För några år sedan nu flyttade jag söderut. Småland. Där bodde jag i skogen med en massa sköna människor och studerade bibeln, bad och gjorde en del annat dumt i ett år. Antagligen det bästa jag gjort (även om snön var ett straff). Året efter det studerade jag bibeln, bad och gjorde annat dumt lite till. Samtidigt som jag hade praktik i en församlingsplantering. Antagligen det näst bästa jag gjort (trots att jag och dåvarande fröken Smedh mest ville strypa varandra).
Sen hamnade jag i Frostkåge och sjöng gospel och jazz och arrade till slut om en Lady Gaga-låt i fusion-tappning (ok, det var mest Ludde som arrade.. men ändå). Antagligen också det näst bästa jag gjort. Men det fanns en betydande skillnad från de två tidigare åren - jag läste den där bibeln ytterst sparsamt. Det var inget jag valde, det bara blev så. Som den "hjärntvättade Livets Ordare" jag är kunde jag inte dra någon annan slutsats än att det var något fel på mig. Att jag borde "ta tag i mitt liv". Att jag till varje pris måste börja läsa den där nedrans boken varje dag. Minst.
Sen hamnade jag där jag är nu, studentstaden nr 1 (skåningar må anse annorlunda, men jag bryr mig inte så mycket om det). Jag läser fortfarande inte bibeln oftare än någon gång i kvartalet. Skillnaden är att det numera är en medveten strategi. Jag har förbjudit mig själv att läsa bibeln av någon annan anledning än att jag känner för det. Kristet va?
Kanske inte. Men för att inte min tro ska dö ut av helt fel anledning så måste jag det. Det är där jag är i min process, och jag tror att man måste våga möta den del av sin process där man faktiskt är. Någon gång i höstas insåg jag att jag är på en plats i den där processen där alla kristna attribut jag vuxit upp med är indränkta i skam - i skarp motsats till skuld - och ouppnåeliga krav, inte längtan eller kärlek eller något annat sånt där som det faktiskt går att bygga något varaktigt och sunt på. Min erfarenhet säger att skam är en väldigt dålig motivation för att söka Gud. Dels för att den är som lusta och aldrig någonsin får nog, dels för att den faktiskt omöjliggör ett sant möte med det Gudomliga. Så jag bestämde mig för att om jag ska ha kvar den där Gud-snubben i mitt liv ska vår relation bygga på en bättre grund. Som kärlek och nåd och kreativitet... och Längtan.
Man kan ha många invändningar mot det. Man kan säga att man ibland måste göra saker man inte känner för - för att det är rätt, för att räkningarna ska bli betalda, för att en relation ska överleva. Isf finns det annat jag gör trots att jag inte känner för det, för att det fyller något syfte. Men om jag var vän med någon som i 99% av fallen höll liv i vår relation pga skam skulle jag inte tycka att den relationen var värd så mycket. Jag tror inte att Gud är annorlunda än mig där (det finns en rad bibelord som pekar i den riktningen i alla fall...). I övrigt tror jag inte världen blir en bättre plats av att jag sitter och tvångsläser så att jag kan känna mig som en "duktig flicka" (samt att jag till slut helt förkastar allt vad Gudomlighet heter för att jag blir så trött på skiten).
Så jag skippar bibeln helt. För tillfället. Och vet ni? Jag hittar Gud ändå. Och Gud hittar mig. Vi möts på en massa platser, hela tiden. När jag målar, när jag lyssnar på Florence + The Machine, när jag går några varv i Domkyrkan och tänder ett ljus, när jag sitter på Espresso House i timmar och antecknar spridda tankar i mitt PA-block, när jag har dåligt samvete för att jag inte deltar i civil olydnad-aktioner, när jag läser fantastiska böcker av Donald Miller, på högmässan i Helga. För då är jag ärlig. Då är jag mig själv. Och det är först när jag är mig själv som jag är mottaglig för att möta den Gud Är på riktigt.
(och med lite tur kan jag snart hitta Gud i bibeln också... men det får ta den tid det tar)
8 kommentarer:
=)
Jag hakar på Emanuels spår. När kommer den där boken? ;)
Varför inte bara lägga ner att läsa utifrån skam då? Läs utifrån att du vill lära känna den där "Gudsnubben". :-)
Elson: Haha! Vi får se... ;)
Andreas: För att det har jag försökt med sen jag var typ 15 och det funkar inte öht. Därför tar jag paus på obestämd framtid tills jag rensat bort de dåliga motiven ur mitt system. Sen är det ju inte så att om jag vid något tillfälle verkligen känner för att exempelvis läsa bergspredikan så gör jag inte det trots att jag vill. Men jag måste vilja det tillräckligt starkt för att jag ska veta att det inte bara handlar om att vara en "duktig flicka", utan att jag faktiskt VILL läsa.
Det jag brukar tjata om är ju behovet av tecken och under - det är inte bara en bisak utan något oerhört centralt i det kristna livet, just för att det är där vi möter Gud - vi ser vad Han gör och hör vad Han vill säga, se http://helapingsten.wordpress.com/2011/06/16/kyrkan-bygger-pa-det-profetiska/ Bibeln är helt enkelt de profetiska uppenbarelser människan tagit emot som är mest betydelsefulla, och de bekräftas av under (Apg 14:3) - och de är rättesnöret för fortsatt prövning och bedömning av det vi möter i livet.
Det är absolut ett problem att inte vilja läsa Bibeln mer än en gång i kvartalet, samtidigt som ett viljelöst tvångsmässigt läsande är rätt fruktlöst så är grundproblemet något djupare. Men du finns förstås i mina böner, fortsätt sprida fred och rättvisa.
Micael: Är inte riktigt säker på vad din poäng är i relation till inlägget, men ok ;) Kan dock tillägga att den absoluta majoriteten av det jag läser (och jag läser väldigt mycket) i någon mån refererar till/diskuterar bibeln, så det är inte som att bibeln helt plötsligt försvunnit ur mitt liv. Och så har jag ju läst bibeln någon gång eller tre tidigare i livet, och all den kunskapen har jag ju inte plötsligt tappat. Det jag möter i livet tolkas fortfarande genom bibelns övergripande teman, eller vad man ska säga.
Det är väl egentligen lite så att jag tycker den är ointressant att läsa om jag inte kan sitta och kolla upp grundtext-ord och företeelser i den kulturen som saker refererar till osv, och det är inte något jag kan göra i någon större utsträckning just nu. Jag ser bibeln som ett långsiktigare projekt än att jag absolut måste läsa samma liknelser en gång till utan att egentligen förstå kulturen de gavs till. Bibeln är värdefull i den mån den hjälper oss att bli Jesu lärjungar fullt ut, och tvångsmässig läsning skulle i dagsläget snarare driva mig bort från Gud. Känns dumt, eftersom Gud är väldans bra.
Jag förstår hur du har det. Man behöver avprogrameras från lagiskhet och det kan ta tid. Men viljan kommer i takt med att man förstår att man är villkorslöst älskad. Jag har också haft en period där man fått bryta ett mönster där plikt och skam leder ens kristna vandring. Min fru har haft en liknande resa. Men resan in i Guds nåd är fantastisk. Den slipar bort mycket skräp som är ivägen. Jag är faktiskt inte det minsta orolig. Fortsätt framåt min vän!
Cucca: Åh. Blev alldeles överlycklig av att läsa din kommentar, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde det. Så jag gled vidare och gjorde annat och tänkte att "jag får väl svara på det där sen". Men så slog det mig. På gudstjänsten igår em blev det så där jobbigt religiöst och lagiskt (jag säger inte att gudstjänsten VAR det, bara att den blev det för mig där och då), och sen dess har jag varit frustrerad och bitter på kyrkan och undrat hur kyrkan kan vara så begränsande när Gud är så befriande... Jag struntade tom i hemgruppen ikväll och tränade istället för att jag inte orkade vara med kristna människor. Och när jag läste dina ord så fick jag liksom hopp för kyrkan igen. Att det faktiskt går att hitta Gud där ändå, när man väl tagit sig igenom allt det där som ligger i vägen. Så, tack. Du är bra!
Skicka en kommentar