En grej jag upplever som lite konstig är hur man inom en del kyrkor värderar predikan (i betydelsen "nån snubbe står och pratar ett tag") oerhört högt och exempelvis lovsång mycket lägre. Ärligt talat har nog lovsång format min tro mer än predikan har. Varför? För att i lovsången är fokus på Gud och i predikan på vad sjutton den där tråkiga medelålders vita mannen (som har vissa svårigheter med att relatera till min verklighet som 22-årig vit kvinna) där längst fram säger.
När jag säger att lovsång format min tro mer än predikan menar jag inte att mina teologiska åsikter grundar sig på lovsångstexter. Men de grundar sig inte på predikningar heller. De grundar sig på att jag suttit själv och läst, strukit under, tänkt "så där kan det ju inte vara!", läst lite mer... och så vidare. Men det är ju bara åsikter. Det är bara tankemodeller jag använder för att beskriva den Gud jag mött. Den Gud jag mött främst genom andra medier än en ruskigt bra predikan.
Det här hänger säkert ihop med att jag lär mig bäst genom att läsa och skriva samt göra saker. Det där är ju individuellt, vissa lär sig genom att lyssna, vissa genom att studera grafer... Men jag lär mig genom att läsa, skriva och göra. Det innebär att för att jag ska lära mig hur Gud är ska jag läsa, skriva och göra. Till exempel, för att jag ska förstå Guds kärlek måste jag läsa om den (finns ju ett och annat att tillgå på den punkten, men vi kan ju börja med det Johannes skrev), skriva om den (exempelvis korta tankar, citat och böner i mitt block, längre reflektioner på datorn eller kanske rent av ett blogginlägg) samt omsätta den i praktiken (typ... åka ut i Guineas djungel och be för sjuka barn. eller "bara" ta mig tid att prata med den ensamma kvinnan på busstationen).
Igår när jag var på en gudstjänst satt jag och skrev annat under tiden predikan hölls. Sånt som jag och min själavårdare talat om, sånt jag känner mig ledd att utforska... bra grejer. Samtidigt som jag försökte hålla koll på vad han sa där framme (det var för övrigt en rätt bra predikan - utmanande men samtidigt uppmuntrande). Betyder det att jag är oandlig? Gör det mina tårar under bönestunden mindre värdefulla, mindre äkta? (eftersom jag ju tydligen "inte var särskilt intresserad av gudstjänsten")
Det är lite knepigt det där med att vi liksom vill värdera vissa sätt att lära känna Gud högre än andra. Och vissa personlighetstyper. Och vissa arbeten. Personligen tycker jag att mångfalden gör det hela så mycket mer intressant.
Varför ser så många kyrkor så lika ut i utformandet av gudstjänstlivet? Varför är det mer ok att sjunga ut sin tillbedjan än att dansa den? Varför envisas vi med att försöka uttrycka oförklarliga mysterier med ord, alltid ord? Är vi så enkelspåriga? Hur kan vi föra fram alternativa sätt att ta till sig kunskap i kyrkan? Är det verkligen flummigt att se på tavlor som ett alternativ till en (talad) predikan?
Varför ser så många kyrkor så lika ut i utformandet av gudstjänstlivet? Varför är det mer ok att sjunga ut sin tillbedjan än att dansa den? Varför envisas vi med att försöka uttrycka oförklarliga mysterier med ord, alltid ord? Är vi så enkelspåriga? Hur kan vi föra fram alternativa sätt att ta till sig kunskap i kyrkan? Är det verkligen flummigt att se på tavlor som ett alternativ till en (talad) predikan?
6 kommentarer:
Ja, tyvärr tänker många nog sig att normen är en passiv tro där vi ständigt intar info och lär oss följa Jesus genom att sitta tysta i en bänk. Vilken konstig tanke egentligen, lära sig följa Jesus genom att sitta tyst i en bänk. Som om apostlarna gjorde så! De följde Honom bokstavligen, ställde frågor, diskuterade, och sedan blev de utsända att GÖRA saker - bota sjuka, hjälpa de fattiga, skapa fred, sprida Evangeliet. Det var inte många år de var tvungna att gå i Jesu Bibelskola innan de var redo att sprida budskapet vidare till världen. Ändå förväntar man sig att de som är uppväxta i kyrkan ska lära sig något revolutionerande nytt av ännu en predikan av de tusentals de hört i sina liv. Ni har Evangeliet i ryggmärgen - det ska uttryckas, inte pumpas in ännu mer. Jag hoppas ingen klagade på dig när du satt och skrev, det har du verkligen rätt till.
AMEN.
(Nah, det var i Mikaelskyrkan, så det var ingen som klagade... ;))
Apostlarna lyssnade väl på predikningar om något... Det är väl bara att läsa ordet "bergspredikningar"...
Jesus predikade, folket lyssnade. Ja, det var också eftersom Han hade något nytt att tala om, något som inte fanns skrivet i skrifterna... Men jag personligen tycker det blir lite dubbelmoral när du frågar varför något sätt ska vara högre värderat och samtidigt kallar predikan för "vad sjutton den där tråkiga medelålders vita mannen där längst fram säger"... Då känns det som att du gör exakt samma sak... Jag tror ingen skulle säga att du är mindre andlig för att du inte lyssnar på en predikan, snarare respektlös. Oavsett om det är en predikan eller en föreläsning man är på, tycker jag det är respektlöst om man överhuvudtaget inte lyssnar utan sitter och gör annat. Då är ju ett förslag att du istället går ut under predikan, så behöver inte talaren känna så. Haha, åh, och jag menar ingenting illa alls med denna kommentar. Klockan är mycket och jag ber om ursäkt om något låter som att jag förolämpar dig personligen, det lovar jag att jag inte gör. Tycker bara det är viktigt att man ser saker ur olika perspektiv på något sätt...
Gud välsigne dig!
Himla skitans elände, nu försvann mitt aslånga svar... aja.
Det kanske inte var tillräckligt tydligt, men "vad sjutton..." var mest ett frustrerat utrop över likriktningen inom svensk (fri)kyrka idag. Det blir liksom inte relevant för alla om det alltid är samma grupp som står för predikan. Och nej, jag tycker inte att det är att göra samma sak, för jag hävdar aldrig något annat än att det är min subjektiva åsikt att predikan ibland (!) är tråkig eller (oftare) något jag inte kan ta till mig just för tillfället. Till skillnad från när man betraktar predikan som den objektivt viktigaste delen i gudstjänsten (och håller man inte med har man FEL).
På vilket sätt det skulle vara respektlöst att sitta och skriva samtidigt som predikan är förstår jag inte. För det första var jag väldigt tydlig med att jag lyssnade samtidigt, så ditt "överhuvudtaget inte lyssnar" känns ju något malplacerat i sammanhanget. Visst innebar det att jag inte lyssnade lika intensivt som andra, men det innebar också att jag lyssnade mer än jag hade gjort om jag inte gjort annat samtidigt (då hade min hjärna nämligen gått ner i viloläge). Och på vilket sätt skulle det varit bättre att gå ut? Det om något hade väl kunnat uppfattas som ett statement att "det här är dåligt", särskilt om jag skulle gått tillbaka in när predikan tog slut... I övrigt satt jag längst bak, typ ingen såg mig (predikanten såg mig garanterat inte) och de som faktiskt såg mig tänkte nog spontant att jag bara förde anteckningar från predikan. I vilket universum skulle det uppfattas som respektlöst? Jag förstår ärligt talat inte det.
Jag har aldrig hävdat att predikan är dåligt eller mindre värt än något annat. Predikan är asbra - hade jag inte tyckt det hade jag aldrig predikat själv (vilket jag har flera gånger och gärna gör igen) eller fattat livsavgörande beslut grundat på en predikan (vilket jag också gjort och antagligen kommer göra fler gånger).
Det här är ett blogginlägg, inte en bok. Det är inte min totala uppfattning om predikningar (eller något annat). Skulle jag lagt fram hela min uppfattning skulle du antagligen inte haft tid att läsa den ändå. Min poäng är att alla olika uttryckssätt måste få användas och värderas lika högt i kyrkan, annars stänger man ute människor. Hur kan en typ av kommunikation vara objektivt bättre än en annan när man tillber Gud? Jag tycker det är totalt ologiskt. Och, faktiskt, direkt skadligt.
Ja, jag vet inte. Jag tycker bara hela "attacken" mot predikan var onödig. Men det kanske också är på grund av att jag aldrig upplevt att det är på detta sätt som du beskriver. I min församling är lovsång och tillbedjan minst lika viktig. Så vi kanske bara ser det från olika håll på något vis... Men ja, det viktiga är ju att ingens förslag eller åsikter stängs ute! Och det om respektlöshet; jag vet bara personligen hur stötande jag upplever att det när jag ser att någon inte lyssnar, för det är svårt som mig som talare att veta om personen lyssnar fastän denne skriver. (erfarenhet från skolan alltså). Men det är ju såklart viktigare att du vet att du lyssnar och tar in Guds ord än vad talaren tycker. Just sayin...
Men gött! Hur man kan se olika på saker ibland :) Ha det fint!
Jo, jag förstår verkligen hur du tänker. Som sagt, det var inte predikan i sig jag var sur på, utan obalansen i hur man ser på olika uttryck. Och jag menar absolut inte att det är så överallt, bara i vissa sammanhang (och ofta kan det vara en generationsfråga tror jag). Jag tänker att alla måste kunna få söka Gud på det sätt som är bäst för dem just då. Sen ska man såklart inte göra det på ett sätt som förstör för andra. Om jag mitt i en gudstjänst känner att jag bara MÅSTE dansa ut lovsång till Gud och det skulle upplevas som störande får jag antingen skippa det just då och göra det sen, eller gå ut. Respekt och sunt förnuft, liksom.
Indeed. Detsamma! :)
Skicka en kommentar