Försökte skriva en dikt nyss. Skriver verkligen som en kratta nuförti'n. Ännu ett bevis på att det bara går utför efter studenten. Fast störtlopp har sin tjusning de med. Även om man inte riktigt hinner njuta av utsikten. Den är liksom bara ett virrvarr av vitt, grått och mörkgrönt. Men bristande överblick kanske är underskattat. Till skillnad från känslan att "om jag gör något fel nu kanske jag dör".
Jag läser en bok om en tjej som vill dö. Hennes familjs flygplan störtade. Så hon försökte hänga sig högst dramatiskt i slutet på en pjäs, men repet var för elastiskt. Så nu flyger och flyger hon, men inga av hennes plan behagar störta. Det är nog för att hon flyger i för säkra delar av världen, flygplansmässigt. Hennes resonemang att man ska låta vissa människor dö är mer övertygande än argumenten för att alla ska leva. Antingen har hon rätt, eller så är logik sjukt överskattat. (jag röstar nog på det sistnämnda, än så länge)
Så, vad är det jag vill ha sagt egentligen? Jag har ingen aning om vad jag håller på med, men jag känner iaf vinden i mitt hår ibland. Det kommer man ganska långt på.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar