torsdag, maj 03, 2012

God natt

Jag har kommit fram till att jag inte riktigt gillar den här bloggen längre. Eller jo, det gör jag, fast på samma sätt som jag gillar att hitta gamla leksaker och böcker jag inte sett på år (vilket händer ungefär varje gång jag är hemma numera, eftersom Elsa har tagit över de där grejerna). Den är ett slags minnesmärke över mitt förflutna. En påminnelse om drömmar jag inte längre har, fighter jag är klar med och åsikter jag övergivit och ersatt. Och det är ju fint och bra på många sätt. Men inte särskilt inspirerande. Definitivt inte tillräckligt inspirerande för att jag ska skriva något. Och om man inte skriver något förlorar ju en blogg sin mening. 

Så... see ya afk. 

Eller på facebook, eller nåt. 
(man måste ha självdistans, annars blir livet onödigt jobbigt)

onsdag, mars 28, 2012

Back to basics: Gud är som en hund. Eller, vänta...

Man går igenom faser i livet, så mycket kan vi enas om va? Ibland fokuserar man på att lära sig, ibland på att jobba, ibland på att återhämta sig. Min fas just nu är en "bygga om"-fas. Jag river ner och bygger upp nytt, ångrar mig och river ner det jag just byggde upp, inser att det inte alls var det som skulle bort och river ner det precis bredvid samtidigt som jag försöker återuppbygga det jag just rev ner efter att ha byggt upp det. Det är förvirrande och befriande och kreativt och fruktansvärt tröttsamt. 

Och just eftersom det är allt det där, och en hel del till, så blir det så svårt att kommunicera det. Vad jag tänker, tror och upplever. För jag kan inte ens formulera det för mig själv - och hur ska jag då kunna förklara så att någon annan förstår? Så jag läser och läser och tänker och frågar. Jag ifrågasätter och analyserar, vänder och vrider på allt jag stöter på. Större delen av tiden är det ett totalt kaos i mitt huvud (det har det iofs alltid varit), men så ibland tycker jag mig få en viss klarhet i det. Lite så här tänker jag:


In the end, what I have come to believe about God is simple. It's like this - I used to have this really great dog. She came from the pound. She was a mixture of about ten different breeds, but seemed to have inherited the finest features of them all. She was brown. When people asked me, "What kind of dog is that?" I would always give the same answer: "She's a brown dog." Similarly, when the question is raised, "What kind of God do you believe in?" my answer is easy: "I believe in a magnificent God."

- Elizabeth Gilbert, Eat, Pray, Love

söndag, februari 26, 2012

Skamligt, Sverige

Dagar som denna är jag tacksam för modern teknik. För sms, facebook, bloggar och twitter. För vanliga människor utan officiell makt som väljer att fortsätta rikta ljuset mot de brott svenska myndigheter begår. Och för tidningar som hakar på när vi skriker. 

För några nätter sedan utvisades Jean Kabuidibuidi till Kongo. Migrationsverket tyckte inte att han hade något att frukta nämligen. Det faktum att han är regimkritiker och att sådana inte visas någon större nåd i Kongo hade tydligen inget med saken att göra. Ni vet, det ser dåligt ut i statistiken om vi låter honom stanna. Så han skickades alltså tillbaks under stort hemlighetsmakeri tidigare i veckan. Polisen informerade inte ens hans advokat, vilket är olagligt. Han fick inget att äta under hela resan. Och vad händer när han kommer fram? Jo, han förs till ett hemligt fängelse

Way to go, Migrationsverket. Jag menar, tortyr och död är ju ingen större fara, eller? Jämfört med hur mycket det skulle kostat Sverige att låta honom stanna? (det kan ju omöjligt vara så att en driven människa med övertygelse på något sätt skulle kunna vara en tillgång för ett samhälle)

Men nu. Inatt har man tydligen fritagit honom och han befinner sig nu på flykt. Man hade uppgifter om att han inte skulle överleva om han stannade i fängelset. Och jag jublar inombords, för att han fortfarande lever och för att det finns hopp.

Men jublet dränks i andra tankar. Jag sitter här och undrar, är det det här mina skattepengar ska gå till? Är det det här svensk demokrati leder till? Är det den här politiken min regering för och de beslut myndigheter som ska tjäna mig fattar?  Sverige är det land som dömts flest gånger för att utvisa människor som riskerar tortyr. Mitt land har dömts flest gånger för att utvisa människor som riskerar tortyr och media är upptagna med att skriva om prinsessnamn och melodifestival-eländet. 

Och jag ska vara stolt över att vara medborgare i det här landet? Jag tänker inte ens underlåta mig att skratta åt såna dumheter.

Jag är arg, ifall någon missat det. 



Stefan Swärd har skrivit mycket.
Kalle Larsson på Flyktingbloggen skriver här

Man kan också följa utvecklingen här

tisdag, februari 21, 2012

How long must we sing this song?



Just nu brinner ljus över detta avlånga land. De brinner för de människor som flytt ett land i krig. Människor som flytt det land de kallat hem och antagligen älskar så som man bara kan älska den plats man kallar hem. Människor som valt att lämna allt bakom sig för att bygga en ny framtid utan krig och utan förföljelse. 

Människor som inatt skickas tillbaka till det krig och den förföljelse de flydde från.

Foto: Ellen Vingren

Jag undrar vad sjutton han Billström egentligen har för definition av kärlek

onsdag, februari 15, 2012

För varenda flicka

Nu tänker jag vara så där obekväm och jobbig och prata om rättvisa och flickors rättigheter och ond bråd död och sånt. 

En gång när jag gick i nian pratade min smått legendariske lärare Erik om det här. Jag satt längst bak till höger i klassrummet och blev vansinnigt illamående när han pratade. Som när vi pratade om Förintelsen i mellanstadiet ungefär. Och sedan den dagen har det här varit en av de sakerna i denna sjuka värld som jag har absolut svårast för. Jag blir fortfarande illamående bara av att tänka på det. 


Varje år könsstympas över två miljoner flickor i åldrarna 4-11 år. Ingreppet sker i regel helt utan bedövning och utförs ofta med smutsiga redskap. En del flickor dör, flertalet får men för livet. Livslånga problem innefattar smärta, infektioner, smärtsamt sexualliv, väldigt svåra och riskfyllda förlossningar (med risk för både moderns och barnets liv). Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsvätska inte rinna ut ordentligt, vilket kan förorsaka infektioner i underlivet. Du kan läsa mer här



UNICEF jobbar för att stoppa kvinnlig omskärelse genom diskussioner och utbildning på bynivå. Uppsala FN-förenings ungdomssektion driver just nu en insamlingskampanj för att stödja det här arbetet. SMS:a KÄMPA FN till 72900 så skänker du 50 kr till insamlingen. Läs mer här och här.

fredag, februari 10, 2012

Musik som vill något mer

Någon gång under förra läsåret upptäckte jag Terese Fredenwall. Hon skriver, spelar och sjunger musik. Och det finns det många som gör. Många som gör det mer tekniskt avancerat än hon, många som hittar på mer originella kompositioner och arrangemang än hon. Det finns alltid någon "bättre", eller hur? Men hon är en av de jag inte kan sluta lyssna på. Faktiskt lyssna på, inte bara ha på i bakgrunden för att det är så tråkigt när det är tyst. Idag släpptes hennes senaste singel och den är ett typexempel på varför hennes musik berör. Den är hjärtskärande och ärlig. Den ställer sig på de svagas sida och står upp för det som är rätt. Det är musik som vill något mer än att betala hyran eller vinna priser.


torsdag, februari 09, 2012

Stuff that doesn't make sense

En sån där kristen grej jag inte riktigt förstår mig på hur mycket jag än försöker är att be för maten. Jag vet inte, det kanske bara är jag som är cynisk, men jag tycker det luktar lite "priviligerad västerlänning som aldrig får nog". 

Så här. Man sätter sig vid bordet. Man böjer sitt huvud. Man blundar. Man säger lagom vördnadslöst (jag menar, hur många ber bordsbön med knän som darrar av gudsfruktan, liksom?) "gode Gud, välsigna maten". Vadå välsigna maten?! Jag har svårt att se att det skulle behövas, faktiskt. Jag menar, är det inte maten som är välsignelsen? (och detta kommer alltså från en tjej som aldrig riktigt gillat mat över huvud taget) Vi sitter alltså en drös vita västerlänningar runt ett bord i ett hus proppat med saker vi ärligt talat inte behöver och ber Gud välsigna den välsignelse vi redan fått. Snacka om att aldrig bli nöjd. 

Undantaget om man befinner sig i en annan världsdel med annan bakterieflora och mycket väl kan bli sjuk av maten, dårå. I sådana lägen rekommenderar jag starkt att be för maten (alternativt ens eget immunsystem). 

Men seriöst. Varför? Varför behöver vi få våra redan välsignade välsignelser välsignade några gånger till? Varför räcker inte ett "tack Gud, att Du ger oss vårt dagliga bröd", "var närvarande i vår gemenskap runt bordet", eller varför inte en bön för alla de människor som svälter? 

Alltså, jag vet att det här antagligen är en sjukt onödig grej att haka upp sig på, men jag fattar verkligen inte. 

onsdag, februari 08, 2012

In honor of the other half of team Ekängen



Bara för att jag inte kan lyssna på den här låten utan att se övervåningen på ett kapell utanför Linköping för min inre syn. 

lördag, februari 04, 2012

Hitta Gud utan bibeln

För några år sedan nu flyttade jag söderut. Småland. Där bodde jag i skogen med en massa sköna människor och studerade bibeln, bad och gjorde en del annat dumt i ett år. Antagligen det bästa jag gjort (även om snön var ett straff). Året efter det studerade jag bibeln, bad och gjorde annat dumt lite till. Samtidigt som jag hade praktik i en församlingsplantering. Antagligen det näst bästa jag gjort (trots att jag och dåvarande fröken Smedh mest ville strypa varandra). 

Sen hamnade jag i Frostkåge och sjöng gospel och jazz och arrade till slut om en Lady Gaga-låt i fusion-tappning (ok, det var mest Ludde som arrade.. men ändå). Antagligen också det näst bästa jag gjort. Men det fanns en betydande skillnad från de två tidigare åren - jag läste den där bibeln ytterst sparsamt. Det var inget jag valde, det bara blev så. Som den "hjärntvättade Livets Ordare" jag är kunde jag inte dra någon annan slutsats än att det var något fel på mig. Att jag borde "ta tag i mitt liv". Att jag till varje pris måste börja läsa den där nedrans boken varje dag. Minst.

Sen hamnade jag där jag är nu, studentstaden nr 1 (skåningar må anse annorlunda, men jag bryr mig inte så mycket om det). Jag läser fortfarande inte bibeln oftare än någon gång i kvartalet. Skillnaden är att det numera är en medveten strategi. Jag har förbjudit mig själv att läsa bibeln av någon annan anledning än att jag känner för det. Kristet va? 

Kanske inte. Men för att inte min tro ska dö ut av helt fel anledning så måste jag det. Det är där jag är i min process, och jag tror att man måste våga möta den del av sin process där man faktiskt är. Någon gång i höstas insåg jag att jag är på en plats i den där processen där alla kristna attribut jag vuxit upp med är indränkta i skam - i skarp motsats till skuld - och ouppnåeliga krav, inte längtan eller kärlek eller något annat sånt där som det faktiskt går att bygga något varaktigt och sunt på. Min erfarenhet säger att skam är en väldigt dålig motivation för att söka Gud. Dels för att den är som lusta och aldrig någonsin får nog, dels för att den faktiskt omöjliggör ett sant möte med det Gudomliga. Så jag bestämde mig för att om jag ska ha kvar den där Gud-snubben i mitt liv ska vår relation bygga på en bättre grund. Som kärlek och nåd och kreativitet... och Längtan. 

Man kan ha många invändningar mot det. Man kan säga att man ibland måste göra saker man inte känner för - för att det är rätt, för att räkningarna ska bli betalda, för att en relation ska överleva. Isf finns det annat jag gör trots att jag inte känner för det, för att det fyller något syfte. Men om jag var vän med någon som i 99% av fallen höll liv i vår relation pga skam skulle jag inte tycka att den relationen var värd så mycket. Jag tror inte att Gud är annorlunda än mig där (det finns en rad bibelord som pekar i den riktningen i alla fall...). I övrigt tror jag inte världen blir en bättre plats av att jag sitter och tvångsläser så att jag kan känna mig som en "duktig flicka" (samt att jag till slut helt förkastar allt vad Gudomlighet heter för att jag blir så trött på skiten). 

Så jag skippar bibeln helt. För tillfället. Och vet ni? Jag hittar Gud ändå. Och Gud hittar mig. Vi möts på en massa platser, hela tiden. När jag målar, när jag lyssnar på Florence + The Machine, när jag går några varv i Domkyrkan och tänder ett ljus, när jag sitter på Espresso House i timmar och antecknar spridda tankar i mitt PA-block, när jag har dåligt samvete för att jag inte deltar i civil olydnad-aktioner, när jag läser fantastiska böcker av Donald Miller, på högmässan i Helga. För då är jag ärlig. Då är jag mig själv. Och det är först när jag är mig själv som jag är mottaglig för att möta den Gud Är på riktigt. 


(och med lite tur kan jag snart hitta Gud i bibeln också... men det får ta den tid det tar)