Är Jesus för mig?

Hittade följande utkast i mitt bloggarkiv:

ibland blir jag lite irriterad på gud, för att jag absolut skulle födas in i det absoluta toppskiktet. varför ska just jag vara en sån där priviligerad människa som kan ha vilka politiska åsikter jag vill, vilken religion jag vill eller för den delen ha ett förhållande med någon av samma kön, utan att torteras till döds på de mest vidriga sätt? frihet innebär också ansvar så länge andra människor dödas av ovan nämnda orsaker och mycket mer. jag är fri, alltså är jag skyldig om jag inte protesterar när andra misshandlas, förföljs och dödas. vad är det som gör dig och mig mer värda än de människor som mot sin vilja skickas tillbaka till länder där de förföljs? 

Skrevs någon gång i september. Men nu när jag natten till juldagen läste igenom det kunde jag inte låta bli att tänka att det nog är det här som gör mig så ambivalent när det kommer till julen. För även om jag tycker att mycket med julen är mysigt så kan jag aldrig riktigt slappna av i det. Julen har för starka betoningar av sånt jag verkligen inte kan relatera till för att jag ska kunna sitta bekvämt och bara njuta av den. Jag kommer antagligen aldrig att behöva föda barn i ett smutsigt stall, och lägga mitt nyfödda barn i en krubba. Jag kommer antagligen aldrig att behöva fly från mitt land precis efter att ha fött barn, för att en galen makthavare vill döda mitt barn. Jag kommer nog inte ens vara medborgare i ett ockuperat land. Eller riskera att bli socialt stigmatiserad pga att jag blivit med barn innan jag var gift. 

Jag kan helt enkelt inte relatera till särskilt mycket i historien kring Jesu födelse. Hur mycket jag än försöker så är klyftan för stor. Samtidigt vet jag att det finns massor av människor över denna jord som lever under liknande omständigheter år ut och år in. Och det får mig att undra - är det här verkligen för mig? 

God Jul?

"Often, we Christians will call the birth of Jesus a humble one, when in reality it was a humiliating one. Giving birth in a barn is not quaint. It is an affront. Giving birth among the beast is not, I would imagine, a joyful experience, but a degrading one. Giving birth as a member of an occupied nation, an oppressed people is not exactly what we think of as a history-changing event."

- David R. Henson

"Varför är inte barnkonventionen inskriven i lagen?"

Det undrar Carl, 15 år. Och ja, det kan man verkligen undra. Kan Billström tänkas ha något tillfredsställande svar på det?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14079571.ab

Att tro eller... tro

"Some theologians thus use the word 'faithing' rather than 'believing' to get to the heart of what Paul meant when he spoke of how we approach the divine. In this reading we are not believers but rather faithers. The notion of believers or unbelievers thus falls away in light of the question as to whether we are faithers or unfaithers. In other words, whether we engage with the world as infused with meaning, wonder, enchantment, mystery, divinity and beauty, or whether we don't. It refers to a way of participating with reality in a different way, not believing an alternative mythology."

- Peter Rollins

I hear the bells...

"Don't tell anyone, but sometimes I wonder if the best thing that could happen to this country is for Christ to be taken out of Christmas - for Advent to be made distinct from all the consumerism of the holidays and for the name of Christ to be invoked in the context of shocking forgiveness, radical hospitality, and logic-defying love."

- Rachel Held Evans

"Then pealed the bells more loud and deep

God is not dead nor doth he sleep

the wrong shall fail, the right prevail

with peace on earth, good will to man."

- Henry Wadsworth Longfellow

Julen alltså, den frustrerar mig. Å ena sidan gillar jag verkligen julen. Jag gillar att det är rött och grönt överallt, snö som glittrar, och ljus så långt ögat når. Jag gillar julkonserter i gamla kyrkor där man sitter och funderar på om man kommer bli tvungen att amputera några tår efteråt för att det är så kallt. Jag gillar att sitta och fundera över vad det egentligen innebär för rika svenskar som jag att Gud blev människa, och till på köpet valde att bli det i en fattig familj som dessutom blev en fattig flyktingfamilj efter hans födelse. Jag gillar att se på Karl-Bertil Jonssons jul och fundera över vem i den historien det egentligen är som stjäl (blev det för revolutionärt där kan du strunta i den meningen). 

Men det finns så himla mycket annat som jag inte gillar. Alla måsten. Att man låser in sig med de som råkar ha samma gener som sig själv, och därigenom exkluderar alla de som är ensamma. Att man lägger så mycket tid och möda på att laga mat och baka hur mycket elände som helst bara för att det ska vara så. För att inte tala om den överdrivna konsumtionen i allmänhet och julklappshetsen i synnerhet. Allt detta man gör bara för att man ska, helt utan att reflektera över om det inte hade funnits ett bättre sätt att fira kungars Kung på.

Å ena sidan är julen både brutalt revolutionerande och så fruktansvärt mysig att man nästan får huvudvärk (att man lyckats kombinera de två sakerna i en och samma högtid tycker jag är ganska stort faktiskt). Å andra sidan blir julen så ofta mest ett stort och självcentrerat stressmoment. Kan vi inte bara ta bort det där sista och göra julen så bra som den skulle kunna vara?


(dock tänker den där delen av mig där min konstiga humor sitter att skinkan för all del kan vara kvar, bara för att det är så himla ironiskt att vi firar en judisk rabbis födelse genom att äta fläskkött)

Trygghetsparadoxen

Har man levt mer än tre dagar har man antagligen varit nära att dö minst en gång. Har man, som jag, levt i nästan 22,5 år så har man varit nära att dö betydligt fler gånger. Gått ut i vägen utan att se sig för. Åkt bil i icke-svensk trafik. Fått mat i fel strupe. 

En sån där gång när jag säkert hade kunnat dö var när vi var på Gotland förra sommaren. Vi var vid några raukar och jag var nere vid vattnet och klev från den ena lagom blöta stenen till den andra. Och vattnet var sådär som vatten är när det samlas i större massor ute i det fria och utsätts för och blir en del av naturkrafterna. Det slog hårt mot klippor liksom för att visa sin makt. "Jag kan ta tag i dig och dra dig ut i det oändliga blå om jag vill, så passa dig." Vid ett tillfälle när en våg slog emot den sten/klippa jag råkade stå på just för tillfället så skvätte det upp så mycket vatten att hela min framsida blev blöt. 

Inte en enda gång kände jag mig det minsta rädd eller oroad. När jag drog mig tillbaks var det mest för att tanken "tänk om det händer nåt" gav mig dåligt samvete. Hur sjutton skulle mina föräldrar ha pallat det? Men själv kände jag mig bara helt trygg. Faktum är att det nog är det starkaste Gudsmötet jag haft de senaste två åren (möjligen undantaget när jag satt i pingstkyrkan i Linköping och grät en hel kväll och talade om för Gud hur mycket han hatade mig och jag honom... Gud är bra för han vet hur han ska ta sånt på rätt sätt). 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här vetskapen, men det verkar som att det är i de farliga situationerna jag är lugn, och de tillfällen då inget farligt kan hända som jag oroar mig. För när jag är hemma eller i skolan eller nånstans där jag vet vad som gäller finns det en miljon saker att oroa sig för. Men när man verkligen är helt utlämnad åt krafter man inte kan kontrollera, då är det liksom inte lönt. Som när jag satt i Guinea i en bil tillsammans med två klasskamrater och en chaufför som vi inte kunde kommunicera med annat än med kroppsspråk och väntade och väntade på resten av gänget som vi inte fick tag på via mobil. Egentligen fanns det ju hur mycket som helst som hade kunnat gå åt skogen där. Men jag var helt trygg. Omfamnad. 

Jag kanske skulle bli krigskorrespondent. 

"Chase the things that breathe life into you. 

Don't edit what those things are allowed to be. 

Let God show up to you wherever God must."

- Mandy Steward