Dehumanisering

Var i Stockholm i helgen. Bland annat. Trevligt, men också jobbigt på sina sätt. En av de jobbiga sakerna var att se människor som tiggde. Det är alltid jobbigt, man vet inte riktigt hur man ska bete sig. Men det som slog mig var att många av dem satt på knä med handflatorna emot varandra i sant underordnande anda. Som om varenda bortskämd medelklassvensk som gick förbi var någon sorts kunglighet man måste blidka. 

Så vidrigt.

Så förnedrande.

Och dessutom bygger hela skiten på en lögn. Jag ville bara gå fram till dem, ta tag i deras händer och slita upp dem från marken. 

Sträck på dig! Stå upp sa jag!

Du står inte lägre än jag. 

Du är inte mindre värd än den där översminkade tjejen med märkeskläder och skyhöga klackar. 

Du är inte mindre begåvad än den där framgångsrika affärsmannen. 

Och du är troligtvis inte mer trasig än någon av oss heller...
Du är en människa skapad i Guds avbild - så sträck på dig för sjutton! 

Men kan man göra det? Det kan man ju inte. Ställa till världens scen där mitt på drottninggatan, som om man var nån sorts Jesus i templet. Eller? Vi ska ju vara Jesu händer och fötter. Skulle inte Jesu händer dra upp människor ur deras förnedring? Skulle inte Jesu blick möta deras med värme och respekt? Skulle inte Jesu mun tala om för dem hur värdefulla de är, hur mycket de har att komma med? Jesus skulle inte vara rädd att ställa till en scen. Han gjorde det på regelbunden basis. Varför har jag såna problem med det? Varför är jag så himla beroende av att vara accepterad av... ja, vem egentligen?

Rambling. Stopping.