Snubblade över ett citat jag tyckte var så bra.

"There comes a place on our spiritual journey where renewed religious activity is of no use whatsoever. It is the place where God holds out his hand and asks us to give up our lovers and come and live with him in a much more personal way... We are both drawn to it and fear it. Part of us would rather return to Scripture memorization or Bible study or service - anything that would save us from the unknowns of walking with God.

But if we listen to our heart again, perhaps for the first time in a while, it tells us how weary it is of the familiar and the indulgent."

- The Sacred Romance

Tyckte det beskrev "platsen" där jag är just nu så bra. Jag längtar, vill vidare, djupare... men jag vet inte hur. Haven't got a clue. Och det skrämmer skiten ur mig ibland. Vid andra tillfällen gör det mig bara trött och lite hopplös. (och vid ytterligare andra tillfällen, vanligen nattetid, får det mitt hjärta att värka av längtan och mina fingrar att spritta av rastlöshet) 

Det är visst det som är meningen, att jag inte ska ha en aning. Att jag ska virra omkring här utan att veta vart jag ska, så att jag faktiskt måste hålla krampaktigt i Guds hand för att inte gå vilse helt. Som sagt skitläskigt, men samtidigt gillar jag tanken. 

Jag behöver en gitarr, varför har jag inte en gitarr? Det känns ibland som att den enda platsen jag kan kommunicera med Gud ärligt utan att bara prata med en död vägg är genom att skapa. Och de där tillfällena då jag bara måste göra något, skapa något, säga något, be något... de är alltid när det är uteslutet att spela piano. Fail, fail, fail. (fast jag tycker såklart att mina familjemedlemmar ska få sova om nätterna, om det är vad de vill göra vid den tidpunkten...)

Som sagt gillar jag tanken på det där livet, men det räcker ju inte så långt. Det krävs så mycket mer än att gilla tanken. Kreativitet. Risktagande. Öppenhet. Bra och fina grejer, men de är så frustrerande uttröttande ibland. Kanske för att jag inte kan spela piano när jag behöver. Kanske för att jag spenderar alldeles för lite tid på lovsångsmöten där jag bara kan vara.

Jag har börjat märka att vissa saker alltid återkommer i mitt sökande efter Gud. Musik och god litteratur är två av de vanligast återkommande inslagen. Predikningar däremot orkar jag knappt lyssna på längre. Om det inte är någon anmärkningsvärt klok människa som vågar visa sig sårbar som predikar, typ Magnus Ardeby (det hade helt seriöst varit värt teamåret bara för att få ta del av hans visdom och längtan). Det är intressant det där hur vissa medier alltid finns kvar i ens liv, rent av flyttar in permanent - medan andra bara kommer förbi på en kort fika och sedan drar vidare på nya äventyr. Ibland har jag lättare att hitta Gud i musik av uttalade ateister än i (för mig) förutsägbara predikningar av starkt övertygade frikyrkopastorer.

Jag tror att det får vara så. Jag tror inte att Gud är beroende av alla dessa etiketter för att kunna verka i våra liv. Jag tror inte att Gud behöver tydlig förkunnelse för att kunna tala tydligt till människors hjärtan. Att Gud talar tydligt betyder inte att det kan översättas i ord. Ibland är det närmaste man kan komma en beskrivning av det Gud har talat en ordlös och högst udda melodi som bygger på bluesskalan. Tror jag.

Allt det där gör det så mycket svårare att följa rätt Jesus. Men också så mycket mer spännande.

I once had a gun

"and I was so smart, so strong, so tall,

so clear in my mind

then there was you

you were my fall

and my saving grace"

http://twobirdsmusic.wordpress.com/

Dying to Live

Varför det är så lockande att sjunka

I förra inlägget skrev jag att jag funderar på att söka mig tillbaks till den där Gudsnärvaron jag levde i en bit bakåt i tiden. Och även om det är något jag verkligen vill så är det liksom inte bara att vilja och göra. Det handlar inte om att vid ett tillfälle göra ett val och utföra en handling. Att bara hugga tag i Gud och slänga bort allt det andra är inte en engångsgrej utan något som pågår under lång tid med mycket blod, svett och tårar. "Även idag vill jag följa Dig." Därför blir det näst intill omöjligt i praktiken. Det är inte ett projekt som tar en månads halvtidsarbete. Faktiskt kräver det ganska många års övertidsarbete - och då blir det ändå aldrig klart, även om man mot förmodan skulle lyckas med att aldrig göra några misstag. 

Jag skrev i förra inlägget att jag brukade gå på vatten. Göra sånt jag egentligen inte hade någon kvalifikation för, och ändå gick det. Tja, utöver detta var det också den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag har aldrig så desperat velat hoppa av något som när jag teamade. Jag längtade så fruktansvärt mycket efter att det året skulle ta slut. Det är lätt att såhär i efterhand romantisera och tycka att allt var så himla bra då. Det var det inte. Det var skitjobbigt. Ofta ville jag bara lägga mig ner och ge upp.

Alltså, det är klart att det var fantastiskt och utvecklande och jag hade en himla massa lyckliga ögonblick och älskade den församlingen något otroligt. Och det är klart att det var värt det. Av någon mystisk anledning är allt jobbigt jag går igenom värt det när jag väl kommer ut på andra sidan. Men det där jobbiga som var så värt det och lärde mig så mycket förklarar också varför jag så mycket hellre bara ligger kvar här och drunknar. 

Så det jag gör just nu är helt enkelt att jag försöker hitta sätt att kommunicera med Gud och plöja igenom all den där skiten utan att... tja, ge upp efter en kvart. Det är svårt och kräver enorma mängder kreativitet - mängder jag knappt vågar tro att jag besitter - men jag är hoppfull. I alla fall ibland. Och så är jag mer rädd för likgiltighet än smärta, det talar nog till min fördel. 

Gå på vatten

För ganska exakt två år sedan begav jag mig till Aneby för att ha två utbildningsveckor innan jag och dåvarande fröken Smedh drog vidare till Linköping där vi sedan teamade i en församlingsplantering ett år. Året innan hade jag gått bibelskolan i Aneby. De där två åren vände verkligen upp och ner på allt. Kändes det som i vilket fall. 

Under team-året gjorde jag konstant saker jag inte kunde. Och vet ni vad? Jag kunde visst. Eller, det funkade i alla fall. "När jag är svag så är Han stark", som en klok man skrev i ett brev en gång för länge sedan. Jag gick på vattnet. 

Sen tog team-året slut, och jag drog vidare. Till Skellefteå. Eller rättare sagt en väldigt trevlig liten by en bit norr om Skellefteå. Och den där känslan försvann. Gudsnärvaron försvann och upplevelsen av att gå på vatten försvann. Kanske var det som den där gången då Petrus gick på vattnet. Det gick en bit, men sen förlorade han fokus och började sjunka. Det senaste året har jag sjunkit, men jag kan fortfarande ana Jesus stå kvar där på vågorna. Om jag sluter ögonen kan jag liksom se hur Han står där och skakar på huvudet åt mig. "Varför tvivlar du på Mig?" 

Jag vet inte om det är önsketänkande - ibland känns det så - men jag tror att Han står där med utsträckt hand och liksom vill dra upp mig igen så att vi kan vandra vidare tillsammans. Jag överväger starkt att sträcka ut min hand och ta tag i Hans starka. 

Den ofrivillige semesterfiraren

Sitter isolerad ute i skogen. Sånt ska tydligen få en att slappna av, men jag känner mig mest stressad och frågar 23 gånger/dag när vi ska åka härifrån. Aldrig, tydligen. Jag försöker läsa, skriva och fundera kring saker. Saligprisningarna (hittas i Matteus 5) är bra, de vänder upp och ner på saker. Det får bli dagens "läs och fundera"-tips.