Har man levt mer än tre dagar har man antagligen varit nära att dö minst en gång. Har man, som jag, levt i nästan 22,5 år så har man varit nära att dö betydligt fler gånger. Gått ut i vägen utan att se sig för. Åkt bil i icke-svensk trafik. Fått mat i fel strupe.
En sån där gång när jag säkert hade kunnat dö var när vi var på Gotland förra sommaren. Vi var vid några raukar och jag var nere vid vattnet och klev från den ena lagom blöta stenen till den andra. Och vattnet var sådär som vatten är när det samlas i större massor ute i det fria och utsätts för och blir en del av naturkrafterna. Det slog hårt mot klippor liksom för att visa sin makt. "Jag kan ta tag i dig och dra dig ut i det oändliga blå om jag vill, så passa dig." Vid ett tillfälle när en våg slog emot den sten/klippa jag råkade stå på just för tillfället så skvätte det upp så mycket vatten att hela min framsida blev blöt.
Inte en enda gång kände jag mig det minsta rädd eller oroad. När jag drog mig tillbaks var det mest för att tanken "tänk om det händer nåt" gav mig dåligt samvete. Hur sjutton skulle mina föräldrar ha pallat det? Men själv kände jag mig bara helt trygg. Faktum är att det nog är det starkaste Gudsmötet jag haft de senaste två åren (möjligen undantaget när jag satt i pingstkyrkan i Linköping och grät en hel kväll och talade om för Gud hur mycket han hatade mig och jag honom... Gud är bra för han vet hur han ska ta sånt på rätt sätt).
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här vetskapen, men det verkar som att det är i de farliga situationerna jag är lugn, och de tillfällen då inget farligt kan hända som jag oroar mig. För när jag är hemma eller i skolan eller nånstans där jag vet vad som gäller finns det en miljon saker att oroa sig för. Men när man verkligen är helt utlämnad åt krafter man inte kan kontrollera, då är det liksom inte lönt. Som när jag satt i Guinea i en bil tillsammans med två klasskamrater och en chaufför som vi inte kunde kommunicera med annat än med kroppsspråk och väntade och väntade på resten av gänget som vi inte fick tag på via mobil. Egentligen fanns det ju hur mycket som helst som hade kunnat gå åt skogen där. Men jag var helt trygg. Omfamnad.
Jag kanske skulle bli krigskorrespondent.
"Chase the things that breathe life into you.
Don't edit what those things are allowed to be.
Let God show up to you wherever God must."
2 kommentarer:
Jag GILLAR din blogg. Känner igen mig i grymt mycket av det du skriver.. gillar att du är ärlig! Saknar dig..
Naww.. nu blev jag glad. Och nostalgisk (you know me ;)) Saknar dig också..
Skicka en kommentar