att kejsaren inte är herre längre? Står det inte skrivet att man inte kan ha två herrar utan att favorisera den ena?

När vi prioriterar svenskars bekvämlighet och allmänna välstånd framför andra länders barns rätt att leva, blir inte det i förlängningen en slags avgudadyrkan? Hade Gud verkligen varit vår GUD, borde vi inte då ha insett för länge sen att alla människor förtjänar samma rätt till rent vatten, mat, vård och fackföreningar, alldeles oavsett vilken nationalitet de har?

Om bibeln har något att säga till om borde det vara så att Gud är Gud, Jesus är kungars Kung och herrars Herre och mitt land är Guds rike som sträcker sig över alla nationsgränser. Med andra ord: nationalsången är totalt meningslös, Reinfeldt och company har inte så där väldans mycket att säga till om och det är viktigare att resten av jordens befolkning får rätt till allt det där vi tar för givet än att bortskämda svenska trettonåringar får häftiga smartphones i födelsedagspresent (för övrigt undrar jag om inte vissa av mina klasskamrater tillber sina iPhones lite väl nitiskt...).

Long live the slaughtered Lamb.

* Med de orden avslutas andra versen av studentsången. Konstigt att den aldrig sjungs nuförtiden.