En sån där kristen grej jag inte riktigt förstår mig på hur mycket jag än försöker är att be för maten. Jag vet inte, det kanske bara är jag som är cynisk, men jag tycker det luktar lite "priviligerad västerlänning som aldrig får nog".
Så här. Man sätter sig vid bordet. Man böjer sitt huvud. Man blundar. Man säger lagom vördnadslöst (jag menar, hur många ber bordsbön med knän som darrar av gudsfruktan, liksom?) "gode Gud, välsigna maten". Vadå välsigna maten?! Jag har svårt att se att det skulle behövas, faktiskt. Jag menar, är det inte maten som är välsignelsen? (och detta kommer alltså från en tjej som aldrig riktigt gillat mat över huvud taget) Vi sitter alltså en drös vita västerlänningar runt ett bord i ett hus proppat med saker vi ärligt talat inte behöver och ber Gud välsigna den välsignelse vi redan fått. Snacka om att aldrig bli nöjd.
Undantaget om man befinner sig i en annan världsdel med annan bakterieflora och mycket väl kan bli sjuk av maten, dårå. I sådana lägen rekommenderar jag starkt att be för maten (alternativt ens eget immunsystem).
Men seriöst. Varför? Varför behöver vi få våra redan välsignade välsignelser välsignade några gånger till? Varför räcker inte ett "tack Gud, att Du ger oss vårt dagliga bröd", "var närvarande i vår gemenskap runt bordet", eller varför inte en bön för alla de människor som svälter?
Alltså, jag vet att det här antagligen är en sjukt onödig grej att haka upp sig på, men jag fattar verkligen inte.
4 kommentarer:
Vad är det för skumma sammanhang som du käkar mat i...?
När vi ber bordsbön så är det en bön med, och för dem som är närvarande vid bordet och eventuellt något annat som känns viktigt att ta upp. Familjens gemensamma böntillfälle helt enkelt.
Jag trodde det där mest var en klassisk grej för traditionellt privatkristna.
That's your fakenick? Lol.
Ja, det är ju det också. Men nånstans brukar en mening som "välsigna maten" krypa sig in.
Eller så är det bara "gooode Guuud, väälsiiigna ma-aten, amen" (sjungs helst falskt) när folk inte orkar bry sig.
Jag förstår dig Emelie. Jag var på ett kloster en gong. Där bad de ju förstås bordsbön. men jag begrep inte varför. de sjöng (vi som äro fatiga skola bliva mäta, haleluhjah..) men det enkla faktum att dom har fina dräkter mat på bordet och dessutom finansierar ett kyrkbygge gjorde att orden i bönen kändes som en ramsa som man kan lära små barn.
Personligen ber jag när jag behöver det, eller i gemenskap med andra men då är det ju fortfarande för att det behövs.
mvh Stefan.
Amen! Har väldigt svårt att be bordsbön då den i de flesta sammanhang jag varit känns väldigt religiöst.
Gud har välsignat oss med maten.
Skicka en kommentar