Varför det är så lockande att sjunka

I förra inlägget skrev jag att jag funderar på att söka mig tillbaks till den där Gudsnärvaron jag levde i en bit bakåt i tiden. Och även om det är något jag verkligen vill så är det liksom inte bara att vilja och göra. Det handlar inte om att vid ett tillfälle göra ett val och utföra en handling. Att bara hugga tag i Gud och slänga bort allt det andra är inte en engångsgrej utan något som pågår under lång tid med mycket blod, svett och tårar. "Även idag vill jag följa Dig." Därför blir det näst intill omöjligt i praktiken. Det är inte ett projekt som tar en månads halvtidsarbete. Faktiskt kräver det ganska många års övertidsarbete - och då blir det ändå aldrig klart, även om man mot förmodan skulle lyckas med att aldrig göra några misstag. 

Jag skrev i förra inlägget att jag brukade gå på vatten. Göra sånt jag egentligen inte hade någon kvalifikation för, och ändå gick det. Tja, utöver detta var det också den jobbigaste tiden i mitt liv. Jag har aldrig så desperat velat hoppa av något som när jag teamade. Jag längtade så fruktansvärt mycket efter att det året skulle ta slut. Det är lätt att såhär i efterhand romantisera och tycka att allt var så himla bra då. Det var det inte. Det var skitjobbigt. Ofta ville jag bara lägga mig ner och ge upp.

Alltså, det är klart att det var fantastiskt och utvecklande och jag hade en himla massa lyckliga ögonblick och älskade den församlingen något otroligt. Och det är klart att det var värt det. Av någon mystisk anledning är allt jobbigt jag går igenom värt det när jag väl kommer ut på andra sidan. Men det där jobbiga som var så värt det och lärde mig så mycket förklarar också varför jag så mycket hellre bara ligger kvar här och drunknar. 

Så det jag gör just nu är helt enkelt att jag försöker hitta sätt att kommunicera med Gud och plöja igenom all den där skiten utan att... tja, ge upp efter en kvart. Det är svårt och kräver enorma mängder kreativitet - mängder jag knappt vågar tro att jag besitter - men jag är hoppfull. I alla fall ibland. Och så är jag mer rädd för likgiltighet än smärta, det talar nog till min fördel.