Gud är god, och bra, och allt det där. Men hur i hela fridens namn gör man för att uppleva det och förvandlas av det? Det är en viktig fråga som cirkulerar i min hjärna just nu.
"I get so thirsty trying to find Your presence, that I forget to stop and take a drink. All the while You are right there wanting to pour Your healing water over me."
Den här tjejen är en av mina nya musikaliska hjältar. Nataly Dawn. Lyssnar sönder just nu. Totalt. Hon är mycket värdig att lyssnas sönder nämligen. Anser jag, med flera. Hon och hennes pojkvän Jack skapar även musik under namnet Pomplamoose. Very good indeed.
Det finns så mycket skit! Så mycket äcklig sörja som bara vill ta över våra liv! Och vet ni vad det värsta är? Att det LYCKAS!! Varenda sketans dag lyckas eländet ta över våra sinnen. Gudlösheten. De vidriga begären. Självtillräckligheten. Stoltheten. Den falska ödmjukheten. Självföraktet. SYNDEN.
Varje dag hårdnar hjärtan. Hjärtan som påstår sig vara mjuka och mottagliga för Hans Ande. Varje dag kallnar hjärtan. Hjärtan som påstår sig brinna för Honom. Varje dag dör hjärtan. Hjärtan som påstår si vara bebodda av Livet Självt. (och nej, jag syftar inte på att de slutar slå - vissa av dem slår mer)
Hur många gånger ska vi behöva luras? Hur många krossade hjärtan ska det kosta? Hur många infekterade sår ska Han behöva tvätta? När ska vi få nog? När ska vi bryta kontakten med våra älskare och hålla oss till den vi sa "ja" till? När ska vi låsa den dörren och slänga bort nyckeln i ett bottenlöst hav av glömska? När ska nog vara nog? Va?
När ska vi inse att nåden inte alls var gratis? Den kostade! Den kostade ALLT - den kostade Hans LIV!
När ska vi inse att kärlek inte är att sjunga "åh, vad jag älskar dig" under gudstjänsten söndag förmiddag? När ska vi fatta att det är våra liv, vår tillbedjan vi slänger bort? Vi gör inte nåden större genom vår synd, apati och totala ansvarslöshet - vi kastar bort den, stampar på den.
på 1600-talet i Japan tvingades kristna avsäga sig sin tro genom att stampa på ett kors - annars dog de. Vad vi inte inser är att de flesta av oss gör precis det varje dag genom vår livsstil. Jag menar inte att man inte kan göra misstag - det är vår attityd som stinker. Hur mycket ångrar vi våra synder egentligen? Bibeln säger att vi ska hata synden, fly den - men så många av oss älskar den, ger oss till den gång på gång på gång. All in the name of grace.
Men nåden funkar inte så. Den fostrar till renhet och efterföljelse. Den får oss att se hur avskyvärd synden verkligen är.
Åkte spontant på musikgudstjänst idag. Så bra! Gud har verkligen lagt ner sjuka gåvor i oss människor. Det var ett gift par från Flen som stod för lovsång och diverse små appeller emellanåt. Riktigt sköna människor. Var gött att få tillbe Gud lite mer som jag är van vid.
Nu sitter jag här i soffan med min personliga lovsångsledare - youtube. Har lyssnat på den här sången snart tio gånger säkert. Texten är så där fantastiskt stark, man kan nästan ta på den Gudslängtan den uttrycker. Gud, jag vill ha mer!
Jag kan ärligt säga att jag var riktigt otaggad innan vi åkte. Men när vi väl var där var det fantastiskt bra (även om jag kanske ska tillägga att bara det faktum att det var människor överallt gjorde det till en högst nyttig vecka för min del).
Det finns mycket som kan sägas om döden. Och livet. Men jag tycker Paulus sammanfattar det rätt bra i Filipperbrevet 1:21; "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." Löjligt provocerande.
Gud ge mig mer av den andan! Häll ut mer av Din kärlek och nåd över mig, så att jag kan längta efter och älska Dig mer. Låt mig bli helt beroende av Dig, Din närvaro i mitt liv. Märk mig - så att jag faller ihop i en gråtande hög när jag vänder Dig ryggen, förlorar andningsförmågan när Din helige Ande trängs ut i utkanten av min tillvaro. Du har redan börjat förvandla mitt liv, det är ibland på väg åt rätt håll, men så ofta vänder jag och springer bort... Ha tålamod med mig, det vet jag att Du har. Forma mig mer och mer till Din avbild. Tala Herre, låt mig få höra Din röst...
Jag har hela min uppväxt fått höra klyschornas klyscha: ”Jesus älskar dig.” Fint, eller hur? Jesus älskar mig. Jesus älskar mig. Jesus älskar mig.
Detta borde ju ge mig en viss trygghet och en viss känsla av värde. Efter att ha hört det så idiotiskt många gånger tycker man ju att det skulle ha gått in ordentligt vid det här laget. Och visst har det gått in. I teorin. Men ni vet, det är skillnad på att veta att man är älskad av universums Skapare och att veta att man är älskad av universums Skapare. I mitt fall är det första alternativet som gäller. Dvs. jag vet rent intellektuellt att jag är älskad.
Men grejen är att när jag läser Bibeln har jag inga som helst problem med att ta in när Gud liknar sitt folk vid en hora. Jag har inga svårigheter alls med domedagsprofeter och helvetet. Det är när det kommer till himlen det blir problematiskt. När det står saker som ”Gud älskade ju människorna så mycket att Han gav dem sin ende Son, för att de som tror på Honom inte ska gå förlorade utan ha evigt liv” (Joh 3:16 Nya Levande Bibeln) hänger jag inte riktigt med hela vägen.
Den här tanken med att Gud skulle vilja ha med mig att göra är faktiskt ganska absurd. Trots att det skulle vara väldigt konstigt att Gud skulle ha skapat mig av någon annan anledning än att Han ville att jag skulle finnas, så har jag ändå ganska svårt att acceptera det på en djupare nivå än en rent intellektuell.
Förra året gick jag en bibelskola. Det mest fantastiska året i mitt liv. Otroligt utmanande, lärorikt och livsförvandlande. En av våra lärare slog under året in detta påstående i oss:
"Lovsång levs alltid och sjungs ibland."
Vem säger ditt liv att din gud är? Om lovsång inte bara är fina (eller fruktansvärda) sånger som vi sjunger i kyrkorna på söndag förmiddag eller fredag kväll, vem (eller vad) är det du lovsjunger med ditt liv? Vem får äran? Vad lever du för?
Är du nöjd med svaret på den frågan, eller skulle du önska att du tillbad en annan gud?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det verkar vara i princip omöjligt att stanna kvar i Guds närhet kontinuerligt. Visst, man kan ha några timmars intim kärleksförklaring. Och visst, man kan ha några dagar (typ tre) när relationen funkar någorlunda bra (dvs. jag ignorerar honom inte 90 % av tiden). Men sen skiter det sig. Kraftigt.
Det är otroligt tröttande att hålla på så. Att ständigt springa fram och tillbaka mellan Gud och världen. "Nej förresten, jag tror jag vill dit." "Nej, nej! Jag ångrar mig! Gud, jag vill nog ha Dig i alla fall." Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så mycket som pockar på ens uppmärksamhet.
Det funkar inte. Gud ska inte vara någon jag springer till ibland, när jag tröttnar på apatin och meningslösheten utan Honom. Han ska vara mitt allt - allt!
Tänk, Han vill vara med mig! (och dig!) Han vill ha oss, Han vill äga våra hjärtan! Hela våra hjärtan. Han som är kungars Kung och herrars Herre, himlaljusens Fader, Början och Slutet. Han som kallar sig Jag Är. Han älskar oss passionerat och svartsjukt. Han älskar mig passionerat och svartsjukt - och jag springer iväg.
Tänker lite för mycket nu för tiden. Nej förresten, jag tänker inte mer än vanligt, det är bara det att det jag tänker på inte är så uppbyggande. Så jag försöker avleda min uppmärksamhet från dessa tankar genom att exempelvis läsa, göra skolarbete och drunkna i fantastisk musik. Som den i videoklippet nedan (gitarristen är helt sanslös). Har också insett att Erlend Loe är en riktig hejare på att skriva. Det hade jag väl hört talas om innan, men nu har jag kunnat konstatera det själv, efter ett impulsköp på Stockholm Central.
Kämpar med känslor, både befintliga och obefintliga. Det är därför jag tänker för mycket på sånt jag inte ska tänka på. Men sånt där ska tydligen ge sig med tiden om man inte ger upp kampen. Känslor är konstiga saker. Man kan både styra dem och inte styra dem. Knepigt. Och väldigt jobbigt. Men ganska kul också, tillvaron blir lite mer oförutsägbar.
Tänk vad tråkigt det skulle vara om man inte hade känslor. Fast det skulle man inte märka av, förstås.
Det stör mig att det ska vara så svårt att leva i nuet, när det enda man faktiskt kan leva i är just nuet. Inget har någonsin skett vid någon annan tidpunkt än ett nu. Inget har någonsin skett i det förflutna eller framtiden. Allt som sker sker i ett välsignat nu. Ändå lyckas jag leva större delen av mitt liv i framtiden. Eller rättare sagt, en orealistisk bild av framtiden, som aldrig kommer bli verklighet, av den enkla anledningen att bilden av framtiden bygger på att jag är närvarande i nuet då. Och vad säger att jag kommer vara närvarande i nuet i framtiden när jag inte klarar av att vara det nu?
