Gott nytt?

Känner mig lite lagom trött, funderar på om det blir något av imorgon, längtar efter choklad, läser Narnia så det smäller om det samt önskar att vi skulle äta något annat än fisk till middag.


Jag lever, om än passivt.

Nähä

Det blev visst inget åka av. Bilen startade inte. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den här dagen. Kanske får ta och gå bort till "centrum" en sväng.. Eller bara gå i största allmänhet, jag har ju blivit så dålig på det där med promenader sen Småland drabbade mig. Kanske skulle ta och allmänbilda mig själv lite också? Eller åtminstone agera förebedjare och leta lämpliga utbildningar och praktikplatser. Kanske baka något rent av. Kanske leka musikalisk. Men definitivt boka tågbiljetter tillbaks till Ralle.

Och definitivt hänga med Gud.

Trött...

Natten spenderades på bästa sätt - läsandes C S Lewis oemotståndliga The Horse And His Boy. Så nu har jag på mindre än ett dygn tagit mig igenom en av historiens klockrenaste (är det ett ord?) böcker, direkt efter att ha läst ut föregångaren (The Lion, the Witch and the Wardrobe, som jag spenderat min tid med de senaste dagarna). Fantastisk man, den där mr Lewis...

Så det känns i alla fall som att jag nästan har lyckats åstadkomma något detta lov. Och imorgon verkar det bli åka av - i Granbergets barnbacke, med min kära Lissel. Dessutom har jag nu setat en stund och letat lämpliga utbildningar att ägna min tid åt i höst... Hittade ingen distanskurs i antik grekiska dock - ack så förtretligt - men desto fler lämpliga kurser i filosofi. Dock är frågan om jag verkligen orkar tänka mer efter detta år... Bibelskola är minsann ingen barnlek!

Julen är konstig

Varje år i decembertid firar vi Jesu födelse. Vi firar den Man som blivit känd som syndarnas vän, fridsfursten, kärleksguden. Han som förlät synder som skulle straffas med döden bara sådär. Han som hängde med de utstötta, de oälskade, de som ingen ville veta av. Han vars efterföljare kallats jordens avskum.

Honom firar vi varje år i december.

Egentligen vet jag inte om jag tycker att det är så konstigt. Även om alla avfärdar moder Teresas livsstil så gör man den med beundran (som Dorothy Day sa: "kalla oss inte helgon - så lätt vill vi inte bli avfärdade"). Även om man inte tror att Jesus var Guds Son så måste man ju nästan uppskatta Hans självutgivande livsstil.

Så så långt är allt lugnt. Däremot blir det ganska konstigt när man tittar närmare på hur detta firande går till:

- Vi stoppar i oss massvis med mat trots att vi redan är mer än mätta - detta brukar också kallas frosseri, vilket bibeln kallar synd. För öven om Jesus förlät alla syndare Han stötte på gjorde Han det alltid med orden "gå nu och synda inte mer". Jesus förespråkar inte synd, Han förlåter den om man med uppriktigt hjärta ångrar den.

- Vi överöser våra nära och kära med julklappar. Ok, det låter väl inte så himla hemskt egentligen, och på sätt och vis är det inte det. Men frågan är om svenska 7-åringar verkligen behöver mer plastgrejer från BR? (dessutom går de ju sönder inom en vecka...) Det konstiga är inte att vi visar varandra kärlek, utan att vi är så ruskigt selektiva. De som får mest julklappar är oftast de som behöver dem minst. De som behöver en julklapp mest får dock inte särskilt mycket. Vi köper onödiga status-prylar åt folk som redan har för mycket istället för att ge de hungriga mat och de nakna kläder.

- Vi låser in oss i våra stugor med våra familjer. Julen är för många en glädjefest (att dessa som glädjer sig oftast är under 12 år hör dock inte till poängen, även om jag tycker mig se det mönstret..) men för många andra.. är det inte det. Borde vi förresten inte vidga begreppet familj lite? I alla fall i våra kyrkor. Min bror är inte alls han som har samma jordiska föräldrar som jag utan han som har samma himmelske Far. Jaja, sidospår...

Min poäng med detta inlägg är inte att dissa julen. Julen är skitbra, egentligen. Dock känner jag mig tvungen att dissa våra sätt att "fira" Guds Son. Ska man fira någon borde man göra det i den personens anda.

Mitt förslag på julfirande lyder som följer:

- Ut på stan och ordna en stor fest tillsammans med de hemlösa och fattiga. Inte välgörenhet alltså, utan kärlek och gemenskap.

-Ät lagom mycket mat och ge det du inte får i dig till någon hungrig stackare. Och det lär ju finnas några runtomring, eftersom du är på fest med de hemlösa och de fattiga. Då kanske du slipper gå upp de där förtretliga extra kilona som du alltid lägger på dig runt juletiden också.

- Istället för att ge onödiga grejer till folk som redan har allt kan man ju alltid skänka bort en slant till typ Rädda barnen eller Lutherhjälpen eller vad sjutton du nu känner för. Kanske kan du plocka bort några grejer ur garderoben (du behöver ju ändå inte hälften av eländet..) och ge till flyktingfamiljen som just flyttat in här bredvid... De blir nog gladare för paltorna än vad du blir av att behålla dem. Och så kanske de bjuder dig på en kopp te och konstiga bakverk från hemlandet och ni blir goda vänner... Love is the movement.

Men nu får det faktiskt vara slut på det här inlägget. Du har säkert sluta läsa för länge sen i alla fall...

Julefrid - äntligen

Har just fått uppleva det som jag nästan tror är det bästa med julen. Karl-Bertil Jonsson. Han är min idol. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är helt klart i en klass för sig.

Dessutom spär denna underbara julsaga på mina drömmar om en ny värld ytterligare.

Nu så

Nu är alla julklappar till familjen klara. Eller, de är ju inte inslagna allihop, men de är iaf inhandlade (de som skulle inhandlas alltså). Nu är det bara vissa goda kamrater som kanske borde få något fint som återstår - och vissa släktingar såklart.

Igår (eller rent tekniskt i förrgår) träffade jag min älskling. Och tro det eller ej - hon har, efter ett halvårs tystnad, skrivit ett nytt inlägg på sin blogg. Gott! Det är alltså inte bara min blogg som kan återuppstå efter en tids dvala. Vi får inte heller glömma att jag träffade min andra älskling, men det varade tyvärr inte lika länge.

I övrigt längtar jag efter Gud samt tömmer diskmaskinen lite då och då.

Asocial

Något jag inte förstår är varför man alltid förväntas vara så förbaskat social. Jag vet att det här kanske låter konstigt men ibland vill jag hellre iaktta fallande snöflingor och spekulera i Guds planer med mitt liv istället för att behöva producera något slags svar på en enligt mig tämligen ointressant fråga. Jag är en tänkare. En drömmare. Kanske rent av en filosof, men det låter vi tillsvidare vara osagt.. Jag är inte en sådan där människa som konstant vill prata med allt och alla jag kan se.


Så - försöker du någon gång inleda ett samtal med mig och jag verkar ointresserad av att delta kan du dra slutsatsen att jag hellre är i min egen värld för tillfället. Det innebär inte att jag hatar dig, det innebär inte att jag anser dig vara en ointressant människa, det innebär bara att jag inte är helt närvarande just då och inte heller har någon önskan om att vara det. Simple as that..

Nähä

Blev visst inget av med städning av rummet... istället har jag nu setat i över en timme och bråkat med datorn. Men imorgon, då ni! Då blir det städa av!

Känner att jag väldigt väldigt gärna skulle vilja ta mig iväg på någon "annorlunda" gudstjänst (inte annorlunda egentligen, bara annorlunda jämfört med min församling). Såg att det skulle vara en Taize-gudstjänst på lördag eller när det var... Hoppas jag kan komma iväg på den. Skulle vara absurt skönt.

Men nu ska det bli skönt att sova.

Ännu en dag till ända... eller?

Ja, rent tekniskt så, men om jag lägger mig snart eller om några timmar är ännu ett framtidens mysterium. Men jag känner mig faktiskt ganska trött, så sömn så snart som möjligt skulle nog inte vara helt fel.

Dagen har i alla fall ägnats åt att sova alldeles för länge, leta recept jag kunde tänka mig att prova, TILL SLUT bestämma mig för ett, gå och handla ingredienser och blöta ner skorna, baka, åka på broderns julavslutning, skära upp kolorna jag bakade tidigare, äta kvällsmat, fika och slutligen lägga in bilder på datorn.

Jag som hade tänkt hinna med så mycket.... Kanske skulle ta och röja någon halvtimma i det här rummet och sedan sova - imorgon blir det pepparkaksbak med småsyskonen.

Konstigt...

Har en mycket mysko känsla. Har den lite titt som tätt, men kommer aldrig fram till vad det är för känsla. Alltså det är ingen fysisk känsla som att man är varm eller trött, utna mer en psykisk känsla som att man är glad eller trött, haha. Det är ingen positiv känsla, men inte direkt beckmörk heller. Lite neutral och likgiltig till livet. En extrem light-variant på hopplöshet. Nej, jag vet inte. Men mysko är den.

Någon som vet vad jag menar?

Framtidslängtan

Jag vill ut i livet! Nu helst. Inreda mitt hem. Bestämma själv vad jag ska äta. Träffa folk när var hur jag vill. Vara själv när var hur jag vill.

Fast helst - rent värderingsmässigt alltså - vill jag nog bo i kollektiv. Det blir billigare också, och man behöver aldrig vara ofrivilligt ensam. Man kan vara omgiven av människor men ifred ändå. Lycka!

Egentligen vill jag nog bara flytta hemifrån på riktigt.

Det finns stunder i livet

...då man inte alls orkar med det. Livet alltså. Dagar då man bara vill äta äckliga chips och se på dåliga filmer. Kvällar då det enda raka är att tumla runt i mörkret och snön i timme efter timme. Mornar då man aldrig skulle vaknat.

Idag är en sådan dag. Livet verkar gå helt åt skogen och allt på grund av en liten fjollig sakfråga som inte ens är i närheten av kärnan av någonting.

Är förresten tillbaka i ljuva dalom. Här är snö i mängder, och det är ju alltid en tröst i lives många trångmål.

Kanske skulle duscha och äta frukost nu...

Det drar ihop sig

Om endast fyra dagar är det dags att dra kosan norrut och fira jul och tjolahoppsan. Så nu är det full packning och pluggning på gång här på gården. Och imorgon är det julfest också, som jag är med och planerar - förstår inte vad det är för fel på mig! Jag orkar inte ta så här himla seriöst på en julfest i skolan, no no... Nej, då är det mycket mer tillfredsställande att tvätta och göra sångläxa.

Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med att inte längra bo med Johanna och Rut, vi funkar verkligen bra i samma rum... Hm. Men det ska faktiskt bli skönt att få komma hem i nästan en månad.. även om man kommer sakna alla - eller de flesta - djuriskt mycket.

Nej, jag måste faktiskt ta itu med saker... packning, pluggning (vi har lovsångsprov imorgon!) och kanske rent av lite festförberedelser... USCH! (uschet rörde enbart festeländet. usch, tvi, blä. packning och lovsångsplugg känns som en ganska rolig sysselsättning faktiskt)

Kanske skullegöra något vettigt, för det här inlägget gick ju åt skogen i alla fall...

Det är inte lätt

Är hemma på Ralle igen. Trött och opepp och totalt osocial. Alla pratar som galna om allt som hänt under praktiken och om att det snart är jul. Jag bara orkar inte... Känner mig verkligen genuint osocial, vill bara hem och ha snöbollskrig med mina syskon, sitta på mitt rum och göra ingenting, shoppa på kupolen med Lissel, fika med mina språkare och besöka mina roliga lärare. Det är så jobbigt att umgås med människor som man egentligen inte känner...

Visst har jag allvarliga problem?!