Svensk inkonsekvens

Sommar 2010: Partiet Feministiskt Initiativ bränner under Almedalsveckan upp 100.000 kr som en manifestation för att belysa en oacceptabel orättvisa. Över hela landet skriker folk ut sin vrede över detta oacceptabla sätt att hantera pengar. Bara bränna upp pengar när människor har det svårt? När man kunnat skänka summan till fattiga ensamstående mammor istället? Tvi vale!

Vinter 2010: Privatpersoner, organisationer och jag vet inte allt bränner upp betydligt större summor än 100.000 (försökte förgäves hitta uppgifter om den exakta summa, men jag gav upp) för att det är fint och traditionsenligt att göra det när ett år tar slut och ett nytt börjar. Ytterst få människor protesterar mot detta oacceptabla sätt att hantera pengar. Bara bränna upp pengar när människor har det svårt? När man kunnat skänka summan till fattiga ensamstående mammor istället? Jomenvisst!

Gott nytt år.

Uppdatering 6/1!

Henrik informerar i kommentarsfältet: "1 miljard räknar man med att fyrverkerierna kostar landet varje år. Då är inköp, skador och bränder medräknade."

Minnesförlust

Det förundrar mig att jag kan ha så dåligt minne. Och så lite kontakt med mig själv. Min egen vilja. Jag menar, om det är något jag (i egenskap av ung och dum snorvalp uppvuxen i ett löjligt narcissistiskt samhälle) borde ha koll på så är det ju vad jag själv vill.

Men det är klart. Det är skillnad på vad man vill och vad man vill.

Sånt hon som skriver den här bloggen känner sig träffad av

"Jag skriver inte för att tala om vad som är rätt.

Att jag tycker att jag har rätt - det är självklart att jag tycker att jag har rätt, men jag har inte rätt.

Orsaken till att allt som passerar mig måste komma ut i form av egenrättfärdiga ord känner jag inte till."

- Bodil Malmsten

Det obligatoriska God Jul-inlägget

Eftersom jag är som jag är och gör det jag gör tänker jag önska er god jul med två finfina julsånger.

Den första är MercyMe's helt enastående version av Little Drummer Boy. Aldrig annars tänker jag på texten i den låten, men när jag lyssnar på denna så tänker jag faktiskt på vad den handlar om. Och de som diskuterat musik med mig förr vet att när jag lyssnar på musik lyssnar jag lika mycket på texten som själva musiken. Med andra ord lyssnar jag aldrig på den här låten när jag hör den annars... hm, ska sluta snurra in mig själv i det här nu.

Den andra är Have Yourself A Merry Little Christmas. En sådan där jullåt som jag vanligtvis undviker för att den mest är sentimental och sockersöt. Men när Gavin Mikhail gör den så måste jag älska den. Bara för att det är han. Dock kan ni hoppa över prat-delen på slutet, om ni inte känner för att lyssna på en ganska okänd musiker göra reklam för... sig själv.

Nu ska jag sova, så att jag orkar gå upp till gudstjänsten vi ska på imorgon (ehm.. idag). Jag är taggad! En aktivitet som inte kretsar kring materialism, frosseri eller TV-tittande - på julafton! Astonishing.

God Jul!

Nyheter som inte är nyheter

Jag borde väl inte kommentera Patrik Lindenfors och Christer Sturmarks banbrytande historieforskning. Mest för att det inlägget i debatten redan fått tillräckligt mycket uppmärksamhet. Men jag tycker att det är så fruktansvärt roligt, så jag trotsar bättre vetande och kommenterar ändå.

Man konstaterar inledningsvis att man inte vet när Jesus föddes, att man innan Roms kristnande (om man nu kan påstå att det Konstantin införde hade något alls med Jesu lära att göra) firade Jesu födelse vid diverse olika tider under året samt att man redan firade Saturnalia-festivalen i december sedan tidigare - en högtid man alltså kidnappade och gjorde om till ett firande av Jesu födelsedag. Jaha. Och ett vanligt sätt att fira jul i dagens Sverige är att äta julbord och se på Kalle Anka. Varför den upphetsade tonen?

"Den här bakgrunden är väl känd bland kyrkohistoriker - all information ovan är hämtad ur den Katolska encyklopedin. Men det är ingenting man informerar sina församlingar om."

Till att börja med är jag tveksam till formuleringen. Exakt vem är det som inte informerar församlingarna om detta? Hur kommer det sig då att det inte förekom en enda uppgift i hela texten som jag inte redan kände till? För övrigt har jag inte under hela mitt liv (vad jag minns) mött en kristen människa äldre än 11 år som påstått att Jesus föddes 25 december. Och exakt när är det humanisterna tycker att församlingarna ska undervisa om detta? Jag är tveksam till att det skulle vara ett trivsamt sätt att inleda en julotta på. "Ja, nu föddes ju inte Jesus 25 december, och hela den här högtiden är kidnappad från hedniska traditioner, men vi är ändå samlade här denna morgon för att..."

Sedan poängterar man att dagens julfirande är ett hopplock av diverse olika saker. Exempelvis att tomten är en hybrid av ett helgon, gårdstomtarna och en Coca-Cola-reklam. Nähä? Det var ungefär vad jag fick lära mig på SO:n i mellanstadiet också. Vad är det ni vill ha sagt som inte alla redan vet?

Jag har lite svårt att förstå vad det är man tycker är så fantastiskt nytt med det hela. Varför man tycker att denna information absolut måste ut - nu, nu, nu! De flesta människor jag känner (ok, har intelligenta samtal med någon gång då och då) är redan löjligt medvetna om detta. Antingen är humanisterna sjukt desperata efter att klanka ner på kyrkan eller så är de sjukt oinsatta, eftersom de tycker att detta har tillräckligt med nyhetsvärde för att hamna på SvDs opinionssidor... (definierat som "goda nyheter" - är humanisterna medvetna om hur politiskt laddad den termen är förresten? det verkar ju inte riktigt så, med tanke på hur slarvigt de använder den..)

Fast det är förstås inte varje dag man läser en text av Christer Sturmark och konstaterar att hans slutsats är typ samma sak man själv påpekat i flera år - nämligen att det som egentligen firas under julen nuförtiden inte har ett skit med Jesus att göra. Go figure.

Vem jag vill vara

Det är lätt att tappa fokus. Att glömma bort varför man gör saker. Vem man vill vara. Jag vill att mitt liv ska kretsa så pass runt Jesus att inget annat har någon betydelse annat än i Honom. Jag vill att musik, jobb, studier, den här bloggen och allt i mitt liv ska andas så mycket Gud att jag själv hamnar i skymundan. Egentligen är det vad jag vill, vad jag längtar efter. Men när man lever i en fallen värld måste man kämpa för att inte ytviljan ska kväva djupviljan. Det är lätt att gå vilse.

Videorna här nedan påminner mig om det där. Vem jag vill vara. Vad jag vill göra. Vad jag vill motiveras av. Vilket avtryck jag vill lämna. Bara Jesus.

Dagens klok-ord

Ni vet den där boken jag tipsade om för inte så länge sen? Den som Henrik Steen skrivit om lärjungaskap? Här kommer en till skön tanke från den:

"Tänk om det inte är det tråkigaste och värsta man kan tänka sig, att bry sig om världen? Tänk om du blivit lurad? Att det egentligen är tråkigt i längden att sitta framför din Full-HD LED-TV med senaste BlueRay-filmen? Det kanske är tråkigt att satsa allt på sin egen karriär och offra allt för att bli stans bästa programmerare/florist/revisor/vad du vill? Det kanske inte alls är så kul att få stans finaste villa med swimmingpool, jacuzzi och öppen spis?

Varför?

För att det är ganska så meningslöst!"

Preach it, brotha'! Och nu klippte jag ju av mitt i det spännande. Men om du vill veta vad du ska göra av ditt liv, vad som inte alls är meningslöst utan i allra högsta grad meningsfullt - då kan du ta och plocka fram närmsta bibel. Den kan säkert behöva dammas av lite i alla fall.

"God jul"!?

Fick just via IMäI veta att det ska tvångsutvisas flyktingar till Irak imorgon. Människor som lämnat in begäran om inhibition, alltså uppskjuten avvisning, till Europadomstolen. Men eftersom Europadomstolen är överhopad med arbete tar Sverige tillfället i akt att utvisa en hög flyktingar innan de hinner få besked. Det gäller att ligga i medan tillfälle finns!

Asylgruppen Lund, IMäI och Irakiska Asylkommittén har gått ut med ett pressmeddelande där de kräver att "den här avvisningen och framtida avvisningar till Irak stoppas tills Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter hunnit utreda säkerhetsläget i Irak".

På IMäIs hemsida kan man också läsa:

"I pressmeddelandet berättas att det bland de som ska deporteras finns en irakisk man som lämnar efter sig sin flickvän som är svensk medborgare med en fem månaders son, en irakisk man som lämnar efter sig sin fru, också hon svensk medborgare, gravid i åttonde månaden samt en irakisk man som även han lämnar efter sig sin gravida fru som har permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Dessa tre män kommer från Bagdad, Kirkuk och Ninewa. Områden som UNHCR å det bestämdaste avråder att flyktingar återsänds till. Några av de områden som även Migrationsverket är medvetna om är farliga områden att avvisas till, Enligt Carl Bexelius."

Att jag är sjukt emot att man skickar människor till livsfarliga ställen i största allmänhet borde jag inte behöva nämna vid det här laget. Inte heller att jag tycker att det är rent ut sagt vidrigt att splittra familjer på det sättet. Ok att någon får lämna sin flickvän - men fru och barn? Och borde inte exemplen ovan strida mot barnkonventionen (som Sverige tydligen ska ha skrivit under)? Jag menar, "Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet". Rimligtvis borde det röra barnet att man utvisar dess pappa till ett land i krig, eller? I alla fall skulle jag tycka det om det var min pappa som utvisades...

Jag finner det mer och mer ironiskt när jag hör svenska politiker tala om mänskliga rättigheter. Ännu mer ironiskt blir det när man tänker på att många av dem som beslutar om deportationerna alldeles, alldeles snart ska fira en stor högtid som hävdas vara till minne av ett flyktingbarn (tro dock inte att det faktiskt är Jesus man firar under julen... det är bara något folk påstår).

"Solidaritet är väl bara ett fint ord utan någon som helst innebörd, visst var det så?"

Julen är här...

Snart i alla fall. Pga. detta och eftersom jag går en musiklinje och därmed sjunger julsånger dygnet runt i dessa dagar (och för att jag vill i största allmänhet) tänkte jag tipsa om lite bra julmusik. Det finns ju så mycket skit på den fronten så man blir alldeles trött bara av att tänka på all smörsång och osmakligt inlagda bjällror (iaf blir jag det). Here it goes - enjoy!

Viktigast av allt: MercyMe's julskiva Christmas Sessions. Min absoluta favorit under julen. Galet sköna arr på de gamla vanliga låtarna som finns på typ alla julskivor. Helt underbara versioner av Little Drummer Boy och God Rest Ye Merry Gentlemen. Finns inte på Spotify (förutom den här låten), så den måste ni helt enkelt införskaffa på något sätt ni finner lämpligt.

En annan anmärkningsvärt bra julplatta är Peace on Earth av Casting Crowns. Gillar namnet skarpt, det liksom andas evangelium. Hosianna, fast på riktigt (dvs. den mysiga julavslutningskänslan har ersatts av en längtan efter Guds rike). Plattans absolut starkaste spår är utan tvekan den nya tappningen på I Heard the Bells on Christmas Day, där julens budskap kommer fram hundra gånger mer effektivt än på samtliga andra julskivor jag lyssnat på i mitt liv. Den texten är verkligen sjukt bra, men det har man ju aldrig tänkt på förut... Vet inte riktigt hur många gånger man måste lyssna på den låten innan man tröttnar, men det är nog en del, eftersom jag fortfarande inte tröttnat (lyssnade på den hela förra julen, och har hunnit med ganska många lyssningar de senaste veckorna..).

Årets nykomling på min lista över bra julmusik är Terese Fredenwalls låt Hey Jesus. Också en sådan där sång som verkligen målar upp evangeliet för en. Finns att ladda ner gratis på hennes hemsida. Mmm!

Mina favorit-jullåtar i allmänhet är God Rest Ye Merry Gentlemen, Mary Did You Know? och Oh Holy Night. Sen kan man ju inte förneka att Sofia Karlsson gör Gläns Över Sjö och Strand vansinnigt bra.

En väldig massa Spotify-länkar i det här inlägget... så kan det gå. Har ni fler tips? Shoot!

"As long as war is regarded as wicked, it will always have its fascination.

When it is looked upon as vulgar, it will cease to be popular."

- Oscar Wilde

Come what may

För er som inte vet det så går jag en musiklinje på folkhögskola. Då och då har vi musikcaféer här på skolan och på vårt förra café sjöng jag den här låten. Better Than av John Butler Trio. Jag gillar den starkt. Kanske för att jag behöver budskapet så mycket. Det låter lite som något Jesus skulle säga. Ni vet, "oroa er inte för morgondagen, det ordnar sig, se på liljorna, se på fåglarna... var dag har nog av sin egen plåga, så lev här och nu istället för att ödsla tid på att oroa er för framtiden." Helt rätt.

"All I know is sometimes things can be hard

but you should know by now they come and they go.

So why, oh, why do I look to the other side?

'Cause I know the grass is greener but just as hard to mow.."

Att leva evangelium om Riket

"For the Gospel writers and early believers, Jesus' resurrection meant everything. Why? It meant that the Romans failed to exercise power over him through death. This was the euangelion. Jesus' resurrection was the ultimate protest. For people who heard the euangelion of Ceasar's victories, to hear of a victory not over the Roman military but over death dealt by the Romans, the new euangelion would, by it's very nature, implicate Ceasar's powerlessness."

- Ben Adam

In light of this, varför försöker vi få in så många kristna politiker (vad nu det ska betyda för något) som möjligt i riksdagen? Vad spelar det för roll? Om Jesus är min Herre och inte staten, spelar det egentligen någon roll vad staten säger? Om Guds rike är mitt hemland och inte Sverige, spelar det mig så stor roll vad Sveriges lag säger?

Och med detta menar jag inte att vi inte ska följa lagen. Jag menar att enda anledningen till att vi ska följa lagen i detta fallna land är att vår Kung säger att vi som Hans ambassadörer här ska sköta oss, som de gäster vi är. Så kan vi ge staten värdelösa mynt och ge det som betyder något på riktigt till Honom som är värd allt, Matt 22:17-21 (inte som att pengar inte någonsin betyder något, men antagligen borde de inte göra det för dig som läser... helt enkelt därför att du inte lever farligt nära att dö av svält). Undantaget när lojaliteten till Kungen per definition innebär aktivt motstånd, såklart (konstigt att man ens ska behöva skriva ut det).

Kanske är det av den här anledningen jag är så intresserad av invandrarfrågor? För att jag är född och uppvuxen i ett land som inte är mitt hem.

Here we go again

Jag har de senaste åren vid ungefär den här tiden skrivit blogginlägg som varit tämligen skeptiska till julen. Den skepticismen håller jag bestämt fast vid. I alla fall om man hävdar att julen firas till minne av Jesu födelse. Det känns liksom lite bakvänt att trycka i sig så mycket fläsk(!)kött och godis man kan utan att spy och överösa redan bortskämda barn (stora som små) med onödiga grejer för att minnas en judisk man som levde så enkelt det gick och uppmuntrade de rika att sälja allt de ägde och ge det till de fattiga. Jag får liksom en svag känsla av att det kan vara något vi har missat...

Jag får helt enkelt inte ihop den där snickarsonen från Nasaret med västerländsk kapitalism, stress och allmänt frosseri. Om vi verkligen firade julen till Jesu åminnelse skulle vi knappast låsa in oss med våra (biologiska) familjer och på sin höjd skicka "God Jul!"-sms till andra. Tvärtom tror jag vi skulle ägna den dagen åt att göra just sånt som Jesus gjorde. Typ hänga med hemlösa, eller hjälpa flyktingbarn med matteläxan. Eller?

Men jag ska vara ärlig. Jag gillar julen. Jag gillar stäm-sång om stall och halm och stjärnor. Jag gillar tända ljus. Jag gillar Karl-Bertil Jonssons sköna twist på civil olydnad (det enda som är värt att se på TV under jul, för övrigt). Jag gillar att samla människor och bara umgås. Det jag inte gillar är julhets, gardiner som ska bytas, tomtar ÖVERALLT (jag har en personlig teori om att det är jultomten som är antikrist... eller åtminstone den falske profeten), onödiga julklappsinköp (för hur många barn i det här landet behöver faktiskt 2 miljoner fler plastleksaker?) och hemska julsånger om snö, mistlar, önskelistor och annan skit. Huvva!

Prioriteringar

Den senaste tiden har jag i mindre och mindre grad påpekat att andra människors handlingar är synd. Knappt ens velat erkänna att det är synd. Mest är det sånt jag för några år sedan skulle gnällt om utan att tveka. Typ homosexualitet, abort, fylle-sex med totala främlingar på festival... (intressant att alla dessa hade med sex att göra... hmm) Ni vet, sånt där "oförlåtligt" jag själv inte håller på med. Delvis grundar det sig i att jag insett att jag hellre vill föra krig mot min egen synd än andras. De får helt enkelt slåss mot sin synd själva och vill de ha min hjälp är de fria att be om den. Jag hjälper gladeligen till om jag kan, men jag tänker inte tvinga på folk åsikter de inte vill höra. Jag har nog med att rensa upp i min egen sörja.

Jag har blivit så sjukt trött på kristna ord, kristen fördömelse. Kristen självrättfärdighet. Typ, "men jag har ju inte sex med någon alls, eftersom jag inte är gift med någon alls, och man ska inte ha sex utanför äktenskapet - alltså måste Gud ha överseende med att jag inte hjälpte den där hemlösa snubben jag såg häromdagen". Inte för att någon säger så rakt ut, men ibland känns det som att många tänker så undermedvetet. Vi verkar ha fått för oss att sexuell omoral är det värsta som finns, och att likgiltighet inför andra människors lidande inte är riktigt lika illa. Det är därför jag inte orkar med att klaga över homosexualitet och aborter längre. Jag har blivit så trött på tjatet (inom vissa grupper) om dessa synder att jag vill att någon ska övertyga mig om att homosexualitet visst är helt ok enligt grundtexten (dålig inställning, jag vet...).

Det är så mycket klagomål över vissa synder. Ramaskri när staten kommer fram till att man får gifta sig med vem man vill. Samtidigt som man totalt ignorerar (förlåt, kontextualiserar) alla bibelord om att sälja allt och följa Jesus (istället köper man en ny platt-TV, äter en god bit oxfilé och shoppar loss på mellandagsrean.. och för ett tag sedan skulle jag precis här ha skrivit "inte för att det nödvändigtvis är något fel med platt-TV och oxfilé" men jag har kommit till en punkt där jag faktiskt inte kan skriva det längre.. jag är nämligen inte alls så säker som jag var på att platt-TV inte är ett påfund direkt från helvetets avgrund). Vi predikar helt enkelt en himla massa emot de synder vi själva inte begår, och sen hoppar vi snabbt förbi de där som bränner till lite i våra egna hjärtan.

Jag undrar helt enkelt om inte svensk frikyrka till lite för stor del består av människor som hoppfullt kommit till Jesus, velat följa, fått svaret "sälj allt, kom och följ mig!" och istället för att gå bedrövade därifrån (Luk 18:18-25) över-kontextualiserat det och nu följer en egentillverkad plastdocka som man kallar Jesus. Fast mest är jag ganska bedrövad över att det är precis det jag har gjort.

Men samtidigt som jag tar avstånd ifrån det där diket jag legat i förut är jag lite rädd för att jag istället helt enkelt håller på att ramla över i ett annat dike. Där allt handlar om avståndstagande från rådande maktstrukturer snarare än lojalitet till en ny maktstruktur (dvs. Jesus är Herre). Där man snarare tillber solidaritet än kungars Kung och herrars Herre. Där man bara lever med en annan lagiskhet. Och jag vill inte hamna där heller (även om jag i nuläget föredrar det diket framför det förra). Jag vill inte gå från att vara inkörd på några sakfrågor till att vara inkörd på några andra sakfrågor. Jag vill vara inkörd på Jesus Kristus. Sakfrågorna är absolut viktiga, men de är underordnade Honom vars namn står över alla namn.