På ett sätt är jag glad att alla mina vänner som jag faktiskt känner att jag kan dela saker med bor minst 20 mil bort, att jag inte är i ett förhållande, att jag konstant har för lite pengar och att hela den här grejen kring att vara en del i en fungerande församling är så himla komplicerad.
Det är många saker som gör ont i livet. Sånt som sätter en på prov. Sånt som får en att vilja ge upp. Saker man saknar och tror att man behöver.
Men - om det inte var så skulle det vara ännu svårare att sätta Gud först. Lita på Honom. Om jag faktiskt hade alla de där yttre sakerna jag så ofta tror att jag behöver skulle mina perioder av att inte alls kommunicera med Gud bli så galet många fler och så galet mycket längre.
Och ärligt talat... så lever jag hellre ett liv där jag inte äger en enda pryl, är singel tills jag dör, inte har en enda nära vän men har Gud, än att få hela världen och förlora min själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar