Är Jesus för mig?

Hittade följande utkast i mitt bloggarkiv:

ibland blir jag lite irriterad på gud, för att jag absolut skulle födas in i det absoluta toppskiktet. varför ska just jag vara en sån där priviligerad människa som kan ha vilka politiska åsikter jag vill, vilken religion jag vill eller för den delen ha ett förhållande med någon av samma kön, utan att torteras till döds på de mest vidriga sätt? frihet innebär också ansvar så länge andra människor dödas av ovan nämnda orsaker och mycket mer. jag är fri, alltså är jag skyldig om jag inte protesterar när andra misshandlas, förföljs och dödas. vad är det som gör dig och mig mer värda än de människor som mot sin vilja skickas tillbaka till länder där de förföljs? 

Skrevs någon gång i september. Men nu när jag natten till juldagen läste igenom det kunde jag inte låta bli att tänka att det nog är det här som gör mig så ambivalent när det kommer till julen. För även om jag tycker att mycket med julen är mysigt så kan jag aldrig riktigt slappna av i det. Julen har för starka betoningar av sånt jag verkligen inte kan relatera till för att jag ska kunna sitta bekvämt och bara njuta av den. Jag kommer antagligen aldrig att behöva föda barn i ett smutsigt stall, och lägga mitt nyfödda barn i en krubba. Jag kommer antagligen aldrig att behöva fly från mitt land precis efter att ha fött barn, för att en galen makthavare vill döda mitt barn. Jag kommer nog inte ens vara medborgare i ett ockuperat land. Eller riskera att bli socialt stigmatiserad pga att jag blivit med barn innan jag var gift. 

Jag kan helt enkelt inte relatera till särskilt mycket i historien kring Jesu födelse. Hur mycket jag än försöker så är klyftan för stor. Samtidigt vet jag att det finns massor av människor över denna jord som lever under liknande omständigheter år ut och år in. Och det får mig att undra - är det här verkligen för mig?