Skamligt, Sverige

Dagar som denna är jag tacksam för modern teknik. För sms, facebook, bloggar och twitter. För vanliga människor utan officiell makt som väljer att fortsätta rikta ljuset mot de brott svenska myndigheter begår. Och för tidningar som hakar på när vi skriker. 

För några nätter sedan utvisades Jean Kabuidibuidi till Kongo. Migrationsverket tyckte inte att han hade något att frukta nämligen. Det faktum att han är regimkritiker och att sådana inte visas någon större nåd i Kongo hade tydligen inget med saken att göra. Ni vet, det ser dåligt ut i statistiken om vi låter honom stanna. Så han skickades alltså tillbaks under stort hemlighetsmakeri tidigare i veckan. Polisen informerade inte ens hans advokat, vilket är olagligt. Han fick inget att äta under hela resan. Och vad händer när han kommer fram? Jo, han förs till ett hemligt fängelse. 

Way to go, Migrationsverket. Jag menar, tortyr och död är ju ingen större fara, eller? Jämfört med hur mycket det skulle kostat Sverige att låta honom stanna? (det kan ju omöjligt vara så att en driven människa med övertygelse på något sätt skulle kunna vara en tillgång för ett samhälle)

Men nu. Inatt har man tydligen fritagit honom och han befinner sig nu på flykt. Man hade uppgifter om att han inte skulle överleva om han stannade i fängelset. Och jag jublar inombords, för att han fortfarande lever och för att det finns hopp.

Men jublet dränks i andra tankar. Jag sitter här och undrar, är det det här mina skattepengar ska gå till? Är det det här svensk demokrati leder till? Är det den här politiken min regering för och de beslut myndigheter som ska tjäna mig fattar?  Sverige är det land som dömts flest gånger för att utvisa människor som riskerar tortyr. Mitt land har dömts flest gånger för att utvisa människor som riskerar tortyr och media är upptagna med att skriva om prinsessnamn och melodifestival-eländet. 

Och jag ska vara stolt över att vara medborgare i det här landet? Jag tänker inte ens underlåta mig att skratta åt såna dumheter.

Jag är arg, ifall någon missat det. 

Stefan Swärd har skrivit mycket.

Josefine Arenius också.

Kalle Larsson på Flyktingbloggen skriver här. 

Man kan också följa utvecklingen här.