Ibland undrar man om man har någon sorts personlighetsklyvning. Samtidigt som det enda man verkligen vill är att följa Jesus helhjärtat och ge allt vad man är och har för Guds ära (istället för ens egen ära) så finns den där sketans ytviljan som förstör allt. Gång på gång på gång.
De senaste två åren, då jag först gått bibelskola och sedan teamat i en församlingsplantering, har jag fått lära mig av klokare människor från förr att det finns djupvilja och ytvilja. Djupviljan är det man vill innerst inne. Det där man bestämt sig för. Det som man egentligen vill, på djupet, på riktigt. Ytviljan är vad man känner för just för tillfället. Och inte sällan går dessa viljor rakt emot varandra.
Just nu är det där så fruktansvärt tydligt i mitt liv. Ena sekunden kan jag be till Gud att "jag vill ge Dig allt jag är", för att i nästa förklara krig mot Gud med mina handlingar. Och innan jag hunnit blinka har jag fått dåligt samvete och börjat spela någon lovsång och viska "Jesus, förlåt mig".
Det är frustrerande. Men som så ofta annars finner jag tröst i bibeln.
"Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det jag inte vill, då samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. (...) Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag."
-Rom 7:15-18, 22-25
Jag tänker att om Paulus - PAULUS! - brottades med detta kanske inte jag är ett helt hopplöst fall. Kanske...
Eller jo, det är jag ju. Helt hopplös. Men Han som bar mina synder är inte det, och därför har jag hopp. "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9)
Jag predikade om det där en gång i Ekängen. Synd. Rättfärdighet. Nåd. Utifrån Romarbrevet 3:9-28 (sjuuuukt bra stycke för övrigt). Kanske skulle ta och läsa den. Hur jag nu ska få tid till det... Men som alla kloka människor brukar säga: man får inte tid, man tar sig tid.
"...that I might seek and find my God, my God...
..yet why am I fine with all my singing
and bringing grain in light of Him?"
3 kommentarer:
Har du hört sången Jekyll & Hide? Tips: Youtuba den :)
Sen om man känner att man har problem med att göra Jesu kärlekfulla gärningar kan man alltid be att han ger en ett hjärta av kött istället för ett hjärta av sten (från Jesaja bok någonstans). Så att vårt hjärta kan börja känna och få medlidande och kärlek för vår nästa.
Återigen sjukt intressant läsning! :) Tänker bara på Psykoanalysen; överjaget, jaget och detet när du beskriver om det man känner för att göra, det kroppen säger att den vill göra och sedan vad man borde göra!
Keep up the good work!
/Christian
Craxyknas: Amen syster! Älskar den versen (eller om det är flera..). Förvandlingen tar ganska kraftigt på en dock. Men det är tålamod och åter tålamod som gäller i den här branschen. Och det som tar tid att bygga upp kanske står kvar lite längre än det som bara kommer över en natt också. Får ta och kolla den där låten...
Christian: Haha! Den där psykologin kommer upp hela tiden verkar det som ;) Men ja, det ju lite samma princip. Tack! :)
Skicka en kommentar