Ännu mer dumheter

Något jag tror är en villfarelse är att de som inte har tillräckligt, rent materiellt, är någon slags offer som vi rika västerlänningar ska tycka synd om och betrakta som vårt välgörenhetsprojekt. Missförstå mig rätt, det är vårat ansvar att hjälpa dem på alla sätt vi kan. Men att se det som att de är sjuka och vi har medicin är ett misstag. Eftersom vi fortfarande känner behov av att leva på ett sätt som tar död på vår nästa (dvs, välgörenhetsorganisationer behövs fortfarande, trots att vi skulle kunna utrota fattigdomen på nolltid om vi bara ville) måste jag dra slutsatsen att vi är otroligt trasiga och desillusionerade vi med.

Vi människor är individer, men vi är också beroende av varandra. När någon lider brist på något område - vilket som helst - så är det vårat ansvar att göra vad vi kan för att möta det behovet. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, ni vet. Men något vi måste inse är att vi alla är fruktansvärt trasiga. Jag är det iaf. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om några av de som är bäst lämpade att hjälpa mig med det är såna människor som vi betraktar som "välgörenhetsobjekt" och "offer".

Alla har brister och sår. Men alla har också något att komma med. Vi kan inte leva i tron att vi, de rika, har alla svar och de, de fattiga, desperat behöver vår hjälp. Vi behöver deras hjälp också. Vi behöver varandra, hela bunten.


Dock kommer vi ju aldrig kunna upptäcka det om vi låter dessa dyrbara människor svälta ihjäl, och dö pga smutsigt vatten... so get to work!