Välja rotlöshet

Ligger i min säng. Kniper intensivt ihop ögonen. Tänker bort ljuset från lampan som är riktad rakt emot mig, intalar mig att det inte alls är så himla varmt. 

Plötsligt är jag på en liten, liten väg mellan Ekängen och Rystad. Det är mörkt. Det luktar sådär härligt som det oftast gör från Tekniska Verken. Snön glittrar i det skumma ljuset från lyktstolparna och de få bilar som glider förbi. Jag går och går och går i mina många lager kläder och min fula reflexväst. Det är fruktansvärt kallt, kylan biter i mina kinder och kryper innanför mina många lager kläder. Min mp3-spelare dör, den fungerar tydligen inte i så här låga temperaturer. Men där går jag. På en väg som aldrig verkar leda fram till Rystad, eller ens Malma. 

Jag känner mig tom. Varför ligger jag här i en varm säng i Uppsala och undrar vad sjutton jag håller på med? Varför gick jag mellan Ekängen och Rystad en sen vinterkväll? Varför har jag spenderat tiden sen gymnasiet med att flytta runt, från plats till plats? Varför fortsätter jag välja den här rotlösheten?

Vad jag än gör och var jag än bor känner jag mig aldrig hemma. Ja, här är väl den perfekta möjligheten för fina kristna människor att påpeka att det är för att vårt hem är i Gud och bla bla bla. Jo, kanske det.

Men jag vet inte. För varje plats jag flyttar till blir jag mer förvirrad och splittrad. Och varje gång jag kommer hem igen känner jag mig mer och mer malplacerad. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte umgås med människor jag känt hela mitt liv utan att känna mig malplacerad och missförstådd? Varför kan jag inte lära känna nya människor utan att känna mig som en bluff? Varför är enda sättet att känna mig accepterad att isolera mig från varenda människa på hela denna sketna planet? Varför blir jag bara irriterad på och skeptisk till Gud när jag lyssnar på predikningar? Varför kan jag inte gå på en jazzmässa i missionskyrkan utan att störa mig på att jazzen låter för vit?

(Ok, det där sista hörde kanske inte till ämnet. Men det är irriterande likväl.)

"Varför fortsätter jag välja den här rotlösheten?" Däri ligger det. Jag väljer det. För de alternativ som hittills presenterats är värre, även om de är tryggare. Och jag vägrar att kapitulera inför någon som inte vunnit. Jag vägrar att leva för något som suger livet ur mig. Jag vägrar att tjäna en kung som krigar precis som alla andra misslyckade regenter (alla som känner ett behov av att döda andra människor är misslyckade i mina ögon). Är konstant förvirring priset jag måste betala så är det väl så då. At least it makes me feel alive. Eller nåt.