Sånt som är trasigt

Igår började jag läsa om Vägvisare av Magnus Malm. I början av boken dyker detta citat av Dag Hammarskjöld upp:

"Det är när vi alla spelar säkra som vi skapar en värld av yttersta osäkerhet."

Med bakgrund av detta tänkte jag bekänna en sak: Jag är ganska misslyckad.

Jag är lat. Jag är så rädd för att misslyckas att jag inte gör det jag helst vill göra. Jag är så rädd att ha fel att jag aldrig uttrycker mina åsikter. Jag är så rädd för att bli bortstött så jag öppnar mig aldrig för nån (ok, vissa sällsynta personer). Det är få saker jag avskyr så mycket som att inte vara tillräckligt påläst, vilket såklart inte blir lättare av att jag: i egenskap av kvinna måste vara mer påläst än en man för att tas på allvar; i egenskap av oerfaren 22-åring måste vara mer påläst än någon i exempelvis mina föräldrars generation för att tas på allvar; på grund av min uppväxt inom trosrörelsen måste vara mer påläst än någon från något mer "nyanserat" sammanhang (som... EFK?) för att tas på allvar. Nu protesterar vissa säkert - "så är det inte aaalls!" - men det förändrar ju inte att det är det som är min upplevelse.

Och förresten. Trots att jag effektivt indoktrinerats i tänket att "kränkt" är ett löjligt ord som löjliga och uppmärksamhetstörstande människor med anknytning till RFSL använder när de inte fått grovhångla på krogen så känner jag mig faktiskt lite kränkt när någon kallar mig "gumman" - även om det är mina föräldrar som säger det högst kärleksfullt. Dessutom är jag totalt hopplös på att prata med folk, även om jag faktiskt vill. Senast ikväll borde jag ha gått på en grej i en kyrka i stan, men fegade ur för det är ju så himla jobbigt att prata med människor jag inte känner.

Jag tror inte att jag kan nånting, även om vänner och familjemedlemmar och lärare påstår att jag gör det. Jag tror inte att mina tankar är det minsta intressanta för nån annan än typ... mig. Och så tror jag, precis som en löjligt stor del av alla flickor/tjejer/kvinnor i den här världen, att mitt värde på nåt sätt avgörs av hur jag ser ut. 

Ända sen jag blev kristen har det vanligaste ordet i mina böner varit "förlåt". I många långa perioder har mina bönestunder uteslutande bestått av det ordet. Inget "tack", ibland något "hjälp" och alldeles för sällan "alltså, du är så himla bra, Gud!" Hur har Gud tillåtit mig att vara så fruktansvärt självupptagen att det enda jag sagt till honom är att jag är så himla dålig? Som om det inte fanns viktigare saker att prata med kungars Kung och herrars Herre om. Som hur man tar ner himlen till jorden, till exempel.

Allt det här är ju bara så himla dumt. Och ännu dummare är all energi jag lagt ner på att dölja det. Energi jag kunnat lägga på andra, vettigare saker. Så nu lägger jag korten på bordet. Jag har ingen aning om vad jag håller på med! Jag är en fruktansvärt trasig människa. Det tror jag för övrigt att du också är, fast kanske på andra sätt. Men jag tror att vi kan förändra världen ändå, lite grann i alla fall. Och om vi slutar låtsas att vi är så himla hela kanske vi tom kan göra den bättre.

Är det inte konstigt att efter att jag börjat erkänna det här för mig själv och andra har jag också blivit mer kapabel att se allt det jag är bra på? Är det inte konstigt att när jag slutar dölja hur trasig jag är kan också allt det hela komma fram? Genom att erkänna hur förstörd jag är inser jag hur mycket potential jag har.