Nytt på nytt

Jahaja. Nyår. Igen. Igen och igen och igen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på hela grejen med nyår. Känns mest som att man använder en (egentligen) ganska vardaglig grej som ursäkt för att festa. Och sen när behöver man en ursäkt för det? Ok, min gymnasie-bitterhet tittar fram, I'm terribly sorry. Not.

Men om jag på något sätt ska låta nyårsandan påverka mig på något sätt så väljer jag nog att bäva lite inför insikten att jag verkligen inte vet någonting.

För ett år sedan var det, som ni kanske kan räkna ut, nyårsafton. Jag hade verkligen ingen aning om vad som skulle hända under detta år då. Så mycket så totalt otippat har inträffat. Det får mig att fundera lite - vad vet jag om vem jag är om ett år? Egentligen? Jag har förändrats galet mycket det senaste året. Och samtidigt galet lite. Om ett år - vilka av mina sidor kommer se brutalt annorlunda ut? Vilka kamper kommer jag ha vunnit? Vilka kommer jag ha förlorat? Och på vilka områden kommer jag fortfarande stå kvar och stampa på precis samma punkt som idag?

För att nu dra denna fundering några steg längre..

Den dag jag dör (oavsett om det är imorgon eller om 60 år), vad kommer svaret på ovanstående (och oh, så många fler) frågor vara? Vem kommer jag vara när jag drar mitt sista andetag? Kommer jag ha frid i hjärtat? Eller kommer jag ha ångest? Kommer mina ögon fyllas av en obeskrivlig glädje när jag förbereder mig för att möta min Älskade öga mot öga? Eller kommer jag med hängande, nederlagsvisst huvud komma inför Honom och mötas av orden "Jag har aldrig känt dig. Gå bort ifrån mig!" (Matt 7:23)

Det är lite läskigt att tänka på. Men så fruktansvärt spännande!

Längtan

"Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: 'Mästare, vilket är det största budet i lagen?' Han svarade: 'Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.'"

- Matt 22:34-40







How do you become passionately in love with the King of heavens?

If it's a battle, where's your sword?

Just nu brottas jag mycket med att glädja mig i Gud och finna all min tillfredsställelse i Honom. Har helt enkelt en tendens att längta efter en massa annat trams mer än efter Honom (eller ok, det kanske inte är trams... det är egentligen ganska bra grejer... men inte högst upp på prio-listan, där har de ingenting att göra). Kämpar en hel del med att lära mig att lita på Gud i allt, släppa taget om alla mina säkerhetslinor. Det är svårt. Sjukt svårt. Trots att jag vet att det kommer att bli så sjukt mycket bättre då. En annan sak jag stör mig på är min oförmåga att rent känslomässigt ångra mina synder. Syndanöden och förkrosselsens lyser med sin frånvaro. Jag säger inte att omvändelse helt hänger på dessa känslor, omvändelse handlar inte om känslor på det sättet. Men de (känslorna alltså) har ändå en roll att spela och skulle verkligen kunna underlätta processen avsevärt genom att... dyka upp.

Om jag ser något ljus i tunneln? Jovars. Jag tror att mitt problem mycket har varit att jag inte läser bibeln ordentligt nu för tiden. Och det märks. Fyller man sig inte med Guds ord är man inte så där väldigt rustad att ta itu med livets alla svårigheter. Har man inte Guds löften att stå på blir det där med förtröstan ett himla svårt kapitel, för att ta ett exempel.

Så dagens (ehum... nattens) tips är: LÄS BIBELN, FÖR SJUTTON!

"Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning."

- 2 Tim 3:16-17

Att "tro" på Gud..

Läste just ett av min kära Linneas blogginlägg - ett utdrag ur boken God doesn't believe in atheists av Ray Comfort. Av någon anledning kom jag att tänka på en grej.

Oftast när man talar om att "tro på Gud" menar man ju, som ni säkert lagt märke till, att tro att det existerar något/någon som man kallar för "Gud". Vanligtvis har denna någon(/något) skapat universum, regerar i evighet mm.. Av en eller annan anledning har man oftast en tendens att likna denna gud mer vid en man än en kvinna, även om många hävdar att varelsen rent tekniskt är "könlös" och har ungefär lika många kvinnliga som manliga sidor. Denna person, eller "kraft", anses ha outsäglig vishet, kunskap och slutledningsförmåga. Dessutom anses "han" ofta vara allsmäktig. Och god, kärleksfull, underbar, vacker... i alla fall i vår del av världen.

Nåja. Till poängen. Det jag kom att tänka på var i alla fall när min kära ungdomsledare Micke en gång påpekade att man oftast syftar på att tro på Guds existens när man talar om att tro på Gud, men att han själv menar något helt annat. När Mikael Hansson säger att han tror på Gud så menar han inte "jag tror att Gud finns" utan "jag tror på Gud". Han vet att Gud finns. Det behöver han inte "tro" på. Han vet att det är så det ligger till.

För tydlighetens skull kan detta jämföras med undertecknads syn på... tja, du kan nog ta i princip vilken politiker på riksnivå som helst. Men vi kan ta Mona Sahlin, bara för att ha ett namn. Jag vet att Mona Sahlin finns, det är ett faktum som jag har levt med hela mitt liv. Jag är fullt och fast övertygad om hennes existens. Däremot tror jag inte särskilt mycket på henne. Hon har inte mitt förtroende. Jag vet att hon som person är ett faktum, men jag litar inte på henne. Jag är inte övertygad om att hon vet vad som är bäst för mig.

Detta kan ställas i stark kontrast till min tro på Gud. Inte i fråga om existens - du kommer aldrig kunna övertyga mig om att Gud inte finns. Han finns, punkt slut, end of discussion. Så är det bara. Kontrasten kommer när vi går vidare till den där andra punkten - jag tror på Gud. Han har mitt förtroende. Han som person är ett faktum - och jag litar på Honom. Jag är fullt och fast övertygad om att Han vet vad som är bäst för mig. Jag tror på Gud.

Den här tanken har stannat hos mig och satt djupa spår i mitt inre. Den har hjälpt mig att se saker på ett nytt sätt. Hoppas den kan hjälpa dig också ;)

Nu är julen över, nu är julen slut... or is it?

Julafton börjar lida mot sitt slut. Sitter på min säng och lyssnar på min favorit-Gavin (och njuuuter). Borde nog ta tag i mitt liv. Det finns saker jag skulle ha gjort för dagar sedan, och som inte ens skulle ta särskilt lång tid. Jag skulle nog hinna med en hel del under återstoden av denna högtidsdag om jag bara gav det en chans. Men det kommer jag inte. Det vet jag - för jag känner mig själv. Så jag sitter kvar på min säng, fortsätter lyssna på Gavin (och njuuuta) och hitta på dåliga ursäkter för att sitta kvar. Typ att jag bara "måste" kolla den bloggen, och den. Kolla upp a, b och kanske c också.

Musik är fantastiskt. Har piano-abstinens. Ska nog ta tag i det där gitarrspelandet när jag kommer tillbaka till Rystad. Onödigt att ha den där gitarren stående hos oss annars.

Ska nog ta och utsätta mig för lite Joshua Harris-visdom nu också, och inte bara avnjuta Gavin Mikhails ljuvliga kreativitet och känsla. Kanske...

GOD JUL!

Nu är det alltså julafton. Igen. Detta oundvikliga måste har tydligen inträffat även i år. Jag hoppas på mycket Jesus och lite, helst ingen (yeah, right..), materialism. Och så hoppas jag att jag tar mig ut på en skön, vit promenad någon gång under dagen. Men det kommer nog inte hända.

För ilningar längsmed ryggraden och ett exempel på vad julkänsla borde betyda se detta.

Jag önskar er alla en glad och härlig dag i gemenskapens tecken och med mycket Karl-Bertil och få ankor (jag syftar då främst på Kalle).

Han älskar

Försöker älska Gud av hela min varelse. Det går sådär. Bara Han kan lära mig att älska. Bara Han kan byta ut mitt stenhjärta mot ett hjärta av kött. Bara Han kan förvandla mig helt och hållet, from the inside out. Ingen annan.


Det är lite läskigt. Att vara så fullkomligt beroende av någon. Jag kan inte ge Honom något Han förtjänar, för det enda jag är kapabel att göra själv är att spotta i Hans ansikte. Ändå väljer Han att älska mig, ta mig tillbaka in i Hans varma famn. Han torkar mina tårar. Han blåser liv i mina drömmar. He is altogether lovely. Sjukt att man inte ska klara av att älska någon som är så som Han...

"While I cast lots for His robe
While I point my bloody finger
He pays debts that I owe
He says 'Father, forgive them'
I used to ask for a sign to believe in
But He never gave me a reason to ever doubt Him"

Äkta?

Har just kommit hem från en runda julshopping i Borlänge. Satt och tänkte lite på en sak i bilen. På Livets ords nyårskonferens 08/09 talade Joakim Lundqvist om att bevara sitt hjärta. En sak han nämnde var hur han stör sig på när folk pratar om "tonårskrisen" - han tycker nämligen att krisen när man kommer upp i åldern 20+ är betydligt värre. I tonåren "har man en grundläggande ärlighet" men när man börjar bli vuxen lär man sig att vara ljum. Du lär dig att "talk the talk" och uppföra dig på ett sätt så att du passar in och verkar vara en passionerad Kristi lärjunge. Plötsligt står inte kampen bara om att leva kristet, utan om att faktiskt göra det med hjärtat.

Jag är nog beredd att hålla med. Jag tycker mig i alla fall märka av detta i mitt eget liv.

När jag var typ 14 visste jag vad jag ville. Sedan kanske jag inte var jättebra på att leva upp till detta jämt, men det hade att göra med att synd fanns inskrivet i mitt DNA. Idag ska jag dessutom slåss mot att jag inte längre vill det jag säger att jag vill. Eller rättare sagt, jag vill, men jag vill det där andra också. Mitt liv går liksom inte ut på att leva för Gud, utan det går ut på det och det och det och det och dessutom att leva för Gud. Inte som att jag inte ville något när jag var 14, men jag visste i alla fall vad jag ville och var ärlig med det. Nu för tiden måste jag verkligen bestämma mig för att vara ärlig. Jag måste aktivt sätta mig ner och utvärdera om jag egentligen vill följa Gud eller om det bara är något jag påstår inför andra.

Det är farligt att lära sig hur saker funkar. Det är farligt att förstå för mycket med huvudet utan att hjärtat får en chans att hänga med. Ärligt talat tror jag Gud blir mer ärad av någon som älskar Honom av hela hjärtat, men inte har någon aning om någonting (typ bibliska principer för ett heligt leverne, så att säga) än Han blir av någon som har koll på allt och gör det, men inte verkligen älskar Honom utan gör allt av någon annan konstig anledning.

Vår sista dans

Just nu lever jag framför datorn. Läser ibland också, och det är ju tur det. Någon enstaka gång händer det faktiskt att jag umgås med min familj också. Helt otroligt. Och så äter jag löjligt lite - jag kommer seriöst ha gått ner hälften av min vikt när lovet är slut.


I alla fall. Jag lever som sagt framför datorn. Spenderar en ohälsosamt stor del av min tid på YouTube. Har kollat på det här klippet pinsamt många gånger de senaste dagarna. Men hon är ju så pinsamt bra.

"jag försöker att strida mot känslan
men den är rädd och den spelar ett spel nu
jag får för mig att jag kan va' kvar
men vet inte hur"

Idag

Lyssnar jag på Jason Upton och Jimmy Needham.
Behöver jag Gud.
Läser jag brev från mig själv.
Ska jag på ungdomssamling i Tunsta.
Önskar jag att jag var lite annorlunda än jag är. I fråga om nitälskan.
Ska jag nog ta och läsa lite John Piper.

Sånt som Emelie ibland ägnar sig åt istället för att göra sånt hon borde/behöver (typ läsa Jesaja)

Tror jag ska ta en obligatorisk promenad i kylan istället......

"Men nu, säger HERREN, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan. Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till HERREN, er Gud."

- Joel 2:12-13

Hur i hela fridens namn gör man det???

Never quit, never drop down

Detta klipp har jag ägnat ganska mycket uppmärksamhet de senaste dagarna. Det är verkligen så starkt. Det är äkta. Det utmanar att ta steg för att komma närmre Gud.


Faktum är att man vill ju (egentligen) leva helt och hållet för Gud. Allt för Honom. Men det är så ruskigt svårt. För man vill ju en hel massa annat också. Så man läser uppbygglig litteratur, lyssnar på utmanande lovsånger och predikningar, gör upp bibelläsningsplaner och gör allt möjligt för att komma till en punkt där man är helt tillgänglig för Gud själv. Men det vill sig inte riktigt. He gånt' nå! Det verkar som att man behöver åka iväg till ett helt annat sammanhang, helt andra människor, helt annan församling, helt annat samhälle, helt andra värderingar - ett helt annat liv. Men det går ju inte heller. I regel.


Det är helt enkelt så att för att något ska hända så måste Gud i sin nåd sträcka sig ner och förvandla mitt hjärta. Gång på gång ber jag Honom: "förvandla mig, gör mig ny, gör mig helt till Din." Och varje gång skriker mitt kött "NEEEEEJ!!!" Men man får fortsätta ändå. Det finns inget annat sätt. Det finns inga genvägar. Det finns bara en väg, och det är en snårig liten stig i en taggig och oförutsägbar skog (som man mer än en gång i timmen tror ska ta livet av en) som man inte har en chans att hitta i på egen hand.


Livet ser helt enkelt ut på ett sånt sätt att för att kunna leva över huvud taget så är man så illa tvungen att lita på Gud i allt. Lägga sin hand i Hans och följa vart Han än går.


Problemet är att det är inte helt lätt att lita på någon man inte känner. Så för att livet någonsin ska bli värt att leva måste man se till att lära känna Gud själv. Det är inte helt lätt i en värld som gjort till sin största uppgift att förhindra just detta. Dessutom tar det ruskigt med tid och energi att lära känna någon.


Överväger att ta tag i det nu. Plocka fram min bibel, mitt block och ha lite ensamtid med kungars Kung. Men eftersom jag känner mig själv kan jag säga att jag mest sannolikt inte kommer att göra det - hur gärna jag än skulle vilja.


Varför skriva ett långt blogginlägg om detta? Tja, inte vet jag. Jag antar att det jag försöker säga är att det kristna livet går inte av sig självt. Det kräver arbete, och hårt sådant. Och ofta kommer man vilja ge upp. Men det är värt det. Man får ta en fajt i taget. För jag tror helt seriöst (och barnsligt och naivt) att varje bön gör skillnad och varje tår torkas av Honom. Jag tror att varje gång jag kommer till Gud så blir Han lite mindre "en gud" och lite mer "min Gud". Jag gör det. Och därför har jag inte gett upp än, även om jag enligt världens sätt att se på saken borde ha gjort det för länge sen.

"Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från vår Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre."
- Rom 8:36-39

"...nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig."

"What actually took place is this: I tried keeping rules and working my head off to please God, and it didn't work. So I quit being a 'law man' so that I could be God's man. Christ's life showed me how, and enabled me to do it. I identified myself completely with Him. Indeed, I have been crucified with Christ. My ego is no longer central. It is no longer important that I appear righteous before you or have your good opinion, and I am no longer driven to impress God. Christ lives in me. The life you see me living is not 'mine', but it is lived by faith in the Son of God, who loved me and gave Himself for me. I am not going to go back on that.

Is it not clear to you that to go back to that old rule-keeping, peer-pleasing religion would be an abondonment of everything personal and free in my relationship with God? I refuse to do that, to repudiate God's grace. If a living relationship with God could come by rule-keeping, then Christ died unnecessarily."

Gal 2:19-21 The Message

Halleluja!! Tänk om vi kunde fatta detta! Så ofta springer vi runt och försöker leva upp till dittan och dattan och tror att det på något sätt kommer att tillfredsställa Gud. "Om jag bara gör det eller det kommer nog Gud att gilla mig, om jag bara ber tillräckligt länge och läser tillräckligt mycket i bibeln varje dag så kommer jag ha förtjänat Hans kärlek." OFTA!! Vi kan inte göra någonting. INTE NÅGONTING!!! Gud är så otroligt, ofantligt, obeskrivligt, fantastiskt, underbart god mot oss. Bara det faktum att Han låter oss existera är ett enormt bevis på Hans nåd. Men att Han dessutom skickar sin Son att dö för oss - helt otroligt. Sjukt.

Vi kan inte göra någonting för att förtjäna Hans kärlek. Och det är en otrolig befrielse att inse det. Tänk dig - ingen prestationsångest, ingen press, inga krav. Allt är nåd. Allt är NÅD.

Problemet (eller snarare, ett av alla miljontals problem) med oss kristna är att vi av någon outgrundlig anledning ändå försöker förtjäna Guds kärlek. Vi fortsätter jaga efter vind även i denna fråga. Ja, kristna människor är synnerligen dumma. Vi borde (och ja, jag är ytterst tveksam till att använda det ordet i det här sammanhanget.. ja, faktiskt något sammanhang - but I hope you get my point) istället tänka som Paulus i ovanstående verser.

Gud inbjuder oss att lämna all lagens skit bakom oss och gå in i nåden. Det som man har en tendens att inte gilla med detta alternativ är den lilla detaljen att den kräver att vi dör. Dör från oss själva, vårt ego, vår mänskliga 'vishet', våra själviska begär och det krävs att vi krossar de syndens bojor som binder oss. En livslång uppgift som inkluderar mängder av disciplin, smärta, blod, svett och tårar. Och många långa stunder på knä inför Kungens tron. Men, som Jason Upton uttrycker saken:

"Your thoughts are higher than mine

Your words are deeper than mine

Your love is stronger than mine

This is no sacrifice - here's my life"

Ja, det gör ont. Väldigt ont. Men det är värt det. För Guds ära. För våra egna livs mening. För en förvandlad värld. För livet. För kärleken.

Vit jul??

Som jag har nämnt någon gång tidigare på den här bloggen så är jag inte jätteförtjust i vårt västerländska julfirande av idag. Min åsikt är att det rent ut sagt suger. Hårt.

En av de saker som suger riktigt hårt med svenskt julfirande är alkoholkonsumptionen. Jag menar inte att i varje hem där det tas en öl till maten mår barnen skit. Det finns absolut människor som kan dricka alkohol på ett ansvarsfullt sätt utan att barnen mår dåligt (mina egna kära föräldrar är anmärkningsvärt bra exempel på att det är fullt möjligt). Men jag ser fortfarande inte riktigt poängen med att dricka alkohol i ett Sverige som inte är allmänt känt för att ha en befolkning som är specialiserad på måttligt drickande.

http://www.vitjul.se/

Sånt som Emelie nämner i förbigående innan hon går till sängs

1. Det är väldigt svårt att lita på Gud när man inte är så van att lyssna till Hans röst som man skulle önska (och skulle kunna vara, om man ska vara helt krass). Särskilt svårt blir det när man inte heller har något tålamod och är alldeles för nyfiken.

2. Det är fruktansvärt svårt att veta vad man ska tro om saker när alla säger olika - OCH använder bibelord för att underbygga det. Grundtext-analyser inkluderade. Jag antar att detta innebär att jag är så illa tvungen att plugga teologi i typ tio år.

3. Livet skulle vara mycket roligare (och enklare) om inte de flesta man älskar befann sig på konstiga platser som Addis Abeba, Eskilstuna, Stockholm... och Insjön såklart. Kan inte precis alla ta och bli Östgötar istället? Bara tills i juni? Please, please, please? Nej, kanske inte. Dålig idé. Glöm det.

4. Insåg för drygt ett dygn sedan att Phil Wickham släppt ett nytt album. Den mannen skriver så sanslöst fantastiska texter så man borde verkligen röras till tårar - och skulle antagligen det också om man inte var så fast i ett likgiltighetsträsk (som för övrigt driver mig till vansinne, och har gjort det i månader... börjar bli uppriktigt trött nu).

"These are the hands that built the mountains,

the hands that calm the sea.

These are the arms that hold the heavens

- they are holding you and me.

These are the hands that healed the leper,

pulled the lame up to their feet.

These are the arms that were nailed to a cross

to break our chains and set us free."

Jul?

Ibland undrar man vad julen egentligen är till för. Varför folk fortfarande orkar bry sig. Jag kan ärligt säga att jag är ganska trött på våra svenska jultraditioner. Då får man påminna sig om vad julen egentligen handlar om istället.

"Then rang the bells more loud and deep
God is not dead, nor doth He sleep
The wrong shall fail, the right prevail
With peace on earth, good will to men"

Väntan

Det ska mycket till för att Emelie ska veta vad hon ska göra med sitt liv. Tack Gud för bra undervisning.

Jag måste säga att det är inte helt lätt att vänta på Gud. Det är verkligen det enda vettiga att göra just nu, men ack så svårt. I don't like it.

Nu ska jag befria cyber-space från detta svammel och bege mig till min säng. Imorgon är det nattvardsgudstjänst en våning ner.