Framtidsplaner

Är väldigt glad och hoppfull just nu. Det råkar nämligen vara så att jag kanske har ett jobb... På pappas jobb visserligen, men det är ju ändå hur bra som helst. Dessutom så ska jag ju söka ett till jobb som det inte alls är helt omöjligt att jag får, och dessa två jobb överlappar varandra ganska perfekt för att jag ska kunna ta båda jobben. Men vi får se, det ena jobbet har jag ju inte ens sökt än... Och det andra ska diskuteras imorgon på pappas p-möte.

Hur som helst så råkar det vara på det viset att om jag får det jobbet (det på pappas jobb) så kan jag ju inte åka på Europakonferensen, vilket är lite synd... Men då fick jag en snilleblixt nu på kvällskvisten: jag kan ju åka på Frizon istället! Förutsatt att jag hittar någon att åka med... Dessutom är det rätt mycket pengar - festivalpass och frukost går på typ 1000 spänn. Det är väl egentligen inte så dyrt för en festival av den kalibern, men det är ändå mycket pengar med min ekonomi. Så jag tänkte tanken att man kunde jobba där... För då kostar det ju inget, och egentligen så är det ju hela grejen med att vara där som jag vill åt. Lite praise and worship också, såklart.

Förresten så är ju årets tema DÖDEN, och jag har ju tänkt ända sen jag hörde (läs: läste) det att det är ett grymmans intressant tema, och har liksom velat åka bara därför. Jaja, vi får se... Förresten är ju hela grunden för att jag skulle åka att jag får jobbet...

Men jag måste säga att det skulle kännas lite mysko att inte åka på Europakonferensen alls... Jag har ju åkt på den varje år sen 2003. Det hör ju till sommaren på nåt sätt. Hm..

Nu bör jag i alla fulla fall ta tag i min jobbansökan som jag satte mig här för att skriva, så jag hinner skriva min ryska ikväll också...

Guds välsignelse tillönskas alla eventuella läsare,

Emla-pemla

Veckans... (v 18)

Bibelord:


Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd. Ty du är en borg för mig, en tillflykt när jag är i nöd. Min styrka, dig vill jag lovsjunga, ty du, Gud, är min borg, min nåds Gud.
- Ps 59:17-18



Citat:


"Låter det som en paradox? Det är det. Välkommen till den kristna tron, en hel livsstil byggd på paradoxer."
-Todd och Jedd Hafer
Livet är som en pizza, Semnos Förlag 2006

Hm.

Ett sånt klassiskt exempel på hur folk försöker motbevisa bibeln med totalt irrelevanta och icke hållbara argument... Kanske inte håller med killen i den andra videon in i minsta detalj, men i princip. Eller, man kan säga att jag håller med honom, men det finns väldigt mycket mer att säga för att folk ska förstå exakt vad jag menar. Men mer om det en annan gång...

Emmanuel, God with us!

Ibland är jag lite frånvarande när jag försöker göra det jag ska. Ibland gör jag det jag ska med glatt sinne och full koncentration. Men för det mesta gör jag det inte alls.

Idag var en till sån där dag då jag tänkt göra allt som behöver bli gjort. Allt plugg jag ligger efter med, en jobbansökan... Helst skulle jag ju ha blivit klar med allt detta i tid för att gå på ungdomssamling kl 19 också. (yeah, right...)

Får väl bli en sen kväll med loggbok, jobbansökan och rysk-boken... Men jag har i alla fall hittat en helt fantastisk låt med favvisarna MercyMe: God With Us. Helt gudomligt bra.

Precis vad jag behövde. Så där härligt basic jag-älskar-dig-Jesus-strålande.

"Such a tiny offering compared to Calvary

Nevertheless we lay it at Your feet

All that is within me cries

For You alone be glorified

Emmanuel

God with us

My heart sings a brand new song

The debt is paid these chains are gone

Emmanuel

God with us"

Ljuvligt.

"Everybody's changing and I don't feel the same"

Har råkat ge bloggen ett nytt utseende. Tyckte det passade sig så här lagom till studenten och allt annat mysko som händer. Jag vet att det har blivit ett himla tjat om studenten här på bloggen (jag tycker att det känns som det i alla fall), men jag har lite svårt att koncentrera mig på sånt som inte relaterar till det alls bara... Allt verkar ta slut nu, förändringens tid är här - eller nåt sånt. Och jag har lite svårt att ta det.

Så jag tyckte att bloggen skulle stylas om. Nu är den ju mer vårig också. I like it.

Apropå bloggar så har jag nu tagit tag i det där med att hitta Nasrin Mosavis blogg. Det har ju stått på min Att Göra-lista ett tag... är ju alltid nyttigt att få se på saker på ett annat sätt, och det känner jag att fröken Mosavi kan stå för (hon och många andra). Jag har ju alltid haft rätt svårt för Vänsterpartiet... (men man måste ju bara beundra Ung Vänsters affisheringstalanger, haha)

Men som jag nämnt några gånger så inträffar ju studenten inom en snar framtid, och då är det ju bra om man ser till att faktiskt få betyg... Så jag ska väl lägga min energi på det nu istället för bloggar. Hujedamig...

Everything comes to an end

...it's seems. Så ock denna prövningarnas vecka. Nationella proven i Svenska B (både muntliga och skriftliga), två viktiga prov i Engelska C, Nationellt skriftligt i Franska steg 3 - och så Projektet så klart. Och nu är det slut! Och vädret är helt ljuvligt, och jag har skickat in ansökan till Bibelskolan och SNART ÄR DET STUDENTEN! Om en månad är våra betyg satta! Det här är verkligen så sjukt overkligt. Jag kan ju inte ta studenten! Det är ju mina äldre vänner och kanske rent av släktingar som gör det... Men inte jag..?

Fallet Engla

Jag har länge undvikit att skriva något om det här, med anledning av att jag är väldigt störd över vissa saker i den här härvan. Men nu känner jag att jag börjar få nog, och har ändå beslutat att försöka få utlopp för min frustration.

Först av allt vill jag säga att det hela är otroligt tragiskt, och mitt hjärta blöder så gott det kan för Englas familj och vänner. Verkligen.

Det första jag tänkt på är samhällets reaktion i det här fallet jämfört med andra. Jag menar, det är knappast första gången något sånt här händer. Så vad är det som gör att alla reagerar så starkt den här gången? Ser man lite på hur det i regel är så är det inte helt onaturligt att man drar slutsatsen att det hela handlar om att Engla är ett barn - en 10-åring.

Men vad är det som gör att ett barn är mer värt en en vuxen? Om det hade varit en 42-årig traktorförare så hade man knappast fått en jämförbar reaktion. Och bortser man från faktumet att Engla faktiskt är död nu, utan bara ser till hela försvinnande-grejen och ser nyktern och kanske lite cyniskt på det hela så borde man ju komma fram till att det är värre när en vuxen försvinner. En vuxen är en mycket mer komplex människa rent psykiskt, man kan på ett helt annat sätt tänka sig in i vad som skulle kunna hända, och får på så sätt ett mycket värre trauma än ett barn skulle få.

Nej, jag säger inte att jag på något sätt inte tycker att det är jättehemskt när ett barn försvinner eller blir dödat - självklart tycker jag det är helt obeskrivligt förfärligt. Det är bara det att jag inte riktigt har respekt för inkonsekvens. Dessutom hade jag aldrig tänkt på detta föränn för några veckor sen, då min filosofilärare påtalade det.

Men ska vi hålla oss till just barn istället så kan man ju fråga sig exakt varför det är så mycket hemskare att en svensk flickas liv tas än att tusentals barn i Afrika dagligen dör av de mest onödiga anledningar: smutsigt vatten, malaria, svält... Problem vi hur enkelt som helst skulle kunna lösa genom att borra fräscha brunnar, förse folk med myggnät och se till att låta Afrikas resurser stanna i Afrika. Vi duktiga, hårt arbetande svenskar dödar dagligen tusentals barn, vars enda brott är att ha fötts på fel kontinent.

Sveriges mest hatade man har han kallats. Det är också en sån där sak som jag stör mig något enormt på - att till synes ett helt folk kan hata en människa på det sättet, när alla experter säger att han är gravt psykiskt störd. Det är ju som att hata någon för att han/hon har fått cancer. Och förresten har vi ju redan konstaterat att vi alla dagligen begår ett mycket värre brott (för tusentals barns död borde ju rimligen vara värre än ett barns) - och det utan att vara psykiskt sjuka. Är det verkligen bara jag som har svårt att se logiken??

Med hans sjukdomstillstånd som bakgrund kan man dessutom utan problem dra slutsatsen att det inte alls är en man som heter Anders som har tagit Englas liv, utan staten. För skulle psykvården i det här landet fungera så är chansen att det hela aldrig hänt inte alls obefintlig (och det minsta man kan kräva med våra skatter är väl fungerande vård åt alla?!).

Lord have mercy...

Musik år folket!

Det är ofta jag tycker att mitt liv kretsar lite mycket kring musik. Nej, nu menar jag inte att jag håller på med musik - jag menar att för mycket kretsar kring musiken jag lyssnar på. Jag vet inte om det är något negativt direkt, men ändå...

Anyway, så tänkte jag lägga in några ord i ämnet nu. Det finns ju alltid något att säga om detta nästintill outtömliga ämne.

På senare tid har jag lyssnat väldans massa mer än vanligt på underbar svensk-språkig lovsång. T ex Rickard Sundström, syskonen Hagenfors (/Gabriel) och Stockholm Karisma Center (som ju så tragiskt konkade för ett tag sen...). Ljuvligt.

Nu ikväll har jag för första gången på länge setat och lyssnat på DET HÄR. Obeskrivligt bra! Lyssnade ju väldans mycket på Highway Soul för ett tag sedan, men sen kom jag visst av mig.. Brukar bli så när man lyssnar mycket på något.

Annars är Todd Agnews My Jesus en storfavorit, och konsertklipp med BarlowGirl som sjunger lovsånger.

Men nu ska jag koncentrera mig på skolarbete och sömn...

Må gott och lev väl! (som min käre far skulle ha sagt)

BarlowGirl och Mac Powell (Third Day) - How Great is Our God

ps. Han som kom ner (Julia Linnea Gabriel) är heeelt otroligt bra - rys-faktorn är HÖG kan jag säga... Bara så ni vet;) ds.

Veckans... (v 17)

Bibelord:


Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.
1 Kor 3:16-17



Denna veckan blir det två härliga citat som stod i skolans veckoblad... Enjoy!


"Jag tycker om kvotering till exempelvis politiska uppdrag. I vårt parti har vi en sådan regel när det gäller kvinnor och politiska uppdrag. På arbetsmarknaden är det svårare eftersom det krävs en viss kompetens för ett visst jobb."
- Margareta Winberg (s)


"Det där menade jag inte ens när jag sade det."
- Fredrik Reinfeldt (m) i Ekot

Nationella prov

Idag hade vi den skriftliga delen av våra nationella prov i Svenska B. Den muntliga var igår. Så nu är den pärsen över.. Knepigt nog.

Det känns som att det gick alldeles för lätt. Alltså, nationella provet i Svenska B är ju en jättestor grej - har alltid varit. Och nu är det över, bara så där. Jag har knappt hunnit fatta att vi ska ha det än... och så är det redan över.

Ok, jag vet att jag låter jättelarvig och jättetjatig... Men det känns så, och dessutom är jag helt slut i skallen, så jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.

I alla fall så skrev jag mitt tal typ 5-6 timmar innan det skulle hållas. Det var ju kul! Dock innebar detta att jag bara hade fått ca 2 timmars sömn när jag kom till skolan igår morse. Ändå lyckades jag hålla mitt tal och lyssna på de andras utan att somna, och sedan genomlida resten av skoldagen (som för övrigt innehöll ytterligare ett viktigt prov - i engelska) med ett hyfsat strålande humör. När jag väl kom hem däremot var jag ju förlorad. Sov i fåtöljen, vaknade för att det var så obekvämt, somnade igen, åt kvällsmat, såg lite på teve, gick och la mig. Det var allt jag gjorde, helt seriöst. Eller jag gick väl på toa nån gång, men annars inget mer.

Sen vaknade jag kl 7 imorse. Beslutade mig blixtsnabbt för att omedelbart åka in till "stan"med pappa. Lite för blixtsnabbt insåg jag snart - jag hade glömt texthäftet som vi skulle ha till provet hemma. Dumt, dumtare, dumtast... Så jag var så illa tvungen att ta en buss hem och hämta det... Och eftersom bussarna här går så urbota korkat så kom jag 2 timmar försent - till nationella provet. Men det gick bra ändå - jag drog bara över 10 min över den tid vi fått på oss, och det fanns andra som satt längre... (visserligen typ 5 min bara, men ändå..) Så jag är ändå rätt nöjd med dagen. Dessutom hann jag ju äta frukost också när jag blev tvungen att åka hem. Alltid bra när man har prov...

Det var de senaste 2 dagarna strapatser. Nu är hälften av veckans baota-viktiga uppgifter klara - har projektet, ett till engelska-prov och nationellt prov i franska kvar den här veckan. Plus lite annat smått och gott som måste bli gjort.

Ja, jag säger som Nasse... kä-kä-käranån.

Men snart, snart är den stora dagen här. Hujedamig!

Är inte vädret helt gudomligt underbart?!

"En sann historia" eller Gullivers lilleputtar...

Sitter här och försöker bestämma mig för om jag ska tala om lilleputtar eller bok-fenomenet "En sann historia" imorgon då vi ska hålla våra informerande tal, eller våra muntliga anföranden... Nationellt prov är inte alltid jättekul... Typ nu. Skulle mycket mycket hellre sitta ute och njuta av den nedåtgående solens strålar.

Suck

Idag blir en hård dag.

Jag förstår verkligen inte att jag är som jag är. Jag borde ju ha lärt mig nu... Det hjälper inte att dra täcket över huvet och låtsas att det inte finns. Himla pucko.

Men kanske kan du hjälpa mig?

Kanske kan jag låta dig göra det för en

gångs skull, och inte bara be att du

hjälper mig...

För vad hjälper mina böner om jag inte

tar emot bönesvaret?

Men men... Nu behöver jag dig verkligen.

Och det där med att nåden är ny varje

morgon och att du ger oss precis den

kraft vi behöver för dagen... Tja, det

känns lite långt borta liksom... Men kraften

kanske inte alltid känns?

Herre hjälp mig

Veckans.. (v16)

Bibelordet:


"Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves."
- 1 Kor 15:58



Citatet:


"Hur kommer det sig att föräldrar känner till allt de varnar sina barn för?"

Teodicé och kristen moral

Oavbrutet möts man som kristen av argument mot ens tro (och därmed mot hela ens varelse, men det är en annan diskussion). Ett av dem är att om Gud är go, allsmäktig, hör bön osv. så borde inte världen se ut som den gör - typ oskyldiga barn svälter i Afrika etc. Jag är säker på att ni alla är bekanta med det här.

Det här är en frågeställning som retar gallfeber på mig. Inte för att det inte finns något svar, utan för att det är så uppenbart. Hela frågeställningen bygger på att man är grundlurad och totalt okunnig om problemets kärna.

Gud försöker desperat att svara på dessa bortglömda barns bön om vatten, mat och kärlek (och allt vad det nu är..), men han kan inte. De bönesvar han försöker sända är fullt upptagna med att hänga med i utvecklingen, hämta barn på dagis, inskaffa nya Acne-jeans, göra matteläxan, övertyga chefen om att man ska ha löneförhöjning, leda onsdagsbönen, få sexlivet att funka, laga mat, uppfostra barnen, renovera köket....

Det är nämligen SÅ Gud gör saker. Han skickar iväg en liten kristen på uppdrag. Så anledningen att Gud inte verkar göra något är som följer:

KYRKAN ÄR BARA EN BUNT HYCKLARE SOM SÄGER EN MASSA FINA SAKER MEN INTE ÄR BEREDDA ATT LEVA UT ETT SKIT AV DET!!!

Så, nu vet ni. Det var väl inte så svårt?

Säger som Jason...

"...la la la la la la la life is wonderful
la la la la la la la life goes full circle

la la la la la la la life is wonderful

la la la la la..."

Sånt lyssnar jag på just at the moment. Så otroligt bra och faktiskt passande. Jag har återfått livsglädjen (som var som bortblåst i helgen och början på veckan...), solen tokskiner, värmen ökar och SNÖN ÄR BORTA!! Dessutom så kanske vi kan lyckas ro vårt älskade, hatade projektarbete i hamn - men observera att jag sa "kanske", haha. I alla fulla fall (som min käre far skulle sagt) så känns livet rätt schysst at the moment. Jason passar in, alltså.

Idag försov jag mig. MEN jag lyckades (chockingly) ta mig till skolan i tid - jag fick t o m stå och vänta på bussen innan den kom. Hann både tvätta håret och äta frukost (om än en ganska undermålig sådan.. men ändå) och blåsa håret torrt. De du! Sen hade vi muntligt "prov" på engelskan, jobbade projekt i ett antal timmar fram till kören. Och glädjande nog hann man vara ute i den UNDERBARA solen godkänt länge. Jag har helt enkelt haft en bra dag.

Exakt vad det är jag försöker säga mina läsare med detta inlägg i debatten har jag ingen aning om.. Ni får helt enkelt ta det som en uppmaning att lyssna på Jason - men kanske mest av allt att ta dagen med ett leende. Allt blir faktiskt så mycket enklare då. ÄLSKA MER, helt enkelt (jag menar inte sex, nej).

Over and off to (home) work.. /e

ps. Har seriös student-panik. Det är alldeles för lite tid kvar! Förstår inte hur jag ska hinna göra så mycket som jag vill av den här tiden... Nån som har tips på hur man får tiden att räcka till? Nej då, jag vet redan - man gör det man ska och vill istället för att skriva blogginlägg, haha. ds

Buhu..

Jag har kommit fram till att mitt problem är att jag läser för mycket om folk som mår dåligt på olika sätt. Bloggar och så, alltså. Egentligen är det nog inte så himla synd om mig, det är bara så att jag råkade bli sjuk lite lagom elämpligt tajmat. Men har det aldrig hänt nån förut?

Idag blir förhoppningsvis en sån där produktiv dag. Eller så blir det katastrof... Det beror på om jag tar tag i mitt liv eller ej..

Nej, nu ska jag ta och äta frukost och lyssna på lovsång. Kanske rent av läsa lite. Sen kanske jag är redo att möta dagen med ett leende - om än ett sammanbitet sådant.

Herre,

Var med mig idag,

led mig idag,

var leendet på mina läppar

och skrattet i min mun.

Älska mig och hjälp mig

att älska som du.

Hjälp mig att se din hand

i allt och alla.

Herre, jag tackar dig för

din oändliga kärlek och

godhet. Tackar dig för allt

som du har gjort, och alla

löften du gett.

Herre, du regerar.

Du är strålande.

Amen

Frustrerad

Ännu en dag vaknar man vid lunch och inser att just idag kan nog bli en lika pissdålig dag som resten av den här helgen varit... Att man lyssnar på Du måste finnas gör inte direkt saken bättre. Så mycket smärta. Så mycket tvivel och förvirring.

Önskar att jag kunde vara så där skönt arg på Gud. Så där som alla andra verkar vara... Så där härligt anklagande. "Gud hur kan du!?" "Gud, VARFÖR?!?!" Men jag kan inte... Nej, jag är för smärtsamt medveten om att allt elände är orsakat av mig och alla andra sköna miffos på den här planeten...

Eländes! Jag vill också vara arg och anklagande! Jag vill inte bara ligga här i apatisk smärta och brist på mening.

Too many roads to travel

Har så mycket att göra, så många att göra nöjda, så få timmar att förvalta på bästa sätt. Och mitt odisciplinerade jag.. Det är upplagt för katastrof helt enkelt, men det är väl just då Gud ska vara som störst och starkast och vackrast osv... Har jag hört i alla fall.

Så jag lyssnar på musik. Som vanligt. Lingby, Todd Agnew, Delirious?, Adie, Sarah Kelly... Sånt. Bra grejer. Passande grejer. Eller bara sånt som är skönt att gömma sig i, som ett stort och jättemysigt mjukt täcke.

Ja, jag inser att jag bara försöker fly. Men vad ska jag göra? It's who I am, and now is not the time I wanna make this change.. Den borde jag ha gjort för länge sen. Men jag vill aldrig göra den, bara ha den gjord - den kräver så mycket. Å andra siden kräver det ganska mycket att inte göra den också.. Betyg, relationer, jobb, framtidsplaner som går i stöpet...

Varför är helighet så himla komplicerat? Någon som vet? Anyone?

Ok, dum fråga. Jag vet ju visst varför. Helt enkelt därför att två världar krockar. Och det är inte bara två olika världar - de är så fundamentalt olika varandra att de inte kan krocka utan att den ena förintas. Ibland tar det lite tid, när världs-innehavaren försöker få dem att leva sida vid sida i harmoni. Hon vill ha det nya utan att ge upp det gamla, nämligen. Men det kan aldrig gå. Dessa världar ligger i krig med varandra, och detta krig kan aldrig sluta i fredsförhandlingar - endast det ena rikets totala förintande kan få stopp på kriget.

Det är därför det är så komplicerat allting. För att tidernas största världskrig pågår i mitt hjärta, och jag har lite svårt att bestämma vilken sida jag ska ge mitt stöd.

Men det kan ju inte vara så svårt. Jag har ju redan svurit Korset min eviga trohet. Ingått ett blodsförbund t o m.

Blodsförbund kan aldrig brytas.

At about midnight

Sarah Kelly - At about midnight

(på Frizon)

http://www.youtube.com/watch?v=4L9mnu9oSyU&feature=related

Så känns det. Precis så. Typ.

Ibland gör det bara så ont

Det är väl inte meningen. Men ibland lyckas de ändå.

Aj

Så läskigt lätt det är att bli sårad ändå. Bara för att någon låter lite trött när de säger "hej" eller inte garderar sig för alla missförstånd som någonsin skulle kunna uppstå av det de skriver eller inte specificerar vad de menar så att man antar att de syftar på en själv.

De menar ju inte att göra en illa. Men ändå gör det så obeskrivligt ont. Det är ju de.

All that I love is You, is You..

Vilken tur att jag inte skrev något inlägg har igår... Det kunde ha blivit illa. Det brukar göra det när man snörvlande vankar sig fram genom tillvaron med konstant, dunkande huvudvärk... Igår var ingen bra dag, verkligen inte.

Idag ser jag däremot på tillvaron med en ljusare syn. Men jag lyssnar ändå på Sarah Kellys Take Me Away och önskar verkligen av hela mitt hjärta att Någon skulle göra det. But still, idag vill jag i alla fall leva - och det, om något, borde ju betraktas som ett framsteg.

Har ett oöverstigligt berg med skolarbeten som måste göras "snarast". För om en månad och två veckor kommer betygen att vara satta, och ni vill inte veta hur mycket jag ligger efter med... Men, som vi kristna alltid brukar säga, Gud är ju med mig.

Emanuel. Gud med oss. Det om något borde ju ge tröst. Men på något mystiskt sätt vet jag inte om det nödvändigtvis gör det. Ibland gör det bara saken värre. För om en Allsmäktig, Helig Gud är allestädes närvarande och ser allt jag gör - ställer inte det en massa hårda krav på mig? Visst, Gud tänker nog inte så, men det gör jag. Även om Gud bara vill att jag ska kapitulera och låta honom ta plats så verkar det som om mitt tanke-center har andra planer. Jag kan bara förfäras över hur jag verkar ha missförstått allting så grundligt.

Gud vill inte att jag ska vara perfekt och visa att jag minnsann kan förtjäna en plats i hans rike. Det var ju just de skriftlärda och fariséerna som Jesus alltid bråkade med. De som inte riktigt verkade komma överens med Gud. De som skulle klara det själva.

Såklart ska jag göra mitt bästa, ge Gud mitt allt. Det är väl helt självklart att när det finns en sån underbar Gud så ska vi kämpa, och ge Honom det bästa vi har. Men innan vi kan göra det måste vi inse att vi inte kan. Att vi är hopplösa fall.

För det är det vi är. Hopplösa fall. Utan Honom...

"There's been so many times that I have prayed

To hear You speak my name

And though I've never seen You face to face

I search for You every day

Every day..."

-Sarah Kelly

Veckans... (v 14)

bibelord:

"men han [Gud] svarade mig: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. "

- 2 Kor 12:9


citat:

"Kärlek är något fruktansvärt och obehagligt att kräva av oss, men den är det enda svaret."

- Dorothy Day

Den allra bästa av världar?

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte ens vad det är jag vill få sagt. Faktum är att jag har ingen aning om varför jag just nu sitter och skriver på ett potentiellt blogginlägg (för än har jag väl gott om tid på mig att radera eländet). Men sitter här och skriver, det gör jag uppenbarligen.

Med viss tveksamhet har jag börjat inse att studenten faktiskt närmar sig med stormsteg. Vet inte om jag ska känna mig lycklig, sorgsen, lättad eller omtumlad. Antagligen allt av detta, och lite till.

Jag har ju hela tiden tänkt att jag ska gå bibelskola efter att gymnasiet tar slut. Det är bara det att jag oftast inte velat att det ska ta slut. Fram tills nu, då... För ärligt talat så vill jag verkligen bara få allt fram till i höst överstökat så fort som möjligt. För i höst kommer jag med ganska stor sannolikhet börja på någon finfin bibelskola.

Men på något sätt så vill jag bara bort. Bort, bort, bort. Långt härifrån. För plötsligt har jag börjat inse det massiva lidandet i världen. Helt plötsligt har jag fått en obeskrivlig längtan efter att få åka iväg till något ultrafattigt land och ägna mina dagar åt att gråta ikapp med de hemlösa och förbanna systemet. Nej, jag har inte en aning om vad jag säger. Men det har jag väl heller aldrig påstått.

Det är bara det att jag är så välsignat trött på att leka kyrka på söndagarna. Att gå på propra gudstjänster med propra människor och vara proper. Att gå i kyrkan och ge nån tia i kollekten ibland känns inte riktigt tillräckligt när jag vet att barn svälter, tonårsflickor säljs som sexslavar och kvinnor misshandlas till döds av sina alkoholiserade män. Varför inte jag liksom?

Igår kom senaste numret av IKON. Det stod om den svenska frikyrkograbben Andreas, som fart till Rumänien med Networks. Där kan vi snacka om materiell misär!

I Sverige finns det inte så mycket materiell misär att tala om. Men det finns en andlig sådan, det kan jag tala om. Det är bara det att den materiella verkar lättare på något sätt. Kanske inte lättare att leva med.. men lättare att göra nånting åt... Kanske?

Jag vet fortfarande inte vad det är jag försöker få sagt. Eller varför jag sitter här och skriver ett potentiellt blogginlägg.